Aftonbladet
Dagens namn: Ellen, Lena
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Om vi plötsligt kom till insikt...

NAOMI KLEIN om "voilà- ögonblicket" och civil olydnad som ett vapen mot kriget

Montage: KRISTINA NYLIN   Montage: KRISTINA NYLIN Foto: RICKARD KIHLSTRÖM

I Pentagon kallas det "voilàögonblicket".

Det är när irakiska soldater och civila, under det att bomberna regnar ner över Bagdad, plötsligt kliar sig i huvudet och säger till sig själva: "De här bomberna är egentligen inte avsedda att döda mig och min familj, de är avsedda att befria oss från en ondskefull diktator!" Då tackar de Onkel Sam, lägger ner sina vapen, överger sina posteringar och reser sig mot Saddam Hussein. Voilà!

Eller åtminstone är det så det är tänkt att fungera, enligt de experter på "psykologiska operationer" som redan bedriver ett intensivt informationskrig i Irak. "Voilàögonblicket" dök för första gången upp i krigsspråket i måndags, när en journalist från New York Times citerade en anonym, högt uppsatt amerikansk militär som använde termen.

Denna kryddning av den militära jargongen med bon mots skulle kunna vara Colin Powells senaste plan för att få över fransmännen på USA:s sida i säkerhetsrådet. Men troligare är att det är en följd av Bushadministrationens förkärlek för att anlita reklamfolk och stolliga managementkonsulter som utrikespolitiska rådgivare (låter inte "voilàögonblicket" misstänkt likt "wow-faktorn", som sålts till miljontals direktörer som hemligheten bakom byggandet av ett kraftfullt varumärke?).

 

Oavsett var det kom från har Pentagon siktet inställt på "voilà", och sparar inte några kostnader för att träffa sitt mål. Luftburna radiosändare flyger över Irak och sänder propaganda. Irakiska affärsmän och militärer och politiska tjänstemän har bombarderats med e-post och telefonsamtal som uppmanar dem att se ljuset och byta sida. Stridsflygplan har släppt mer än åtta miljoner flygblad som informerar irakiska soldater om att deras liv kommer att skonas om de lägger ifrån sig sin militära utrustning. "Det sänder ett direkt budskap till den som sköter kanonen", säger generallöjtnant T Michael Moseley, befälhavare för de allierade flygstridskrafterna i Persiska viken.

Enligt den högt uppsatta militär som citerades i New York Times kommer stridsledningscentralen att veta att "voilà" har uppnåtts när "vi ser att det sker en brytning med ledningen". Med andra ord: USA:s armé förespråkar ingenting mindre än massomfattande civil olydnad i Irak, en vägran att lyda order eller att delta i ett orättfärdigt krig. Kommer det att fungera? Jag är skeptisk. Det inträffade trots allt ett voilàögonblick under det senaste Gulfkriget, när många irakier som bodde nära den kuwaitiska gränsen trodde på USA:s löften om att de skulle få stöd om de reste sig mot Hussein. Det följdes snart av ett "far åt helvete"-ögonblick, när USA-styrkorna övergav rebellerna och lät Hussein massakrera dem.

    Men allt det här pratet om voilà fick mig att fundera: den civila olydnad som USA:s armé hoppas kunna provocera fram i Irak är exakt vad antikrigsrörelsen behöver frammana i våra länder om vi verkligen ska kunna stoppa, eller åtminstone minska, den förestående förödelsen i Irak.

Vad skulle krävas för att få massvis av människor i USA, Storbritannien, Italien, Kanada - och alla andra länder som bidrar till krigsinsatsen - att verkligen bryta med våra ledare och vägra foga sig? Kan vi skapa tusentals "voilàögonblick" där hemma?

 

Det är den fråga som den globala antikrigsrörelsen står inför när den planerar uppföljningen av de spektakulära demonstrationerna den 15 februari. Under Vietnamkriget bestämde sig tusentals unga amerikaner för att bryta med sina ledare när de fick sina inkallelseorder. Och det var denna villighet att gå vidare från protester till aktiv civil olydnad som långsamt undergrävde den inhemska acceptansen för kriget.

Hur kommer dagens vapenvägrare och armédesertörer att se ut? Ja, under hela den här veckan i Italien har aktivister blockerat dussintals tåg som transporterar amerikanska vapen och militärer på väg till en militärbas nära Pisa, samtidigt som italienska hamnarbetare vägrar lasta vapensändningar. Förra helgen omringades två amerikanska militärbaser i Tyskland, liksom USA:s konsulat i Montreal, och flygbasen vid RAF Fairford i Gloucester i England. Den 1 mars väntas tusentals irländska aktivister dyka upp på Shannonflygplatsen, vilken den amerikanska militären, trots Irlands påståenden om neutralitet, använder för mellanlandning och tankning av sina plan på väg till Irak.

I Chicago i förra veckan demonstrerade mer än hundra gymnasieelever utanför Leo Burnetts huvudkontor, reklambyrån som utformade den amerikanska militärens hippa, ungdomsinriktade "Army of One"-kampanj. Studenterna hävdar att i bristfälligt finansierade gymnasieskolor för latinos och afrikansk-amerikaner är armérekryterarna långt fler än collegevärvarna.

Den mest ambitiösa planen har lagts fram i San Francisco, där en koa-lition av antikrigsorganisationer uppmanar till en ickevåldsinriktad motstrejk dagen efter att kriget börjar: "Gå inte till jobbet eller till skolan. Sjukanmäl er, gå därifrån " Vi kommer att förorsaka verkliga ekonomiska, sociala och politiska kostnader och stoppa business as usual till dess att kriget upphör." Det är en mäktig idé: fredsbomber som exploderar varhelst det görs profit på kriget - bensinstationer, vapentillverkare, missilglada tv-stationer. Det kanske inte kan stoppa kriget men det skulle visa att det finns en principiell ståndpunkt mellan hökaktigt och hippt: ett militant motstånd för att skydda människors liv.

 

För en del framstår denna eskalering av kriget mot kriget som extrem: det borde bara organiseras fler helgdemonstrationer, större nästa gång, så stora att de inte går att ignorera. Naturligtvis bör vi ha fler demonstrationer, men det borde också vara uppenbart vid det här laget att det inte finns några protester som är alltför stora för att våra politiker ska kunna ignorera dem. De vet att den allmänna opinionen i större delen av världen är emot kriget. Det som våra politiker noggrant bedömer innan bomberna börjar falla, det är huruvida antikrigsstämningarna är "hårda" eller "mjuka". Frågan är inte "bryr sig folk om ett krig?", utan "hur mycket bryr de sig?" Är det en sval konsumentpreferens mot krig, en som kommer att dunsta bort till nästa val? Eller är det något djupare och mer varaktigt - något vi kunde kalla ett voilàengagemang mot krig?

I ena änden av engagemangsskalan har Levi"s Europe bestämt sig för att slå mynt av antikrigsflugan genom att marknadsföra ett begränsat antal teddybjörnar med en fredssymbol fästad vid örat. Man kan hålla den och krama den medan man tittar på de läskiga terrorlarmen på CNN.

    Eller så kan man stänga av CNN, vägra att vara en mjuk och kramgo fredsvän, och gå ut och stoppa kriget.

Naomi Klein , kultur@afttonbladet.se (kultur@afttonbladet.se)
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet