ÅSIKT

Snytingar underifrån

... och flator inifrån. HANNA HALLGREN om en debutant med humor

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Mian Lodalen romandebuterar.
Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN
Mian Lodalen romandebuterar.

Troligen är det humorn i Mian Lodalens första roman, Smulklubbens skamlösa systrar, som tilltalar mest: en nervig och tillsynes bottenlös självironi, parad med en sorts tjattrig irritation över alla fucking puckon som slirar runt och sliter asfalt. Men, vill jag tillägga, snytingen lyckas nästan alltid komma underifrån. Dessutom blir jag oerhört svag inför den rika arsenal av nybildade ord och alternativa stavningar som romanen rymmer: till exempel apskaft, mögpäron, slajmpensionsgranne, ogge (orgasm) och lyckosmet (detsamma). Och här mäjlas och däjtas det friskt.

Handlingen i romanen är förlagd till Stockholm, där den panka och frilansande journalisten My lever ett omväxlande halv- eller heldesperat singelliv tillsammans med väninnorna Mackan och Hedda. Tillsammans bildar de Smulklubben, i vilken de turnerar ordförandeklubban (den så kallade sleven) mellan sig: den som misslyckas mest med att däjta blir innehavare av sleven. Och sleven går, romanen igenom, i hetsig skytteltrafik.

Nu kan man förstås tänka sig att man läst den här romanen förut. Eller sett den i Sex and the City. Trettioplus-journalist letar sex och relationer i staden, dricker enorma mängder sprit, går på krogen, kräks, misslyckas med sex och relationer. Och försöker samtidigt nå insikter och växa som människa. Alltsammans skildrat i en text (om än nyordsbildande) som nästan kokar över av jargong. Men Lodalens roman är långt ifrån så enkelbottnad, och orsakerna till detta är flera.

Perspektivet i Smulklubbens " - Mys egna dagboksanteckningar - utgår till stora delar från homosubkulturen, och då särskilt från den lesbiska delen. My och Hedda är två hetsigt singlande flator, medan Mackan skildras som tröstlöst traskande i heteroträsket och som kroniskt besviken över sin låga flatpotential. Detta är så att säga utgångspunkten och perspektivets nav. Och härutöver är Smulklubbens " likaledes en roman som osar av klasskänsla och en stor portion vardagsfeminism. Nu och då slirar romantonen i väg och My låter som en folkbildande RFSL-informatör, men tack vare en stor dos humor och mycket ilska lyckas ändå Lodalen gestalta sitt inifrånperspektiv (flata, låginkomsttagare och feminist).

Just när det gäller Lodalens gestaltande kan jag faktiskt inte komma på någon annan svensk författare som så lyckosamt skildrat flatkulturen inifrån: som en levande verklighet som många av oss lever i, och inte som något rafflande studieobjekt. Det går liksom utmärkt att vara människa och flata samtidigt. Att vara lycklig, att brottas mot diskriminering, att längta, att kära ner sig i fel kvinnor, att leva med vänner som familj, liksom att ständigt förbluffas över heterovärldens mikroengagemang i homorelaterade rättvisefrågor. Och att säga alltsammans med en röst bär. Eller som My själv formulerar saken i samband med en bitsk Maranatainvasion under en Pridegudstjänst i Storkyrkan: "Tänk att vi som är så goa kan vara så hatade."

Roman

Hanna Hallgren