ÅSIKT

Krigsförbrytelser i Guds namn

EDWARD W SAID om makten - och massornas protester

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det har till slut blivit outhärdligt att lyssna eller titta på nyheter i det här landet. Jag har sagt till mig själv gång på gång att man bör bläddra igenom dagstidningarna och sätta på tv:n för att se de nationella nyheterna varje kväll, bara för att få reda på vad "landet" tänker och planerar, men det finns gränser för ens tålamod och masochism.

När stormakter väl börjar fantisera om regimförändringar finns det helt enkelt ingen gräns för vad de kan ta sig för. Är det inte skandalöst att människor av så dubiös kaliber som Bush och hans anhang faktiskt fortsätter pladdra om att de ska åstadkomma demokrati, modernisering och liberalisering i Mellanöstern? Gud vet att regionen behöver allt detta, som så många arabiska och muslimska intellektuella och vanliga människor har sagt om och om igen. Men vem utnämnde dessa figurer till framstegets representanter? Och vad ger dem rätten att docera på ett så skamlöst sätt när det redan förekommer så många orättvisor och missförhållanden att rätta till i deras eget land?

Colin Powells tal i säkerhetsrådet var, trots sina många svagheter, sin plagierade och fabricerade bevisning, sina hopkokade ljudband och manipulerade bilder, korrekt på en punkt. Saddam Husseins regim har begått mängder av brott mot de mänskliga rättigheterna och brutit mot FN:s resolutioner. Därom råder inget tvivel och inga ursäkter kan accepteras. Men det som är så monumentalt skenheligt med USA:s officiella hållning är att bokstavligt talat allting som Powell har anklagat den irakiska regimen för har varit standardförfarande för varje israelisk regering sedan 1948, och aldrig mer flagrant än sedan ockupationen 1967.

Tortyr, illegala arresteringar, lönnmord, angrepp mot civila med missiler, helikoptrar och stridsflygplan, annektering av territorier, förflyttning av civila från en plats till en annan i inspärrningssyfte, massmord (som i Cana, Jenin, Sabra och Shatila för att bara nämna de mest uppenbara exemplen), förvägrande av rätten till fri passage och obehind-rad rörlighet för civila, liksom rätten till utbildning och sjukvård, användande av civila som mänskliga sköldar, förödmjukelse och bestraffning av familjer, förstörelse av hus i massiv skala, förstörelse av jordbruksmark, expropriering av vatten, illegala bosättningar, ekonomisk utarmning, attacker mot sjukhus, sjukvårdsarbetare och ambulanser, mord på FN-personal, för att bara nämna de mest skändliga övergreppen: allt detta, det bör man notera med eftertryck, har gjorts med totalt, villkorslöst stöd från Förenta staterna som inte bara har försett Israel med de erforderliga vapnen och med alla former av militärt bistånd och underrättelsehjälp, utan också gett landet uppemot 135 miljarder dollar i ekonomiskt stöd, ett stöd vars omfattning överträffar den relativa summa per capita som USA:s regering spenderar på sina egna medborgare.

Detta är en upprörande meritlista som ska läggas USA och i synnerhet dess särskilda människorättssymbol Powell till last. Som högsta ansvarig för USA:s utrikespolitik är det Powells särskilda skyldighet att upprätthålla det här landets lagar, och att se till att hävdandet av mänskliga fri- och rättigheter - den proklamerade grundbulten i amerikansk utrikespolitik sedan åtminstone 1976 - tillämpas enhetligt, utan undantag eller förbehåll. Hur han och hans chefer och medarbetare kan ställa sig upp inför världen och hålla en självrättfärdig straffpredikan för Irak samtidigt som de fullständigt ignorerar det pågående amerikanska samarbetet med Israel ifråga om brott mot mänskliga rättigheter är svårbegripligt. Och ändå har ingen, i all den rättmätiga kritik som riktats mot USA:s hållning sedan Powell höll sitt stora tal i FN, uppmärksammat detta, inte ens de alltid så rättrådiga fransmännen och tyskarna.

På de palestinska områdena bevittnar man i dag de första tecknen på massvält; det pågår en hälsovårdskris av katastrofal omfattning; antalet civila dödsoffer uppgår till mellan tolv och tjugo varje vecka; ekonomin har kollapsat; hundratusentals oskyldiga civila saknar möjlighet att arbeta, studera eller förflytta sig eftersom utegångsförbud och minst 300 barrikader hindrar dem i deras dagliga liv; ett stort antal hus sprängs eller jämnas med marken av bulldozers (60 hus bara under gårdagen). Och allt detta med amerikansk utrustning, amerikanskt politiskt stöd, amerikanskt ekonomiskt stöd.

