ÅSIKT

Berättelser inifrån döden

RAGNAR STRÖMBERG läser Åsa Maria Kraft - som överträffar alla förväntningar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Åsa Maria Kraft.
Foto: CATO LEIN
Åsa Maria Kraft.

I Åsa Maria Krafts debut med de prosalyriska berättelserna 4 påhitt (1997) var traditionsmedvetenheten och självständigheten häpnadsväckande utmejslade.

I Ex Libris (1998) utvidgade Kraft ytterligare sitt register: hänsynslöst privat och ändå obönhörligt saklig utforskade Kraft en kvinnlig erfarenhetssfär med så stor konsekvens att texterna överskrider sina tillkomstvillkor och vi hör världen tala genom kroppens medium. Att Kraft tack vare sin humor, dessutom kunde - och kan - utmana de mest blanknötta konventioner, i det här fallet kopplingen mellan sexualitet-födelse-skapande, utan att för ett ögonblick bli självhögtidlig gör inte saken sämre.

Diktaten (1999) var två böcker i en, med det högst konkreta byggandet av Öresundsbron som sammanhållande arkitektoniskt element. "Tunnelportalen" blev den kommunicerande öppningen mellan liv och död. Det är genom att förankra sin mystik tungt och djupt som bropelare i det handfast sakliga som Kraft uppnår det sublima och språket bygger sig självt medan vi läser.

I förra årets bok, Händerna lägger ner kransen - svart ex libris (2001) skrev Kraft sig in i den mest smärtsamma av erfarenheter. Också här var kopplingen mellan födandet och skapandet den centrala tankefiguren i meditationerna över den avbrutna skapelsen, ett missfall, och sorgen över förlusten omvandlades till energi.

Med sin femte bok, I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker, överträffar Åsa Maria Kraft med råge alla de stora förväntningar som de föregående verken skapat.

De fyra huvudjungfrur Kraft denna gång använder som ett slags prismor genom vilka språk och erfarenhet bryts, förpassades ur helgonkalendern 1969, då de kyrkliga auktoriteterna fann deras liv alltför fiktiva; ett egendomligt resonemang, då alla helgonlegender bygger på mirakeltro och tjänar syftet att utgöra föredömliga exempel på en offervilja som övervinner döden.

I en instruktiv eftertext beskriver Kraft hur dessa virgines capitales i medeltida konst avbildades i så kallade Maestà-bilder med Maria och barnet, eller i Sacra Conversazione-bilder, därav samlingens titel och grundläggande struktur.

Legenderna om och kulterna av Margareta av Antiokia, Katarina av Alexandria, Barbara och Dorotea försåg var och en av dem med attribut som kopplades till berättelserna om deras martyrdöd genom halshuggning.

Ett Gertrude Stein-citat om att inte tala om sjukdom utan om död, anger både den konstnärliga ambitionsnivån och i vilket ärende Kraft låter läsaren möta de fyra jungfrurna.

Först ut på vridscenen är Margareta, vars "röst skall höras av en annan / om tusen år skall hon vara behjälpt / av vad jag lärt inuti draken".

Detta är Krafts ärende, att berätta inifrån döden, ett orfiskt anspråk som hon vid några tillfällen ger en intensivt samtida klang, men inte för att kokettera utan för att uppenbara det heliga för oss här och nu.

Kraft låter Margareta som slukades av draken men som sprängde dödens borg när korset i hennes hand förvandlades till ett träd och vars enda brott var att inte vilja gifta sig med en dödlig man, lova att skydda "filmmoguler S/M-klubbar och futurister" i en fjärran framtid. I en av Dorotea-svitens mer traditionella prosadikter får helgonets emblematiska äpple ett varumärke, Golden Delicious, och effekten är chockerande när Kraft med dessa små medel skär ett snitt i legendernas dunkel : "Och då gör tvekan paus och bild. Skapas bild: Om än bara testbild. Tvekan döljer den i pausmusik."

Det som gör att läsaren dras med och tror på undret att pausmusik kan förvandlas till rekviem och madrigal, är Krafts hypnotiska detaljskärpa : "Dorotea ligger platt och tyst i mörk rökskadad pannå. Under märket syns nu halsens fläck. I fläcken sitter klister kvar och mörka skarpa, ensamma, speglar några bokstäver ... ".

I ständig hög konversation ... berättar dessa ur helgonkalendern utstötta om det "Endast en dotter kan förstå". Genom att deras berättelser förnekats och avfärdats har de lidit martyrdöden två gånger.

Är det då överhuvudtaget möjligt för mig, man och agnostiker som jag är, att bli delaktig i detta drama om offerdöd och återfödelse i språket? Svaret är obetingat ja, för Åsa Maria Kraft överskrider också denna gräns och hon gör det "med rädslan höjd mot höjda svärd".

Jag är också en del av det "Vi" som inte "behöver andas mer", för vi lever efter döden, som i dessa mästerliga, samtidigt stränga och osökta dikter blir tillgänglig som erfarenhet av det för alla lika.

Ragnar Strömberg