ÅSIKT

Ingen fred utan strid

NAOMI KLEIN om hur en verklig antikrigsrörelse byggs

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På en bit lerig, ockuperad mark i utkanterna av Buenos Aires planerar Florencia Vespignani sin kommande rundresa i Förenta staterna, där hon ska tala med studenter och aktivister om Argentinas motståndsrörelser.

”Jag är lite rädd”, erkänner hon.

”För kriget?”, frågar jag.

”Nej. För flygplanet. Krig har vi hela tiden här.”

Vespignani, en 33-årig mamma och social aktivist, är med i ledningen för Movimiento de Trabajadores Desocupados (MTD), en av dussintals organisationer för arbetare som förlorat sina jobb, så kallade piqueteros, som har vuxit fram ur den argentinska ekonomins ruiner.

När Florencia beskriver livet som ett krig så är det inte en metafor. I ett land där mer än halva befolkningen lever i fattigdom och 27 barn dör av hunger varje dag har hon helt enkelt lärt sig att om man ska överleva så måste man gå ut på gatorna och slåss för varje bit bröd, för varje students penna, för varje natts vila.

Ur Internationella valutafondens perspektiv är piqueteros nyliberalismens collateral damage (oavsiktliga skadeverkningar) – en arbetslöshetsexplosion som inträffade när blixtprivatiseringar kombinerades med åtstramande ”chockterapi”. I mitten av nittiotalet blev hundratusentals argentinare plötsligt berövade sina lönechecker, socialbidrag eller pensioner. I stället för att stillatigande försvinna ut i de kåkstäder som omger Buenos Aires organiserade de sig i militanta grannskapsbaserade fackföreningar. Motorvägar och broar blockerades till dess att regeringen hostade upp arbetslöshetsunderstöd; övergiven mark ockuperades för husbyggen och organisering av lantbruk och soppkök; ett hundratal stängda fabriker togs över av arbetarna och sattes igång igen. Direktaktioner blev alternativet till stöld och död.

Men det är inte därför som Vespignani beskriver livet i Argentina som ett krig. Kriget är det som händer sedan, efter att hon och hennes grannar understått sig att överleva: besöken från beväpnade ligister, de brutala avhysningarna från ockuperad mark och ockuperade fabriker, polisens lönnmord på aktivister, framställningen av piqueteros som hotfulla terrorister. Förra månaden använde polisen i Buenos Aires tårgas och gummikulor för att vräka sextio familjer från en övergiven byggnad nära det trendiga Plaza Dorrego. Det var den hårdaste repressiva åtgärden i staden sedan två unga ledare i MTD dödades av polisen i samband med en vägblockad i juni förra året.

Polisen sade att de var oroade över husockupationens säkerhet, men många här tror att den våldsamma avhysningen helt enkelt var en del av den senaste ekonomiska strukturanpassning som kokas ihop på Sheraton Hotel, där IMF-delegationer har sammanträffat i flera veckor nu med bankdirektörer och kandidater i det stundande presidentvalet. IMF vill utvärdera om Argentina kan betros med nya lån: huruvida det kommer att betala av utländska skulder och samtidigt fortsätta skära ner de sociala utgifterna. Men det finns ett annat outsagt kriterium som presidentkandidater måste uppfylla för att göra sig förtjänta av utländskt kapital: De måste visa att de är villiga att använda våld för att kontrollera de befolkningsskikt som drabbas av sådana avtal. Husockupanterna, piqueteros – till och med cartoneros, arméerna av människor som rotar bland sopor på jakt efter papp att sälja – är under belägring. Enligt förre ägaren till Buenos Aires största privatiserade sophämtningsföretag, som nu kandiderar i borgmästarvalet på parollen ”Låt oss ta tillbaka Buenos Aires”, är sopor privat egendom och cartoneros tjuvar.

Kort sagt: miljoner argentinares desperata strävan att hålla sig vid liv är ett hot mot ekonomins återhämtning och måste stoppas. John Berger skrev nyligen: ”Utan pengar blir varje dagligt mänskligt behov en plåga.” I Argentina håller varje försök att lindra den plågan på att bli ett brott. Det är det kriget som Florencia pratar om, och när hon reser genom Förenta staterna kommer hon ha den svåra uppgiften att förklara det för aktivister som nästan uteslutande är inriktade på att stoppa ett annat slags krig, ett där strategin är ”chocka och skrämma”, inte daglig brutalitet och massfattigdom.

Där jag stod bland de uppbrutna gatstenarna utanför det ockuperade huset samma natt som de sextio familjerna blivit vräkta, med tårgasen ännu hängande i luften och efter att dussintals människor fängslats, kom jag att tänka på ropen på ”fred” som kommer från Europa och Nordamerika. Antikrigsbudskapet genljuder starkt här, och tiotusentals människor deltog i den globala aktionsdagen den 15 februari. Men fred? Vad betyder fred i ett land där den rättighet som behöver försvaras allra mest är rätten till motstånd?

Mina vänner i Sydafrika säger mig att situationen där är i stort sett likadan: Familjer som drivs bort från eländiga kåkstäder från Soweto till Cape Flats, polis och privata säkerhetsstyrkor som använder kulor och tårgas för att tvinga människor från deras hem och, förra månaden, det suspekta mordet på Emily Nengolo, en 61-årig aktivist som kämpade mot privatiseringen av vattnet. I stället för att ägna sin energi åt att ordna mat, arbeten och jord tvingas sociala rörelser runtom i världen ägna sin tid åt att utkämpa ett småskaligt krig mot sin egen kriminalisering.

Det verkligt ironiska är att dessa rörelser faktiskt bedriver det riktiga kriget mot terrorismen – inte med lag och ordning utan genom att erbjuda alternativ till de fundamentalistiska tendenser som existerar överallt där det råder verklig desperation. De utvecklar strategier som gör det möjligt för några av de mest marginaliserade människorna i världen att tillgodose sina egna behov utan att använda terror – genom att blockera vägar, ockupera hus, ockupera mark och genom att vägra låta sig drivas bort.

Den 15 februari var mer än en demonstration – det var ett löfte om att bygga en verkligt internationell antikrigsrörelse. Om det ska kunna göras måste nordamerikaner och européer konfrontera kriget på alla dess fronter: de måste motsätta sig en attack mot Irak och tillbakavisa stämplingen av sociala rörelser som terroristiska. Användandet av våld för att kontrollera Iraks naturtillgångar är bara en extrem version av det våld som används för att hålla marknaderna öppna och skuldbetalningarna flödande i länder som Argentina och Sydafrika. Och på platser där det dagliga livet är som ett krig är det de människor som på ett militant sätt konfronterar denna brutalitet som är fredsaktivisterna.

Därför att vi vill alla ha fred. Men låt oss komma ihåg att den kommer inte utan strid.

Naomi Klein är kanadensisk journalist, författare och medarbetare på Aftonbladets kultursidor.

Texten har tidigare publicerats i The Nation.

Naomi Klein