ÅSIKT

Svenskt guld i går!

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Första gången Nordiska rådets litteraturpris delades ut, 1962, fick Eyvind Johnson priset för sin Hans nådes tid. Senast priset tilldelades Sverige var 1994, då för Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, och nu är det dags igen, med Eva Ström som tolfte svenska pristagare för hennes diktsamling Revbensstäderna.

Eva Ströms diktsamling är en av de starkare i genren ur förra årets svenska utgivning. Motiveringens löften — ”en säregen röst”, ”i ständig förnyelse”, ”ordens gränser” eller pliktkombinationen ”skild-rar människans villkor” gör knappast eventuella nya läsare av henne besvikna.

Eva Ström föddes 1947 och debuterade 1977 med diktsamlingen Den brinnande zeppelinaren. Vid sidan av lyriksamlingar som Kärleken till matematiken (1989), Brandenburg (1993) eller Berättelser (1997), skriver Ström också romaner. Det mörka alfabetet (1982), Samtal med en daimon (1986) eller Mats Ulfson (1991) är några av titlarna som tillsammans med lyriken uppgår till elva böcker. Hon är därtill verksam som läkare och litteraturkritiker.

Utan att ha läst samtliga nominerade kan jag likväl undra en smula över prisets nytta. För de närmast inblandade är nyttan självklar — 350 000 i dansk hårdvaluta — och givetvis är varje försök att uppmärksamma goda författare berömvärt.

Nu lär det dock vara så, att de som är sämst på att läsa sina grannländers litteratur är svenskarna. Framför allt i Norge läser man mycket svenskt och i Finland är avdelningarna för svensk skönlitteratur minst tjugofem gånger större än vad de är i Sverige. De mest välsorterade svenska bokhandlare jag känner till har sällan mer än någon hyllmeter av övrig nordisk litteratur.

Rimligen fyller prisets syfte — ”att öka intresset för grannländernas litteratur och språk samt för den nordiska kulturgemenskapen” —, i varje fall i sin första hälft , en viktig funktion. Vad den ”nordiska kulturgemenskapen” skulle vara för något, undgår mig dock. Men säg att däri finns ett omsättningsbart värde, vore det då inte på sin plats med ett uppmärksammande av, säg, den bokhandel som upplåter störst hyll-utrymme åt grannländernas litteratur?

Claes Wahlin