ÅSIKT

Visa bilderna på barnen som slaktas i våra namn

Johan Pilger om kriget

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vi lever i en skamlig tid. Den mäktiga brittiska armén har utnämnt den irakiska staden Basra, med en hårt drabbad befolkning på 600 000 män, kvinnor och barn, till ”militär måltavla”.

De orden kommer ni inte att höra på BBC eller någon annanstans i de etablerade medier som påstår sig föra Storbritanniens talan. Men de är sanna. Basra innebär att skammen nu är denna nations signatur, förfalskad av Blair och Bush.

Efter att ha förstört Basras vatten- och elförsörjning och stoppat matdistributionen och misslyckats med att knäcka dess mänskliga försvar, förbereder sig nu britterna och amerikanerna på att belägra Iraks andra stad, vilken liksom nationen som helhet har en befolkning som till 40 procent består av barn.

Vilket skändligt ögonblick i den ”civiliserade” västvärldens historia. Här har vi ett utfattigt tredje världen-land som angrips av en supermakt, Förenta staterna, som har ofattbara rikedomar och världens mest destruktiva vapen, och dess ”koalitions”-medbrottsling, Storbritannien, som kan ståta med en av världens bästa ”professionella” arméer: en armé som har varje tänkbart högteknologiskt vapen i sin arsenal och som vi uppmanas ”stödja” när den utkämpar ett olagligt och omoraliskt krig.

Den brittiska och amerikanska militära ledningen trodde på sin egen propaganda och förbluffades av det irakiska motståndet. De har försökt förringa milisen som försvarar Bagdad med otäcka historier om att dess soldater är ”terrorister”. Sanningen är att irakierna kämpar som lejon inte för att försvara en tyrann utan sitt hemland.

Det är en sanning som den överväldigande majoriteten av anständiga britter kommer att beundra: ja, den historiska jämförelse som Tony Blair och hans propagandister fruktar allra mest är den med britterna och deras sätt att försvara sig mot invasion. Det hände för sextio år sedan; nu är ”vi” de rovgiriga angriparna, utsända av en premiärminister som nu är beryktad för sina bedrägerier.

Nu i veckan sade Blair att 400 000 irakiska barn hade dött under de senaste fem åren till följd av undernäring och undernäringsrelaterade orsaker. Han påstod att ”enorma förråd med humanitär hjälp” och rent vatten finns tillgängliga för dem i grannlandet Kuwait om bara den irakiska regimen skulle tillåta säkra leveranser.

I själva verket föreligger omfattande bevis, inklusive sådana som publicerats av Unicef, som visar att den viktigaste orsaken till att dessa barn dött är en varaktig belägring, ett tolvårigt embargo som genomdrivits av Amerika och stötts av Storbritannien. Så sent som i juli förra året blockerade Washington, med stöd av regeringen Blair, humanitära förnödenheter till ett värde av 5,4 miljarder dollar som godkänts av FN och betalats av den irakiska regeringen.

Och nu avfyrar Blairs trupper sina Milan-missiler i avsikt att ”mjuka upp” Basra: en stad med ”100 000 barn under fem år som utsätts för stora risker”, säger FN. Jag har gått på Basras slingrande gator, längs en gata som sprängts sönder av en amerikansk missil. De döda och sårade var barn, naturligtvis, eftersom barnen är överallt. Jag höll en näsduk över ansiktet där jag stod i det virvlande dammet på en skolgård tillsammans med en lärare och flera hundra undernärda barn.

Dammet, förklarade doktor Jawad Al-Ali för mig, bär med sig ”dödens frön”. På barnavdelningen i Basras största sjukhus är det vanligt att barn dör i tidigare icke förekommande cancerformer, och specialister som doktor Al-Ali bedömer att uppemot halva befolkningen i södra Irak kommer att dö i cancersjukdomar som har samband med ett massförstörelsevapen som amerikanerna och britterna använde 1991 – uranspetsade granater och missiler.

Bilder av bandagerade och traumatiserade barn på sjukhussalar visas i brittisk tv, men detta är krigets acceptabla ansikten. Man får inte se resultatet av de klusterbomber som RAF:s tornado-plan använder. Man får inte se barn som blivit skalperade av granatsplitter, med små ben som förvandlats till blodiga snören.

Den uppgivna orsaken påminner om BBC:s vägran för nästan fyrtio år sedan att visa filmaren Peter Watkins remarkabla dramadokumentär The War Game, som åskådligt visade vad som skulle hända med människor under ett kärnvapenangrepp mot Storbritannien. 1981 sade BBC-chefen sir Ian Trethowan att han oroade sig för effekten på ”äldre” och på människor med ”begränsad mental intelligens”.

De osedda tv-bilderna från Irak (som visas på satellitkanalen al-Jazira) är sannerligen förkrossande, och trots att jag sett liknande saker förut har jag svårt att titta på dem. Men det är ovidkommande. De är sanningen. Irakiska föräldrar tvingas se sina lemlästade barn, så varför skulle inte vi, i vars namn de slaktas, se vad de ser? Varför skulle inte vi dela deras chock och smärta? Varför skulle inte vi se denna kriminella invasions verkliga ansikte? Andra krig förskönades genom att bilderna av deras fasor undertrycktes, vilket gjorde att de kunde upprepas.

Kom ihåg att det inte är de som motsätter sig detta krig som behöver rättfärdiga sig, trots Blairs inbilska uppmaningar om att ”stödja våra soldater”. Folken i Sydafrika och Indonesien och Tjeckoslovakien störtade sina diktaturer utan den brittiska marinkåren och det amerikanska sjunde kavalleriet. 1932, efter att ha blivit bombade och invaderade, kastade irakierna ut sina brittiska kolonialherrar. 1958 gjorde de sig av med den hashemitiska monarkin och utlyste en republik. Ja, irakierna är ett folk som har visat att de kan störta diktaturer trots svåra odds. Varför har de då inte kunnat kasta ut Saddam Hussein? Därför att Förenta staterna och Storbritannien beväpnade och stöttade honom så länge det passade deras syften och såg till att de själva, när de väl tröttnat på honom, skulle utgöra det enda alternativet till hans styre och bli de som profiterade på hans nations tillgångar. Imperialismen har alltid fungerat på det sättet.

Det ”nya Irak”, som Blair tycker om att kalla det, kommer att ha många förebilder, som till exempel Haiti, Dominikanska republiken och Nicaragua, alla amerikanska erövringar och styrda av USA till dess att Washington lät en brutal diktatur ta över. Saddam Hussein kom till makten i Irak först efter att amerikanerna hade hjälpt till att installera hans Baathparti vid makten. ”Det var min favoritkupp”, sade den ansvariga CIA-tjänstemannen.

Kom ihåg cynismen bakom dessa sanningar nästa gång ni hör Blairs passionerade falskhet, och när ni ser, om ni kan, de ”oacceptabla” bilderna av barn som dödats och massakrerats och svultits ihjäl i ert namn, för det ideal som den brittiska premiärministern kallar ”vår enkla patriotism” – den slags patriotism, skrev Tolstoj, ”som inte är något annat än ett medel för de styrande att uppnå sina mål och sina lystna önskningar och som för de styrda innebär att de avsäger sig mänsklig värdighet, förnuft och samvete”.

John Pilger , Översättning: Tor Wennerberg