ÅSIKT

Varning för ”fria” journalister

NAOMI KLEIN om smutskampanjen som ska knäcka Hugo Chávez

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Stackars Endy Chávez, ytterfältare i Navegantes del Megallanes, ett av Venezuelas främsta basebollag. Varje gång han går fram för att slå sätter de lokala kommentatorerna i tv i gång med sina skämt. "Här kommer Chávez. Nej, inte den prokubanska diktatorn Chávez, den andre Chávez." Eller: "Denne Chávez slår på basebollar, inte på det venezuelanska folket."

I Venezuela engageras till och med sportkommentatorerna i de kommersiella mediernas ohöljda strävan att avsätta Hugo Chávez demokratiskt valda regering. Andrés Izarra, en venezuelansk tv-journalist, säger att kampanjen har skadat principen om sanningsenlig information i de nationella etermedierna så grovt att de fyra privata tv-kanalerna i praktiken har förverkat sin rätt att sända. "Jag anser att deras tillstånd bör dras in", säger han.

Det är den sortens extrema uttalanden man har kommit att förvänta sig av Chávez, känd för att ha gett de privata kanalerna öknamnet "apokalypsens fyra ryttare". Izarra är emellertid svårare att avfärda. Denne framstående och oantastlige tv-journalist arbetade som redaktör med ansvar för Latinamerika på CNN en Español tills han blev anställd som nyhetschef på Venezuelas mest ansedda nyhetsprogram, El Observador på RCTV. Den 12 april 2002, dagen efter att företagsledaren Pedro Carmona tillfälligt gripit makten, lämnade Izarra det nya jobbet under vad han beskriver som "extrem emotionell stress". Ända sedan dess har han slagit larm om det hot mot demokratin som det innebär när medierna överger journalistiken och använder all sin övertalningsmakt för att vinna ett krig som handlar om olja.

Venezuelas privata tv-kanaler

ägs av rika familjer som har ett stort ekonomiskt intresse av att beseg-ra Chávez. Venevision, kanalen med de högsta tittarsiffrorna, ägs av Gustavo Cisneros, en mogul som kallas "joint venture-kungen" av New York Post. Cisnerosgruppen har samarbetat med många av de största amerikanska varumärkena - från AOL och Coca-Cola till Pizza Hut och Playboy - och blivit en grindvakt för den latinamerikanska marknaden. Cisneros bedriver också outtröttligt propaganda för kontinental frihandel och förklarar för världen, som han gjorde i en intervju 1999 i Latin CEO magazine, att "Latinamerika har nu helt tagit ställning för frihandel och helt tagit ställning för globalisering. Som kontinent har Latinamerika gjort ett val." Men när latinamerikanska väljare väljer politiker som Chávez har sådana uttalanden framstått som falsk marknadsföring, som ett försök att sälja en konsensus som inte existerar.

Allt detta bidrar till att förklara varför Venevision, RCTV, Globovision och Televen, under dagarna före kuppen i april, ersatte sina vanliga program med oförsonliga anti-Chávez-tal, vilka endast avbröts av reklaminslag som uppmanade tittarna att gå ut på gatorna: "Backa inte ett steg! Ut! Gå nu!" Reklamsnuttarna finansierades av oljeindustrin, men tv-kanalerna sände dem gratis, som "public service-meddelanden".

De gick ännu längre: Under kuppnatten var Cisneros tv-station värd för möten mellan konspiratörerna, däribland Carmona. Ordföranden i Venezuelas tv-sändningsorganisation var med och undertecknade dekretet som upplöste den folkvalda nationalförsamlingen. Och medan kanalerna öppet gladdes åt nyheten om Chávez "avgång", så infördes en total nyhetsmörkläggning när Chávez anhängare demonstrerade för att återinsätta honom.

Izarra säger att han fick tydliga instruktioner: "Ingen information om Chávez, hans anhängare, hans minist-rar eller några andra som på något sätt kunde ha kopplingar till honom." Han såg på med fasa medan hans chefer aktivt undertryckte nyheter. Izarra säger att under kuppdagen fick RCTV en rapport från en filial i USA om att Chávez inte hade avgått utan att han i stället blivit kidnappad och fängslad. Det blev inte någon nyhet. Mexiko, Argentina och Frankrike fördömde kuppen och vägrade erkänna den nya regeringen. RCTV kände till detta men berättade ingenting.

När Chávez till slut återvände till Miraflorespalatset slutade tv-kanalerna sända nyheter helt och hållet. Under en av de viktigaste dagarna i Venezuelas historia visade de Pretty Woman och tecknade filmer med Tom och Jerry. "Vi hade en reporter på plats i Miraflores och visste att byggnaden hade återtagits av chavisterna", säger Izarra. "Men informationsmörkläggningen gällde fortfarande. Då fick jag nog och jag bestämde mig för att sluta."

Situationen har inte förbättrats. Under den nyligen avslutade strejk som organiserades av oljeindustrin sände tv-kanalerna i genomsnitt 700 reklaminslag varje dag till stöd för strejken, enligt regeringens uppskattningar. Det är mot bakgrund av detta som Chávez har bestämt sig för att ta sig an tv-kanalerna på allvar, inte bara med eldig retorik utan också med en utredning om brott mot sändningsnormerna och en ny uppsättning regler.

"Bli inte förvånade om vi börjar stänga tv-kanaler", sade han i slutet av januari.

Detta hot har orsakat en störtflod av fördömanden från Committee to Protect Journalists (CPJ) och Reportrar utan gränser. Och det finns skäl till oro: Mediekriget i Venezuela är blodigt, med attacker både mot mediekanaler som är för Chávez och sådana som är emot honom. Men försök att reglera medierna är inte ett "angrepp på yttrandefriheten", som CPJ har hävdat - tvärtom.

Venezuelas medier, inklusive statstelevisionen, behöver tuffa regler för att mångfald, opartiskhet och tillgänglighet ska säkerställas, regler som bör upprätthållas på armlängds avstånd från den politiska makten. Vissa av Chávez förslag (så som en olycksbådande klausul som förbjuder "respektlösa" yttranden riktade mot regeringstjänstemän) överskrider dessa gränser, och skulle lätt kunna användas för att sätta munkavle på kritiker.

Men trots detta är det absurt att behandla Chávez som det främsta hotet mot en fri press i Venezuela. Den äran tillfaller utan tvekan medieägarna själva. Detta faktum har organisationerna som anförtrotts uppgiften att försvara pressfriheten runtom i världen missat fullständigt; de sitter fortfarande fast i ett paradigm enligt vilket alla journalister bara vill säga sanningen och alla hot kommer från elaka politiker och arga folkmassor.

Detta är olyckligt, för vi är i desperat behov av modiga försvarare av en fri press just nu, och inte bara i Venezuela. Venezuela är trots allt inte det enda land där ett krig om olja utkämpas, där medie-ägarna har blivit omöjliga att skilja från de krafter som kräver regimändring och där oppositionen upptäcker att den rutinmässigt suddas ut i kvällsnyheterna. Men i Förenta staterna, till skillnad från i Venezuela, står medierna och regeringen på samma sida.

Naomi Klein (Tidigare publicerad i The Nation), kultur@aftonbladet.se (kultur@aftonbladet.se)