ÅSIKT

Så avslöjade jag Säpo

BJÖRN KUMM om ett gammalt scoop - och en historia som ännu inte tagit slut

1 av 2 | Foto: ULF HÖJER
Björn Kumm utanför dåvarande Säpohögkvarteret i Stockholm.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I januari i år begärde jag att få ut min personakt hos Säkerhetspolisen. Två månader senare väntar jag fortfarande. Att Säpo har mig registrerad, det vet jag. Därom fick jag information redan 1966. Jag hade en källa hos Säkerhetspolisen, mitt i det hemliga åsiktsregistret.

I min första artikel, publicerad i Aftonbladets söndagsbilaga 19 juni 1966, kunde jag berätta att jag själv registrerats efter en Moskvaresa 1964 och ett föredrag jag hållit om Barry Goldwaters USA hos den radikala studentföreningen Clarté.

Jag kunde berätta om gamla Norrbottenskommunister som hade kodbeteckningen 5:740/13 och troligen klassades som säkerhetsrisker. Jag berättade om Sara Lidman och Joachim Israel, om vilka Säpo saxat uppgifter ur den nazistiska tidskriften Fria ord.

Jag berättade om lokala Säpoagenter, "Kjell" i Västergötland och "Singel" i Värmland, de mest energiska bland rapportörerna, som ofta kom in med mycket dråpliga rapporter. Jag beskrev en hermetiskt tillknäppt arbetsmiljö där de anställda ständigt påmindes om sin tystnadsplikt. Beredskapsaffischen En svensk tiger fanns nog bara, kommenterade min uppgiftslämnare roat, på museum numera - och hos Säkerhetspolisen på Bergsgatan i Stockholm.

I en ny serie artiklar i december 1966 poängterade jag att Säpo troligen hade, lågt räknat, 300 000 personer registrerade (min källa hade omfångsberäknat det ännu icke datoriserade, manuellt förda registret). Bland de 300 000 befann sig Stockholms socialdemokratiska borgarråd Hjalmar Mehr och västtysken Willy Brandt - den senare under spaningsrubriken "öststatsspionage".

I registret fanns en rad kända svenskar, bland dem Bibi Andersson, Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Allan Edwall, Nils Linnman, Per Wästberg och till och med republikanska klubbens ordförande Sten Sjöberg. "Anti-Franco-aktivister" registrerades och hela Borganäskören under ledning av Lillebror Söderlundh, efter att kören en gång gjort en resa till Leningrad.

Inför Aftonbladets avslöjanden teg de flesta övriga svenska medier som muren.

I ett ledarstick hävdade Svenska Dagbladet att Aftonbladsartiklarna - som SvD inte nämnde på nyhetsplats - var lögnaktiga. I radio intervjuades Aftonbladets chefredaktör Sven Sörmark och jag själv ganska tufft av reportern Mårten Andersson. Sveriges då enda existerande tv-kanal - som i dag skulle ha parkerat Aftonbladets reporter och ledning i närmaste pratsoffa - nämnde inte ens i sina nyhetssändningar Aftonbladets högst anmärkningsvärda uppgifter.

I Dagens Nyheter publicerades en enda artikel, ett kåseri av signaturen Red Top. Monica Zetterlund, avslöjade han, hade ringt långt före gryningen. Allt var avslöjat. "Bränn detta samtal! sade hon hest."

Red Top, som själv enligt mina artiklar fanns registrerad - för rysk propaganda - drev alltså på sitt milda sätt med Säkerhetspolisens överdrivna nit. Enligt mina artiklar fanns ett veritabelt kändisgalleri bokfört som samhällsfarliga kommunister i det vidlyftiga Säpoarkivet.

Säkerhetspolisens dåvarande chef Per-Gunnar Vinge skriver i sina memoarer: "Det var så befängt. Vi visste ju att det var fel." Men han ljög.

I december 2002 bekräftades vad jag skrivit i Aftonbladet 36 år tidigare av den av regeringen Persson utsedda Säkerhetstjänstkommissionen. Slutrapporten omfattar 3 000 sidor, fördelade på nio volymer. Särskilt intressant finner jag forskaren Lars Olof Lampers rapportering (i volymen "Övervakningen av "SKP-komplexet"", SOU 2002:93) om det så kallade Kumm-ärendet.

Det visar sig nu att Säpo såg mina Aftonbladsartiklar och den uppstådda läckan rakt in i det hemliga registret som ett så allvarligt hot - mot Säpo och därmed mot rikets säkerhet - att man under ett år från 15 augusti 1966 (min 28-årsdag) fram till juni 1967 utsatte mig och min källa för telefonavlyssning. En förundersökning inleddes.

Hur misstänkt var jag? Det hade framgått att jag ätit lunch med sovjetiske ambassadtjänstemannen Lev Sotskov. Det misstänktes att jag och min källa tillsammans med vpk-politikern Bo Hammar, då redaktör för tidskriften Tidsignal, (honom kände jag faktiskt bara flyktigt) i maskopi med ryska ambassaden drev en kampanj som enligt en pm från Säpo i april 1967 ytterst syftade "till uppnående av fördelar för främmande makts underrättelseväsende här i landet" .

