Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Vi kan hejda detta krig!

JAN MYRDAL ser hopp på en fredskonferens i Istanbul

Det var snöstorm i Istanbul. Vägarna in i landet var spärrade. Periodvis var färjetrafiken över Bosporen inställd. Till och med den stora bron mellan Asien och Europa stängdes av för biltrafik när stormen rasade som värst.

För andra gången på en månad befinner jag mig i det stora kongresscentret i Istanbul på en internationell konferens mot det planerade nya kriget i Mellersta östern. Trotsande snöstormen har folk tagit sig hit och fyllt salen. Sükran Kurdakul, en den turkiska litteraturens doyen, har oavsett sjukdom och feber tagit sig genom snöstormen för att från talarstolen kunna hälsa deltagarna välkomna med en flammande appell för folkens fred mot herrarnas krig.

Denna gång rör de två dagarnas diskussion dock inte bara vilka krafter som driver fram detta krig, de offer som kommer att krävas och att kriget därför måste hejdas. Nu då trupperna marscherar upp och krigsutbrottet ryckt allt närmare är det nödvändigt att resonera om hur vi i olika länder bör handla om kriget trots allt inleds.

 

Den brittiske parlamentsledamoten George Galloway från labour är en av de ledande i den nuvarande fredsoppositionen i Storbritannien. Hans inledningstal på konferensen är en hård och kall uppgörelse med Blair. Inte med dennes person, den är lika likgiltig som det moraliserande och hymlande fromleri med vilket Blair pläderar för krig genom att tala om moral. (Ett tal vilket avslöjats som omoral och falskhet just av de högsta ledarna för de kristna kyrkor familjen Blair säger sig tillhöra.) Galloway gör som labourman och parlamentsledamot upp med Blairs fredsfientliga och onationella politik.

- Om Blair inte hejdar sig kommer också hans egen politiska karriär att avslutas. Ingen politiker i ett land som Storbritannien kan i längden gå emot en förhärskande folklig opinion. Det finns en gräns också för de trognas lojalitet!

- Fredsoppositionen i Storbritannien är ingen sekt. Varken i religiös eller politisk mening. De fanns alla där på Londons gator för att uttrycka att de icke ville delta i det krig som Blair på order från Washington söker få till stånd. Den miljonhövdade skara som demonstrerade för en vecka sedan utgjorde själva folket.

 

- Vi är dock beredda. Om Blair mot folkets uttryckliga vilja inleder ett krig, då kommer vi att använda alla metoder. Jag kan inte råda mina turkiska vänner att göra på samma sätt. Gör ni det kommer ni att bli nedskjutna. Men vi i Storbritannien har av tradition hemma hos oss ett stort demokratiskt spelrum som en Blair inte kunnat begränsa. Om han inleder kriget kan vi lamslå regeringen. Inte en minister kommer att kunna röra sig från sin bostad. Vi kan hindra trupptransporter. Om parlamentet inte i detta läge förmår sätta stopp för Blair, då kan vi med ett valt mot-parlament direkt konfrontera krigspartiet. Vi måste utnyttja alla möjligheter vilka ryms inom våra traditioner.

På denna konferens fanns en stark facklig turkisk representation. Från deras håll - som från metallrepresentanten Gaye Yilmaz - påpekades att arbetarklassen är medveten om sitt ansvar och - trots all repression - har möjligheter. Om kriget inleds kan strejkvapnet, både i form av varningsstrejker över hela landet och mer direkt aktion, bli nödvändigt att tillgripa.

Oktay Konyar, en av ledarna för Bergamoböndernas kamp mot gruvbolagens cyanidförgiftning av naturen, rapporterade om hur bönderna genom enad kamp lyckas stå regering och polis och guldgruvebolag emot - just nu anklagas bönderna för att vara spioner (!!) i tysk tjänst då de söker hejda miljöförödelsen. På samma sätt kan folket i enad kamp för freden stå krigsherrarna emot. Så länge folket kan behålla enigheten blir också de fattiga och till synes svaga oövervinneliga.

För den som följt de svenska och internationella inläggen här i Aftonbladet under senare månader fanns i detta - som i det förra Istanbulmötet - mycket som var väl bekant. Även sådant som när dr Clare Brandabur rapporterade från det kommande krigets verkningar i flyktinglägren i Palestina och hur extremisterna kring Sharon nu arbetar hand i handske med Bush både för kriget mot Irak och för att därmed kunna vidareföra sina egna expansionsplaner genom ett planmässigt folkfördrivande och mord på Palestinas folk. Annat har vi inte sett så mycket av. De turkcypriotiska delegaterna - som författaren Neri-man Cahit och teatermannen Yasar Ersoy - varnade för det imperialistiska spel som söker förhindra Cyperns enande. Det verkliga skälet till detta är de koloniala brittiska baser på Cypern - vilka inte står under Cyperns överhöghet - som nu liksom i det förra Gulfkriget skall användas i angreppet.

