ÅSIKT

Du borde ha skjutit tuppen, Hedda!

Tove Ellefsen Lysander ser en ojämn Ibsen-uppsättning

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En vit häst mot det sammetsbruna scenrummets vita spetsgardin – på Dramaten börjar Hedda Gabler med en bild lika suggestiv som vacker.

I Ibsens Rosmersholm varslar vita hästar död. Här ramar bilden, förstärkt av Frida Grundels sång, in en dödsmässa över generalens och kavalleriets egen dotter med ett farsarv på två pistoler och en total okunnighet om vad det innebär att vara kvinna.

Bisarrt nog är det just denna brist som har gjort Hedda Gabler till kvinnornas hjältinna, en som – när mannen inte lyckas utföra det romantiska hjältedådet – själv avlossar pistolen.

Men innan dramat har nått till sitt givna slut har Ibsen vingklippt titelrollen. Av den stolta ungkarlsflickan återstår en gravid hemmafru, sviken av maken och i klorna på en man som vet hur man ringar in sitt byte.

Det gnistrar om samspelet mellan Tanja Svedjeströms Hedda och Tomas Ponténs Assessor Brack. Iskallt råflörtande lockar Pontén fram skratt och spelglädje i Tanja Svedjeströms annars sammanbitet arga Hedda. Otrogen tänker hon inte vara! Samtidigt gillrar Ibsen den dramatiska fällan.

Samspel är annars en bristvara i Christian Tomners uppsättning. På en symboltyngd text har lagts ett nytt lager metaforer som ersätter skådespeleri med tablå och temperamentsfulla utbrott.

När Tanja Svedjeströms Hedda dansar dressyr på scenen friläggs undertext snarare än spelas. Men hennes och Magnus Roosmanns vid första anblick så professorala Ejlert Lövborgs enda famntag liknar ett stryptag och säger allt om en omöjlig kärlek.

Varför är Svedjeströms Hedda så arg?

På Dramaten tycks en orsak vara att hon motvilligt dras mot Tesman-sfärens energi och moderliga omsorg. Johan H:son Kjellgrens Jörgen kånkar visserligan planlöst på bokstaplar, men har ändå en charm och ett allvar som matchas av Irene Lindhs strålande eleganta tant Julle. De vet allt om arbete – och ambition. Likaså Franciska Löfgrens flickaktiga fru Elvsted, som snabbt glömmer sin döda

Ejlert för lyckan att agera musa.

Svedjeströms Hedda är fången i en vrede som även begränsar hennes skådespeleri. Hellre än rikta pistolen mot sig själv önskar man att hon gjort det förbjudna: siktat på sin ende gårdstupp – och träffat!

Teater

Tove Ellefsen Lysander