ÅSIKT

Män, män, män, män…men?

Ulrika Stahre ser en enkönad dialog

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den gränslösa svarta

bakgrunden ekar i flera rum. Först som metafysiskt fäste för Francisco de Zurbaráns Veronikas svetteduk, sedan som en rymd för stillebentraditionens frukter, döda djur och föda. Till sist som ram för det fängelse där Francis Bacon placerat sin skrikande påve, Innocentius X.

Nationalmuseums vårutställning Från El Greco till Dalí. Dialog med spanskt måleri är en kreativ utställning, där konstnärer och konstverk från olika epoker och kulturer ställts samman. Eftersom det är samlingarna som i grunden styr, tillsammans med en pedagogisk vilja att visa ett så brett fält som möjligt, återfinns både det religiösa måleriet med verk av både den nämnde Zurbarán, El Greco och Francisco Goya, porträttmåleri av Diego Velázquez, stilleben av Luis Meléndez och många fler därtill. Med samtliga genrer förs en dialog – eller snarare, med konstnärer som representanter för samtliga genrer förs en dialog. Om Velázquez målat ett inkännande porträtt av påven, river Bacon ner förståelsen in i benets märg, borrar sig till en kärna där maktmänni-skan bara är skalet kring skriket. I den enes fall fanns det inget val, porträtt skulle målas, på väg till den andres finns en lång historisk utveckling där konstnären slutat vara anställd vid hovet och i stället via bohemen blivit en sanningssägare och modern hjälte.

Den beundran som Velázquez väckt bland konstnärer sedan Édouard Manet, kommer också fram på utställningen, parafraser och hyllningar av både Bacon, Picasso och Antonio Saura visas, liksom Anders Zorns och Ernst Josephsons spans-ka målningar – vaga spår av samsyn.

Den här typen av dialogutställning är på flera sätt tankeväckande. Dels är den infallsrik och idéväckande på egen hand, konstverken är med få undantag väl valda. Dels finns en undertext om konstens och konsthistoriens historieskrivning: här är det männen som hyllar, parafraserar, citerar och diskuterar med varandra. En homosocial struktur som skär genom sekler, en beredskap hos manliga konstnärer att ta efter och ”måla in sig i en tradition” dominerad av andra manliga konstnärer. Av helt osynliga skäl gör inte Nationalmuseum något särskilt för att bryta dessa tuggummistrukturer, andelen kvinnliga konstnärer på utställningen är exakt 0,00 procent. En hundraprocentig kvotering som hade varit värd en diskussion – i stället låtsas man som om världen och konstvärlden är enkönad och förstärker därmed strukturerna. Det är synd, för utställningens form är just så öppen och förutsättningslös att det hade kunnat bli riktigt riktigt bra.

Om man till äventyrs skulle tröttna på Velázquez helt och fullt virtuosa penseldrag eller känna en fadd mättnad av för många aha-upplevelser när svettedukar eller små prinsessor återkommer i olika former kan man gå till utställningens små men bitska höjdpunkter, visningen av Goyas Los Desastres de la Guerra tillsammans med Jake & Dinos Chapmans Disasters of War. Goyas svit var tillräckligt politiskt radikal för att inte kunna publiceras förrän långt efter hans död, och bröderna Chapman har sedan flera år arbetat med installationer inspirerade av den.

Människans förmåga till grymhet i bröderna Chapmans tappning skildras ofta mer emblematiskt än realistiskt. Sexualiseringen av våldet som finns antytt hos Goya är nu helt öppet, och med det ett manligt självhat som åtminstone jag aldrig sett maken till. Det är som om påvens – och därmed maktens – skrik hos Bacon blivit ännu mera kropp, ännu mera avklätt. Vi är långt bort från det mystifierande och tillitsfulla svarta.

konst

Ulrika Stahre