Först i oktober 1967 (då jag befann mig vid Che Guevaras bår i Bolivia) avskrev chefsåklagare Lennart Hiort misstankarna mot mig, min källa och Bo Hammar och lade ned förundersökningen. Vår avsikt hade enligt Hiort inte varit att gå främmande makt till handa utan snarare få till stånd en diskussion om "säkerhetstjänstens mål och medel". Dock, konstaterar Lars Olof Lampers, tycks chefsåklagarens synpunkter inte ha gjort intryck på den parlamentariska nämnden i Wennerström-affären, som i sitt betänkande 1968 om handläggningen av säkerhetsfrågor diskuterade Aftonbladets artiklar och drog slutsatsen att "människor med kommunistisk uppfattning" medvetet infiltrerat Säkerhetspolisen.

Sju år efter Aftonbladets Säpoartiklar slog polisen till mot tidningen Folket i Bild-Kulturfront, vars reportrar Peter Bratt och Jan Guillou 1973 avslöjat en dittills hemlig övervakningsorganisation med socialdemokratisk anknytning, nämligen IB.

Varför gjordes 1966 inte någon razzia mot Aftonbladet? Jag minns att jag och min uppgiftslämnare den sommaren allvarligt räknade med arrestering och fängelse som möjlig konsekvens av våra avslöjanden. Vi utgick från att våra hemtelefoner var avlyssnade. Min källa ringde från olika telefonkiosker i Stockholm, och jag tog emot samtalen på Aftonbladets redaktion.

Enligt Säkerhetstjänstkommissionen har Säpos telefonavlyssning överhuvudtaget varit omfattande. Åklagare, domare och även JK och JO kritiseras av kommissionen för att slentrianmässigt ha låtit avlyssning fortsätta under lång tid. Vissa personer har avlyssnats upp till tio år.

Tydligt är att Säkerhetspolisen inte vågade begära telefonavlyssning av Aftonbladet, så som man regelmässigt avlyssnade kommunistorganet Ny Dag. Än mindre ville man göra polisrazzia på Aftonbladet som faktiskt var regeringsorgan.

Hur kom det sig då att min arbetsgivare visade ett så totalt förtroende för mig? Jag var faktiskt en ganska ung - men inte helt oerfaren - medarbetare, som en morgon på försommaren 1966 kom till jobbet och förklarade: "Jag har en källa hos Säkerhetspolisen!"

Inget krigsråd sammankallades på Aftonbladets redaktion. Ingen grillade mig och ställde frågan: Vem är din källa? Myndigheter måste åtlyda grundlagsförbudet mot efterforskning av källor. Men en tidningsredaktion ska bedriva källkritik. Hur - borde man ha frågat - visste jag att dessa uppgifter stämde? Hur kunde jag lita på min uppgiftslämnare?

Redaktionssekreterare Göran Engströms enda reaktion var: "Bra! Det kör vi på söndag!"

Jag minns att Aftonbladets redaktionschef Sigurd Glans vid något tillfälle lite osäkert tittade på mig och sa: "Jag hoppas att allt det här är riktigt!" Men tvekade gjorde han inte. I dag säger han till mig: "Vissa medarbetare har man helt enkelt förtroende för."

Gunnar Fredriksson, Aftonbladets politiske chefredaktör, 1966 överflyttad från just nedlagda Stockholms-Tidningen, erinrar sig att ledarredaktionen tacksamt hakade på min artikelserie. Ledarredaktionen ville gärna markera sitt oberoende gentemot Aftonbladets ägare LO och mot regeringen Erlander, och man hade just drivit en hos arbetarrörelsen mycket impopulär kampanj mot LO-medlemmarnas kollektivanslutning till socialdemokratiska partiet.

Jag minns att Publicistklubben, som på den tiden höll till i Rosenbad, våren 1967 höll en stor debatt om Säkerhetspolisen och det pågående tumultet om åsiktsregistrering. Ytterst dramatiskt dök Vilhelm Moberg upp. Han hade just träffat min uppgiftslämnare som han funnit klart trovärdig och erbjöd på PK-mötet justitieminister Herman Kling ett sammanträffande med Aftonbladets källa för att få klarhet i Säpos agerande. Det var en utmaning, och den avslogs.

Som lögn eller missuppfattningar beskrevs Aftonbladets artiklar - eller som fp-politikern Manne Ståhl, som själv satt med i den nämnd som borde ha hållit bättre uppsikt över Säpos verksamhet, särskilt åsiktsregistreringen, uttryckte saken från PK:s talarstol: "Lilla vännen har nog läst fel i papperen!" Men vad han därmed avslöjade var ju faktiskt att det fanns en läcka - mitt inne i registret!

Att jag med riksdagsman Ståhls insinuanta ord hade "en liten vän" hos Säkerhetspolisen bekräftas alltså efter alla dessa år av Säkerhetstjänstkommissionen, som dessutom påpekar att uppgifterna i allt väsentligt var korrekta.

Den verkliga huvudpersonen i detta drama är naturligtvis inte jag utan min uppgiftslämnare hos Säpo. I morgon framträder hon på dessa sidor i Aftonbladet, tidningen som för snart 37 år sedan avslöjade omfånget och den betänkliga hanteringen av Säpos åsiktsregister.

Björn Kumm