Kultur

Kriget är bara början

JOHN PILGER om planerna på världsherravälde - och det växande motståndet

Hur har vi kommit dithän att två västerländska regeringar drar in oss i ett olagligt och omoraliskt krig mot en hårt drabbad nation som vi inte har något otalt med och som inte utgör något hot mot oss: en aggressionshandling som nästan alla motsätter sig och vars påstådda motiv är uppenbart parodiska?

Hur kan de, i vårt namn, angripa ett land som redan krossats av mer än tolv års sanktioner som huvudsakligen riktas mot civilbefolkningen, varav 42 procent är barn - en medeltida belägring som har krävt åtminstone en halv miljon barns liv och som beskrivs som ett folkmord av FN:s högsta ansvariga i Irak?

Hur kan de som påstår sig vara "liberaler" dölja sin förlägenhet och skam inför varje ny akt i denna absurda teater och samtidigt rättfärdiga sitt stöd för Bushs planerade angrepp med 800 missiler på två dagar med att detta skulle utgöra "befrielse"? Hur kan de ignorera två FN-studier som avslöjar att omkring 500 000 människor riskerar att dö? Hör de ekot av sig själva i de ord som en amerikansk general yttrade om en vietnamesisk by som han just hade jämnat med marken: "Vi var tvungna att förstöra den för att kunna rädda den"?

Sedan 11 september 2001 har medvetenheten ökat enormt hos folkmajoriteten. Begreppet imperialism har tappat sin propagandistiska klang och åter tagits i bruk. Människor inser mycket väl att Amerika och Storbritannien planerar att stjäla de irakiska oljefälten, helt enligt ett historiskt mönster. Det kalla krigets falska alternativ är överspelade, och miljontals människor protesterar. Fler och fler av dem, om inte de flesta, ser nu den amerikanska makten träda fram, som Mark Twain skrev, "med fredsfurstens baner i ena handen och stöldgodssäcken och slaktarkniven i den andra".

Det är uppmuntrande att begreppet "antiamerikanism" inte längre fungerar som ett respektabelt sätt att stoppa identifiering och analys av amerikansk imperialism. Det finns alltför många utmärkta antiamerikaner som fyller gatorna även i Amerika nu: de som Martha Gellhorn kallade "den livräddande minoritet som bedömer sin regering utifrån moraliska kriterier, människor som har ett vaket samvete och som man kan räkna med".

Kanske för första gången sedan slutet av 1940-talet håller amerikanismen som ideologi på att bedömas enligt samma kriterier som varje annan girig maktstruktur; det kan vi tacka Bush och Cheney och Rumsfeld och Rice för, även om deras internationella våldshandlingar ännu inte har överträffat de som begicks av "liberalen" Clinton.

"Min gissning", skrev Norman Mailer nyligen, "är att, oavsett vad vi tycker om det och oavsett om vi vill det eller ej, vi kommer att gå i krig därför att det är den enda lösning som Bush och hans folk kan se. Således öppnar sig det förfärliga framtidsperspektivet att Amerika blir en megabananrepublik där armén får en allt större betydelse i våra liv. Och innan allt är över kan demokratin, ädel och ömtålig som den är, ha gett vika " Ja, demokratin är det särskilda tillstånd som vi kommer att behöva försvara under de närmaste åren. Det kommer att bli oerhört svårt eftersom kombinationen av storföretag, militäretablissemanget och den fullständiga sammankopplingen av flaggan med idrottsevenemang för masspublik redan har skapat en prefascistisk atmosfär i Amerika."

I den militära plutokrati som den amerikanska staten utgör och som nu har en icke vald president, en korrumperad högsta domstol, en otyglad militär, en tyst kongress, en urholkad rättighetsförklaring och fogliga medier, framstår Mailers beskrivning av en "prefascistisk atmosfär" som träffande. Den oliktänkande författaren William Rivers Pitt följer samma tankespår ytterligare ett stycke. "Bushadministrationens kritiker", skrev han, "tycker om att använda ordet "fascist" när de talar om George. Den bild som det ordet frammanar är den av nazistiska stormtrupper som samstämmigt marscherar mot Hitlers slutgiltiga lösning. Detta stämmer inte alls. Det är bättre, i den här situationen, att betrakta Bushadministrationen genom Benito Mussolinis ögon. Mussolini, som kallades "fascismens fader", definierade ordet på ett mycket mer relevant sätt. "Fascismen", sade han, "bör snarare kallas korporativism, eftersom den utgör en sammansmältning av statlig och korporativ makt"."

Bush själv gav prov på insikt om detta den 26 februari när han höll ett tal på American Enterprise Institutes årliga middag. Han hyllade "några av vår nations skarpaste tänkare [som] arbetar med några av de största utmaningar vår nation står inför. Ni gör ett sådant bra arbete att min administration har lånat 20 av era tänkare. Jag vill tacka dem för deras tjänster."

De "20 tänkarna" är en samling kryptofascister som stämmer in på William Pitt Rivers definition. AEI är Amerikas största, viktigaste och mest förmögna "think-tank". En typisk medlem är John Bolton, biträdande minister med ansvar för nedrustningsfrågor, den Bushtjänsteman som bär det största ansvaret för skrotandet av 1972 års ABM-avtal, som kan sägas ha varit det sena nittonhundratalets viktigaste nedrustningsavtal. AEI har sina starkaste band med den extrema sionismen och Ariel Sharon. Förra månaden var Bolton i Tel Aviv för att ta del av Sharons uppfattning om vilket land i regionen som ska bli "nästa" efter Irak. För israelerna är belöningen inte så mycket erövringen av Irak, utan i stället Iran. En betydande andel av det israeliska flygvapnet är redan stationerat i Turkiet med sikte på Iran, i väntan på en amerikansk attack.

Richard Perle är AEI:s stjärna.

Perle är ordförande i Pentagons mäktiga Defence Policy Board och upphovsman till de sinnessjuka strategier som går ut på "totalt krig" (som ska leda till Amerikas fullständiga globala överhöghet) och "kreativ förstörelse" - den senare är avsedd att slutgiltigt underkuva Mellanöstern, med Irakinvasionen som det första steget, till en kostnad av 90 miljarder dollar.

Perle är också grundare av en annan kryptofascistisk grupp kallad Project for the New American Century (PNAC). Bland de övriga grundarna räknas vicepresident Dick Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld och biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz. PNAC:s rapport Rebuilding America"s Defences är en ogenerad planritning för världserövring. Innan Bush kom till makten rekommenderade den en ökning av försvarsutgifterna med 48 miljarder dollar så att Amerika "kan utkämpa och vinna flera storskaliga krig samtidigt". Detta har blivit verklighet. Den sade att Förenta staterna bör utveckla "bunkersprängande" kärnvapen och att presidenten bör förklara sig beredd att använda dem "om det visar sig nödvändigt". Detta har blivit verklighet.

PNAC:s guide till världsherravälde, som skrivits av Wolfowitz, ger Pentagon i uppgift att etablera en "ny ordning" i Mellanöstern under USA:s obestridda bestämmanderätt. Ett "befriat" Irak, det centrala inslaget i den "nya ordningen", kommer att delas upp och styras av tre amerikanska generaler, men först efter ett fasansfullt våldsamt angrepp, som går under benämningen "Chockera och skrämma".

I framtiden kommer denna Pax Americana att övervakas med nukleära, biologiska och kemiska vapen som används "preventivt", till och med i konflikter som inte direkt berör USA:s "intressen". I augusti ska Bushadministrationen anordna ett hemligt möte i Omaha, Nebraska, för att diskutera tillverk-

ningen av en ny generation kärnvapen, inklusive "mini nukes", "bunkersprängare" och neutronbomber. Generaler, regeringstjänstemän och kärnfysiker kommer också att diskutera vilken propaganda som är lämplig för att övertyga den amerikanska allmänheten om att de nya vapnen är nödvändiga.

Sådan är den militära teknokratin i hjärtat av Mailers "prefascistiska" stat. Om begreppet eftergiftspolitik har någon mening över huvud taget i dag så har det inte mycket att göra med en regional diktator men desto mer att göra med de extremt farliga männen i Washington. Det är livsviktigt att förstå deras målsättningar och graden av deras hänsynslöshet. Ett exempel: förra året var den pakistanske diktatorn general Pervez Musharraf, med Washingtons samtycke, en hårsmån från att starta ett kärnvapenkrig med Indien. Han fick också fortsätta att förse Nordkorea med kärnvapenteknologi - allt för att han gick med på att lämna ut al-Qaida-agenter. I förra veckan sände Bushadministrationen varma gratulationer till Musharraf för att han upprätthåller "stabiliteten" och för att han överlämnade vad USA påstår är en av al-Qaidas ledare.

Bushgänget, och Blair, kan inte tillåtas hålla resten av oss fångna under sina tvångsföreställningar och krigsplaner. Det finns en form av motstånd nu: det är civil olydnad, som leder till det polisen kallar "civil oro". Detta är något som fruktas av odemokratiska regeringar av alla slag.

Min egen uppfattning är att om proteströrelsen ser sig själv som en världsmakt, som sann internationalism, då behöver framgång inte vara en dröm. Allt beror på hur långt människor är beredda att gå. Den unga kvinnliga anställda vid Storbritanniens topphemliga Government Communications Headquarters som i förra veckan åtalades för att ha läckt information om USA:s smutsiga tricks mot medlemmar av säkerhetsrådet visar vilket mod som behövs.

John Pilger