ÅSIKT

24 timmar av mitt liv

Var det värt det? Josefin Brink provtittade den nya digitalkanalen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det känns lite som i en dröm. Ni vet en sån där dröm där allt är nästan precis som verkligt, fast ändå inte. Drygt ett dygn av illbligande på tv ger ofta den känslan.

Men det är inte bara intensiteten i tittandet som föder drömkänslan. De obekanta störningarna i form av metalliska kvittranden och bilder som då och då löses upp i gigantiska pixlar gör sitt till. Men framför allt är det själva tonen i SVT:s nystartade digitalkanal 24 som gör det. Är det ettan eller tvåan eller nej, det är inte riktigt någon av dem, men vad är det som inte stämmer?

Ansiktena är välbekanta eller liknar välbekanta ansikten. Tablån innehåller program som är nästan Plus, nästan Landet runt, nästan Musikbyrån. Inget ont i det, i och för sig. 24:an är en nischad nyhets- och aktualitetskanal, men det nyaste och aktuellaste kommer givetvis ändå fortsättningsvis att sändas i de gamla analoga SVT-kanalerna. Med tanke på att endast 20 procent av svenska folket än så länge kan se digitalkanalen, medan alla är med och finansierar den, så är det inte mer än rätt att inte alltför mycket exklusivt material göms undan där.

Men det är ingen ursäkt för att presentera en halvmesyr. I det moment 22-läge den nya kanalen startar - SVT har i uppdrag att dra igång digitalsatsningen, men riksdagen har ännu inte beslutat om teknikens framtid - borde ledningen ha gett redaktionerna lite mer tid till förberedelser. Om tanken med kanalen är att locka fler tittare att skaffa den förkättrade digitalboxen måste den vara riktigt bra. Det första sändningsdygnet var på sin höjd sådär.

Premiärnerver är en sak. Lite nervöst flackande blickar, alltför gälla "Välkomna!"-hälsningar i varje program och en och annan teknikmiss hör till och skapar rentav ett slags charmig public service-trivsel. Men att flera av kanalens program så uppenbart saknade angelägenhet och aktualitet kan inte ursäktas som nybörjarmissar. En av digitalkanalens prestigesatsningar, intervjuprogrammet 24 minuter, med veteranen Claes Elfsberg åstadkom en devot och ytlig pratstund med förre ministern Björn Rosengren. Inget, absolut inget nytt framkom, och ex-ministern tog tillfället i akt att hålla långa utläggningar om sin nya arbetsgivares, Stenbeckkoncernens, många kvaliteter. Det var varken rykande aktuellt eller fördjupande. Inte heller nöjesmagasinet 24 Nöje hade fått ihop ett angeläget innehåll, utan ältade på med Grammy-utdelningarna som redan avhandlats hela dagen.

En ljusglimt var nyhetsprogrammet Sverige nu, som presenterade material från lokalredaktionerna runtom i landet. Lite som Landet runt, men mindre kuriosaartat och mer nyhetsmässigt. Inrikesnyheter från hela landet är en av SVT:s svagheter, där har 24:an en egen fiol att spela.

Premiärdygnets märkligaste, och mest oroväckande, inslag var nog den studiodebatt som avhandlade riksdagens arbetsformer, och som kändes som ett slags manegekrattande för kommande sändningar av kanalens andra flaggskepp 24 Direkt.

Enligt pressmeddelandet kommer 24 Direkt att "sända material i sin helhet, i sitt originalskick. Tal, föredrag, debatter, seminarier, föreläsningar, kongresser och demonstrationer - direktsänt, utan filtrering." Förebilden är utländska kanaler som amerikanska C-span och brittiska BBC som länge direktsänt från parlament, domstolar, utskottsförhör och så vidare.

Under debatten visade talman Björn von Sydow att han var införstådd med idén och framhöll sina föreslagna upphottningar av debatterna i kammaren för att göra dem mer tv-mässiga. Den folkpartistiska riksdagsledamoten Heli Berg oroade sig för att medialiseringen av riksdagsarbetet riskerar att förvandla de folkvalda till cirkusartister.

Det kanske är lite drastiskt, men en viss oro vaknar när en av 24 Direkts uttalade ambitioner är att "tvinga politikerna att bli mer begripliga" genom att sända ut deras arbete direkt i etern. Det ska låta demokratiskt, antar jag. "Vi visar den nakna sanningen", ungefär. Men ska riksdagsarbetet verkligen anpassa sig efter mediernas behov av direktsändningar?

Parlamentariska processer är inga cirkusnummer, utan ganska formaliserade och långdragna historier. Inte så kul, men ganska tryggt ur demokratisynpunkt. Journalister är väl just den yrkeskår som ska genomlida de trista debatterna, utfrågningarna och så vidare, för att sedan kritiskt granska och återge det väsentliga till en intresserad allmänhet.

Att i stället välja att direktsända och "hota" med publiksvikt om aktörerna är för tråkiga är ett både märkligt och tvivelaktigt koncept. Den bestående känslan efter ett dygn i 24:ans sällskap är att om kanalen ska överleva då det analoga nätet släcks ner inom några år krävs en högre journalistisk ambitionsnivå och en tydligare egen profil. När väl SVT 1 och 2 sänds via digitalnätet kommer det inte att finnas utrymme för några epigoner.

Josefin Brink