ÅSIKT

Den som hade en sån läsare!

JAN ARNALD om en hyllning till Göran Tunström

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Rolf Alsing.
Foto: CATO LEIN
Rolf Alsing.

Ibland dyker de upp, de där rena kärleksskrifterna. De där oförblommerade hyllningarna som inte dikteras av några andra hänsyn än beundran, kärlek och till och med - som i fallet Rolf Alsing - tacksamhet.

Jag får tillstå att jag blev en aning häpen när jag såg att Alsing - Aftonbladets chefredaktör under en herrans massa år - hade skrivit en bok om Göran Tunström. Skeptisk också? Ja, troligen det också. Troligen en aning skeptisk.

Min eventuella skepsis falnar i alla fall omedelbart. Det här är en genre för sig. Att förvänta sig någon form av kritisk granskning av författarskapet är helt malplacerat. Premissen är lika enkel som glasklar: Göran Tunström är en underbar författare. Punkt slut.

Om någon mot förmodan skulle betvivla premissen gör Alsing allt som står i hans makt för att undanröja tvivlet. Hela företaget präg-las av en så genuin entusiasm att det bara är att vika ner sig. Och jag tänker: Den som hade läsare som Alsing!

Det finns två former av research: journalistisk respektive vetenskaplig. I stora drag är de lika - det handlar om att lokalisera korrekta hårddata - men det finns väsentliga skillnader. Litteraturvetaren måste inte bara hantera helheter, i görligaste mån förhålla sig till allt som har skrivits om föremålet för forskningen - han/hon måste också förhålla sig kritiskt till denna helhet och i förlängningen få något nytt sagt. Journalisten kan nöja sig med att samla och disponera. I gengäld löper litteraturvetaren risken att förlora sin röst, och då blir det bara torftigt.

Rolf Alsings röst är extremt tydlig - han är själv påtagligt närvarande i vartenda ord han skriver - och hans research är alltigenom journalistisk. Han har sagesmän, han jobbar med anekdoter, brev, arkiv, och han distribuerar sina hårddata lite som han vill. Ändå är det märkvärdigt heltäckande. Alsing är gediget inläst på Tunström, inte tu tal om saken. Och det viktigaste är att texterna står i centrum.

Det innebär å andra sidan att Alsing springer rätt in i liv-dikt-väggen. Varje biografiskt fragment följs upp av "bevis" i Tunströms böcker. Livet tycks på ett tämligen enkelt, direkt vis avspegla sig i dikten, och den emellanåt aningen vårdslösa sammanblandningen av liv och dikt är det mest problematiska i Prästunge och mask-rosboll. Ibland kan det tyckas som om Alsing läser hela Tunströms författarskap självbiografiskt. Som om inte dikten rymde mer än så.

Hela bokens genre, upplägg och tilltal gör det emellertid ganska lätt att svälja det naiva textbegreppet. Alsing skrider till verket med såväl entusiasm som ordningssinne. Boken är snyggt indelad i inte mindre än fyrtio kortare kapitel om allt från fadern och Sunne till kvinnorna och musiken, och stilen är ren och distinkt. Journalistisk stil när den är som bäst, helt enkelt.

Vad är det då för bild av Göran Tunström som träder fram? Här finns en del obekant material - jag kände till exempel inte till hans vänskap med Leonard Cohen och inte heller att han skrev en av tv:s julkalendrar under 70-talet - men framför allt ställer Alsing samman en i och för sig välbekant men så mångsidigt belyst författare att man inte kan undvika att hålla med honom: Göran Tunström är en underbar författare. Punkt slut.

Prosa

Jan Arnald , kultur@aftonbladet.se (kultur@aftonbladet.se)