 

Det som dock verkligen skilde från vad vi vanligtvis kunnat läsa hos oss var av dubbel karaktär. Dels talade många akademiska intellektuella såväl som fackföreningsledare - men också sådana som den libanesiske författaren Michel Naofal - om historien. Stormaktsspelet kring Krimkriget - tsarens falska ord om de små folkens frihet - som ett nyttigt lärostycke. Ja, vi på vänsterkanten i Europa har en hel del att lära av hur Karl Marx den gången gick mot den "vänster" som förletts av stormaktspropaganda till att inte inse att det inte var ideal och frihet det gällde - utan geopolitik och makten över Bosporen.

Just dessa dagar är det viktigt att i Turkiet diskutera hur det var år 1914 då man förletts att gå med på de tyska krigsplanerna och de för-ödande följder detta fick. Men än mer viktigt för att kunna skilja mellan officiell propaganda och politiskt innehåll var det att påminna om Ententens hemliga planer. De vilka avslöjades när 1917 års ryska revolutionsregering öppnade arkiven och offentliggjorde de skamliga hemligheterna.

 

Också på svenska UD - som knappast minns Krim-kriget trots att Ålandsfrågan i verkligheten förblivit - gjorde man klokt i att närmare studera Sykes-Picot-avtalet från 1916 om hur det som nu är Syrien och Irak skulle delas mellan Storbritannien och Frankrike. Britterna talade om demokratiernas krig för de arabiska folkens frihet men det var Royal Dutch Shell som skulle få oljetillgångarna i Irak.

Flera talare tog upp Sèvres-freden av maj månad 1920 enligt vilket en rump-Turkiets regering skulle tillåtas existera vidare i Konstantinopel (fast Ententen skulle kontrollera sundens stränder) men det anatoliska Turkiet skulle styckas och Förenta staternas president få bestämma Turkiets östgräns. Det var den gången Kemal Atatürk, som ledde det folkliga nationella frihetskrig vilket räddade Turkiet. Nu spelar dock generaler och regering - denna gång under ett amerikanskt tryck lika starkt som det tyska år 1914 - åter med Turkiets existens.

Men man talade också klartext om den kurdiska frågan. Turkiet har just genomgått vad som i verkligheten var ett blodigt inbördeskrig. Under stora svårigheter har nu vissa reformer kunnat genomföras. Det kurdiska språket är åter möjligt att använda. Men de latenta motsättningarna är ännu stora. Fast - som särskilt de fackliga och väns-terpolitiska representanterna framhöll - förutsättningarna för framsteg och reformer är att man förmår upprätta och vidmakthålla folklig enhet mellan turkar och kurder.

 

Förenta staterna arbetar för att spränga detta. Till de chauvinistiska turkiska generalerna lovar Washington att i sitt krig tillåta en turkisk militär ockupation av norra Irak (dock icke av oljefälten) och ge den turkiska krigsmakten möjlighet att söka avväpna de irakiska kurdiska styrkorna. Till kurderna talar CIA samtidigt om möjligheten till ett stor-Kurdistan. (Att uppfylla löftet från 1920, som det heter.)

Taktiken är gammal. Den är samma som under Krimkriget och första världskriget. Men - vad såväl de turkiska vännerna som vi vilka känner området något vet, fast jag tvivlar på att svenska UD:s ledning bryr sig - ett vidareförande av denna Förenta staternas politik kommer oundvikligen att medföra ett det blodigaste nya inbördeskrig. Inte bara i Turkiet. Det bleve ett långvarigt nytt kurdkrig som skulle destabilisera såväl Iran som Syrien och därtill verkligen innebära stadsgerillakrig också i Europas storstäder. Visst vet man i Washington vad man gör!

 

Fast det finns ytterligare något. På denna konferens talades för första gången på många år om att följden av denna Förenta staternas politik är ett återväckande av den pan-turanska ideologin. När Enver Pascha stupade vid Bukhara 1922 hade Atatürk redan politiskt stängt hans möjligheter. Atatürk drog gränsen kring Turkiet. Han gick av nationella skäl mot drömmen om det pan-turanska väldet från Bosporen till Gansu i Kina. Ännu för fyrtio år sedan när jag intervjuade den nu avlidne yttersta högerns ledare - Alp Arslan Türkes, han som, blev de blodiga Grå vargarnas ledare - menade han att han inte var intresserad av den pan-turanska tanken.

- Den föreställningen är död.

Nu är den inte det längre. Också i Istanbul verkar dess organisationer. Likaväl som Förenta staterna i sitt intresse kunde använda sig av islamistiska organisationer (och bygga upp organisationer som al- Qaida) har de nu kontakt med pan-turanska grupperingar vilka verkar från Turkiet in genom Centralasiens oljeområden. Ett nytt etniskt inbördeskrig i Turkiet skulle ge dem möjligheter.

Om vi inte gemensamt lyckas hejda detta krig eller om det bryter ut så försvåra kriget så att det blir möjligt tvinga fram åtminstone ett vapenstillestånd av 1953 års Korea-modell, då kan det gå oss alla - också Kina! - ytterligt illa. Det är alltså hög tid att handla!

Jan Myrdal , kultur@aftonbladet.se (kultur@aftonbladet.se)
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet