ÅSIKT

Göteborg vinner

LENNART BROMANDER förförs av Don Giovanni

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Åke Zetterström som Don Giovanni.
Foto: INGMAR JERNBERG
Åke Zetterström som Don Giovanni.

Själen i denna Don Juan-uppsättning befinner sig i orkesterdiket och heter Arnold Östman. Det måste vara en nåd att stilla bedja om för varje Don Juan att få förföra sina kvinnor till så fjäderlätta rytmer och till så skimrande vackra men samtidigt dramatiskt täta klanger. Men Östman stjäl ingen uppmärksamhet från scenen, även det som händer där har nerv och koncentration.

När ridån går upp överraskas publiken av att befinna sig på Drottningholmsteatern med dess berömda gatukulisser i förstorat skick och med samma svindlande djup. Kulisserna försvinner i höjden när Donna Annas far dör och ett svart begravningsfölje kommer tågande ur fonden och tar hand om liket. Kvar blir det långsträckta, sluttande golvet och scendjupet. Omsorgsfullt koreograferar David Radok scengestalternas positioner och rörelser, fyller ut med figuranter och med hjälp av kontraster i färg och ljus fångar han skickligt in alla denna operas häftiga kantringar mellan komedi och demoniskt drama. Med små medel får var och en av personerna i dramat tydliga konturer, och den beundransvärda balansen i orkesterdiket korresponderas av en motsvarande balans på scenen.

Det är svårt att undvika jämförelser med Kungliga Operans Don Juan-uppsättning från i höstas, och då bekräftas bara vad allt fler numera hävdar, att Göteborgsoperan för närvarande är Sveriges ledande operascen.

Sångarna bildar en homogen ensemble, som hela tiden fungerar bra ihop, även om den sångliga kvaliteten skiftar en del. Åke Zetterström i titelrollen har en distinkt utstrålning av arrogans och erotisk glupskhet, men hans röst är tyvärr minst ett par nummer för vek och klanglös. John Lundgrens stämma är visserligen aningen för barytonal för Leporellos parti men den har glansfull klang och som scenkomiker är John Lundgren en stor begåvning. Ann-Christine Larssons Donna Anna är sobert distin-gerad, medan Carolina Sandgren som Donna Elvira lever gott på sin vitalitet och sitt temperament. Synd att tjecken Radok håller så styvt på Don Juans Pragversion, att hon inte fick sjunga sin stora aria "Mi tradi" (som Mozart skrev för Wien).

Linda Tuvås Zerlina är briljant välsjungen och som karaktär rent obetalbar, en livsfarlig blandning av oskuld från landet och erotiskt medveten Lolita.

Opera

Lennart Bromander