Bush förklarar att Sharon, som är en krigsförbrytare enligt varje tänkbar måttstock, är en fredens man, som om han därmed ville spotta på de palestinska liv som släckts och förhärjats av Sharon och dennes kriminella armé. Och Bush har fräckheten att säga att han agerar i Guds namn, och att han (och hans administration) agerar för att tjäna en "rättvis och trofast Gud". Och, än mer häpnadsväckande, han predikar för världen om Saddams trotsande av FN:s resolutioner samtidigt som han stödjer ett land, Israel, som dagligen har trotsat FN-resolutioner i mer än ett halvt århundrade.

Men så fega och så ineffektiva är de arabiska regimerna i dag att de inte vågar säga någonting sådant offentligt. Många av dem behöver ekonomiskt bistånd från USA. Många av dem fruktar sina egna befolkningar och behöver USA:s stöd för att stötta upp sina regimer. Många av dem skulle kunna anklagas för samma slags brott mot mänskligheten. Så de säger ingenting, och bara hoppas och ber om att kriget ska passera, och att de själva, när allt är över, ska sitta kvar vid makten precis som de är.

Men det är också ett viktigt och stort faktum att det för första gången sedan andra världskriget förekommer massprotester mot kriget före snarare än under själva kriget. Detta är unikt och det bör bli det centrala politiska faktumet i den nya globaliserade era som vår värld har tvingats in i av USA och dess supermaktsstatus. Vad detta visar är att trots den väldiga makt som utövas av autokrater och tyranner som Saddam och hans amerikanska antagonister, trots massmediernas medverkan som (avsiktligt eller ej) har påskyndat marschen mot krig, trots många människors likgiltighet och okunnighet, så är massaktioner och massprotester på den mänskliga gemenskapens och uthållighetens grundval fortfarande enastående metoder för mänskligt motstånd.

Kalla dem för de svagas vapen om ni vill. Men att de åtminstone har lyckats rucka på de planer som smidits av kycklinghökarna i Washington och deras uppbackare inom storföretagsamheten, och av de miljontals religiösa monoteistiska extremister (kristna, judiska, muslimska) som tror på religionskrig, det är ett hoppingivande tecken i vår tid.

Vart jag än åker för att föreläsa om eller hålla tal mot dessa orättvisor hittar jag inte någon som är för kriget. Vår uppgift som araber är att koppla samman vårt motstånd mot USA:s intervention i Irak med vårt stöd för mänskliga rättigheter i Irak, Palestina, Israel, Kurdistan och överallt i arabvärlden - och att även försöka få andra att göra samma koppling, oavsett om de är araber, amerikaner, afrikaner, européer, australiensare eller asiater. Detta är världsomspännande frågor, mänskliga frågor, inte strategiska angelägenheter för USA eller de andra stormakterna.

Vi kan ingalunda vara tysta när Vita husets öppet deklarerade krigsplan inkluderar angrepp med mellan 300 och 500 kryssningsmissiler om dagen (800 under krigets första 48 timmar), som ska regna ner över Bagdads civilbefolkning i syfte att framkalla "chock och rädsla", eller till och med en mänsklig katastrof som, enligt strategins skrytsamma upphovsman, en viss Harlan Ullman, kommer att åstadkomma en Hiroshimaliknande effekt på det irakiska folket. Lägg märke till att under Kuwaitkriget 1991 nådde den mänskliga förödelsen inte tillnärmelsevis denna omfattning ens efter 41 dagar av bombangrepp mot Irak. Och USA har 6 000 "smarta" missiler redo att göra jobbet.

Vilket slags Gud skulle vilja att detta var Hans folks uttalade och proklamerade politik? Och vilket slags Gud skulle hävda att detta skulle leda till demokrati och frihet inte bara för folket i Irak utan i hela Mellanöstern?

Detta är frågor som jag inte ens tänker försöka besvara. Men vad jag vet är att om något folk på jorden utsätts för någonting i stil med detta så skulle det vara en kriminell handling, och förövarna och strategerna skulle vara krigsförbrytare enligt Nürnberglagarna, som USA självt spelade en avgörande roll för att formulera. Det är inte för intet som general Sharon och Shaul Mofaz välkomnar kriget och hyllar George Bush. Vem vet vad för ytterligare ont som kommer att göras i Guds namn? Vi måste alla höja våra röster och gå ut och protestera, nu och igen och igen. Vi behöver kreativt tänkande och modiga aktioner för att avvärja de mardrömmar som planeras av fogliga, teknokratiska tjänstemän i städer som Washington, Tel Aviv och Bagdad. För om det de har tänkt sig är vad de kallar "ökad säkerhet", då har ord inte längre någon mening.

Att Bush och Sharon känner förakt för de icke-vita männi-skorna i den här världen är uppenbart. Frågan är: hur länge kan de komma undan med det?

Edward W Said , kultur@aftonbladet.se (kultur@aftonbladet.se)