ÅSIKT

Utmanande vekhet

Lars-Olof Franzén läser Anders Paulruds nya roman

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Känsliga män vars inre rikedom kommer ur deras ömtålighet är ett grundtema i Anders Paulruds romaner och ger honom en ovanlig profil i den svenska samtidslitteraturen. Kvinnorna är föremål för ömhet och längtan mer än begär. När de försvinner efterlämnar de mera sorg än bitterhet och vrede. Modern är död eller avvisande. Den älskade lämnar på ett eller annat sätt.

I Ett ögonblicks verk dör modern på köksgolvet vid Axels födsel och han växer upp med en skitstövel till farsa som slår honom och en äldre bror som knappt vill veta av honom. När romanen börjar målar fadern om flaggstången men när sönerna ska resa den tappar den äldre brodern greppet. Stången faller och krossar faderns huvud. Det sägs vara ett ögonblicks verk men visar sig i berättelsens slut vara något mer.

Testamentet ger allt till den äldre brodern och inget till Axel som beslutar sig för att emigrera till Amerika. Men han kommer inte längre än till Köpenhamn. Där träffar Axel, som är en liten man utbildad till möbelsnickare, den kraftfulla, storvuxna och tio år äldre Line. De får ett ömsint och kärleksfullt liv tillsammans ända tills hon blir åttio år och lägger in sig på kommunehospitalet för att dö. Ett övergivande, om än sent i livet när det ofrånkomliga närmar sig.

Ett ögonblicks verk är bredare upplagd än Paulruds tidigare romaner och sträcker sig över större delen av det gångna seklet. Axel är född 1915 och man får följa honom i sjuttio år. Det mest dramatiska skedet i hans vuxna liv inträffar när han under andra världskrigets slutskede hotar en tysk soldat med en pilbåge och blir förd till ett arbetsläger i Tyskland. På vägen hem med de vita bussarna återkommer han kort till sin barndoms Blekinge och får veta vad som verkligen hände när fadern dog.

Det kunde ha blivit en episkt framtuffande historisk roman men Paulrud undviker det alltför fylliga. Livet med Line på Vesterbro karakteriseras med detaljer snarare än med hela möblemang. Det ökar den känslighet och ömtålighet som är berättelsens väsen. Däremot är jag tveksam till om det är en bra idé att låta berättarperspektivet skifta mellan Axel och Line. Deras olika skildringar av samma förlopp sammanfaller ofta i rena upprepningar och den kontrast mellan dem som man blir nyfiken på suddas ut.

I romanen Amamamor från 1996 finns ett adoptionstema. Huvudpersonen finner spår av den biologiska mor han inte kände till och som skänkt bort honom till en kvinna vars barn dog samtidigt som han föddes. I Ett ögonblicks verk är adoptionstemat indirekt. Axels verkliga familj blir bästa vännen Dane och hans kärleksfulla föräldrar som utgör en motvikt mot faderns brutalitet. Det är Danes mamma som berättar för honom vad som verkligen hände när han föddes och det är pappan som omsorgsfullt lär honom simma sedan Axels egen far slängt i honom på djupt vatten för att han ska tvingas rädda sitt liv genom att simma utan att kunna det.

Under den löpande berättelsen finns motsägelser som berikar och komplicerar bilden av Axel. De har säkert med tvånget att undfly att göra men Paulrud undviker klokt nog förklaringar. Pojken har ett speciellt förhållande till pilbågar, kladdar skrivboksmarginalen full av dem i skolan, bygger bågar som inte är avsedda att träffa ens en myra och blir piskad av fadern när han siktar mot en mås. Det är om man så vill ett förebud till vad som händer honom under kriget men framförallt uttryck för ett trots som kan bli självdestruktivt, en utmanande vekhet, släkt med de lögner som får honom att sända brev från Danmark till Sverige via USA för att dölja att han aldrig kom dit han skulle.

Roman

Lars-Olof Franzén , kritiker i Dagens Nyheter