ÅSIKT

Hon kämpade - och vann

Hanna Hallgren läser Gunilla Thorgrens fascinerande berättelse om sig själv och Grupp 8

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Gunilla Thorgren.
Foto: ULLA MONTAN
Gunilla Thorgren.

Gunilla Thorgrens Grupp 8 & jag är ett levande stycke samtidshistoria skildrad genom en människas ögon. Eller kanske snarare: det är berättelsen om en kvinna som sedan 60-talet kämpat för rätten att bli sedd som människa, och därigenom försökt erövra makt nog för att kunna tala i eget namn. Och skriva en historia som räknas.

Thorgrens bok rymmer en brokig samling berättelser: om kvinnogruppen Grupp 8:s tillkomst i slutet av 60-talet, gruppens aktivist- och gräsrotsarbete, den platta organisationsstrukturen, marxistiska teori-studier, politiska allianser och infilt-rationer, liksom om det egna personliga livet som ständigt stått i närkontakt med den bedrivna politiken.

Trots att Thorgrens Grupp 8 & jag spänner över en enorm vidd av ämnen och teman, så fungerar ändå boken som en både väl sammanhållen och högst rörlig berättelse. Troligen beror detta just på att hon satsar sitt eget liv som centrum, och sedan inte väver en enda texttråd (politisk, kulturell, historisk) utan att pröva dessa mot det personliga. Det vore kul om Thorgrens bok blev stilbildande för andra politiska memoarer. Att det personliga är politiskt. Men det kräver kanske andra sätt att leva, när strålkastarljuset är på också i hemmets hägn och kastar sitt omilda sken över barn och hemarbete.

Det finns några motiv i Grupp 8 & jag som är väl värda att lyfta fram. Till att börja med rymmer boken en rik historisk skildring av kvinnors situation i det svenska samhället under 1960- och 70-talen. Det handlar om en tid då socialdemokratin började betrakta det rättvisesyftande folkhemsbygget som färdigt, samtidigt som kvinnorna (som 1965-67 utgjorde 37 procent av arbetskraften) på arbetsmarknaden i snitt tjänade 53 procent av männens lön. En tid då hemmafrun fortfarande var avdragsgill och en stor del av landets hemmafruar inte hade hemmavarande barn utan enkom vårdade maken. En tid då aborter inte var fria och smärtlindring vid förlossningar ett undantag. Och en tid då dagisplatser var rariteter och mödrapenningen ett engångsbelopp på 700 kronor. Det är denna historia som Thorgren samväver med sin egen, nämligen hur hon försökte överleva som ensamstående och arbetande småbarnsmamma vid 60-talets mitt. Hon skriver: "Min klassbeteckning, så som jag såg det, var ensam mamma. Vem ville slåss för mig och mina barn?" Så småningom insåg hon att de traditionella partierna inte ägnade mycket kraft åt att hjälpa henne. Det är denna personhistoria som bildar klangbotten i Thorgrens engagemang i kvinnorörelsen.

Ett annat motiv hos Thorgren är att Grupp 8 var en grupp som alltsedan starten 1968 önskade integrera klass- och kvinnokampen med varandra. Man resonerade om kvinnans dubbla förtryck, på arbetsmarknaden och i hemmet, och utgick ifrån att båda förtrycksmekanismerna måste ha utplånats i ett postrevolutionärt samhälle. En klasskamp utan könskamp var därför, teoretiskt och praktiskt, omöjlig. Grupp 8:s ständiga påpekanden om kvinnokampen ledde förstås till att den manligt dominerade socialdemokratin talade om klassförräderi och bokstavsvänstern om kontrarevolutionär verksamhet. För sistnämnda var kapitalet fienden, inte något patriarkat, och kvinnokampen framstod som ytterligare ett försök att splittra proletärerna. Sett med dagens politiska ögon, kan man säga att Grupp 8 hade en för sin tid modern syn på hur förtrycksmekanismer samverkar. I gruppens ambition att analysera och politiskt motverka klass- och könsförtrycket sågs dessa som med varandra förbundna fenomen. Thorgren skriver: "Det kontroversiella var (med Grupp 8, min anm.), häpnadsväckande nog, våra kvinnopolitiska krav, och att vi hade mage att sammankoppla dem, och jämställa dem, med den stora klasskampen [...] Vi betraktades som

splittrare av den stora arbetarkampen."

Ännu ett rikt motiv i Grupp 8 & jag är det konkreta beskrivandet av gruppens struktur och verksamhet. I motsats till traditionella organisationer, ville man skippa (de patriarkala) hierarkierna och i stället arbeta genom en platt organisation. Om detta, och de många och långa turerna för att genomdriva aktioner och förslag, skriver Thorgren högst levande. Naturligtvis tillkom en hel del problem, men samtidigt arbetade gruppen medvetet med att skapa en mötesordning och praktik som överensstämde med feministisk ideologi. Också på det teoretiska planet handlade det i Grupp 8 (där Iréne Matthis beskrivs som ideologen) om att feministiskt vidareutveckla de teoribildningar som fanns till hands. Att utvidga det marxistiska tänkandet, och senare psykoanalysen, till att också inbegripa perspektiv som både innefattade och emanciperade kvinnor.

Thorgren snuddar också i sin bok vid samhällsutvecklingen: hur gick det med feminismen, så att säga "efter Grupp 8"? Och hur står det till i dag? Hon skisserar några linjer: att psykoanalysen under 80-talet kom att ersätta marxismens plats inom feministisk teori. Att nyliberalismen och marknaden, med staten som hjälpreda, gjort nedskärningar i den offentliga sektorn som i förstone drabbat kvinnor. Att spåren efter 60- och 70-talens kvinnokamp märks genom politiska landvinningar och kanske främst genom kvinnors genomslag inom kultursektorn och forskningen. En brutal sammanfattning av Thorgrens analys kunde vara: två steg fram och ett tillbaks.

Och vi lever ju onekligen i ett annat samhälle i dag än det som omgav de kämpande kvinnorna i Grupp 8. På många sätt har de berett väg för yngre generationer av kvinnor: i dag existerar en utbyggd (om än besparingsdrabbad) barn- och äldreomsorg, företag och institutioner måste ha jämställdhetsplaner, ingen får lönediskrimineras, skol- och universitetsutbildningarna beord-ras tänka och agera i termer av genus. Vi har dessutom en tapper trupp av partiledare som kallar sig feminister. Samtidigt vet vi att det är milslångt mellan teori och praktik och att värderingar tar tid att förändra. Och feminismen står i dag sannolikt inför en av sina svåraste utmaningar någonsin: att öppna upp sin praktik och teori för en mångfald av olika kvinnor (vad gäller klass, ålder, etnicitet, sexualitet osv) utan att stämpla dessa som "splittrare av kvinnokampen".

Vi är många som vill något mer, också med feminismen. Thorgrens Grupp 8 & jag är en utmärkt bok för att lära känna ett stycke viktig historia. Nu gäller det att skapa allianserna som bär en brokig skara feminister, med mycket agerande och åsikter vad gäller samtiden, så att vi förmår sträcka våra händer, röster och visioner in i framtiden.

Samhälle

Hanna Hallgren