ÅSIKT

Är könet allt?

Hanna Hallgren läser en stark men slirig stridsskrift

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ylva Elvin-Novak och Heléne Thomsson - könsdebattörer med vissa problem.
Foto: ULLA MONTAN
Ylva Elvin-Novak och Heléne Thomsson - könsdebattörer med vissa problem.

Ylva Elvin-Novaks och Heléne Thomssons Att göra kön tar kraftfull strid mot särartsfeminism, biologism och essentialism vad gäller synen på kön. Författarna utgår, precis som Simone de Beauvoir i Det andra könet, ifrån att kvinna inte är någon man är, utan något man blir. Kön är alltså en social konstruktion. Och även om hänvisningen saknas, anar jag att titeln Att göra kön hämtats från feministen och queerteoretikern Judith Butler och hennes tes att kön i förstone inte är "being" (vara), utan "doing" (att göra).

Att göra kön innehåller "lite av varje" som rymmer en könsaspekt. I en essä underbygger författarna tesen att kön är görande och handling, i en annan analyserar de det så kallade könsmaktssystemet. Elvin-Novak och Thomsson undersöker också könets betydelse i arbetslivet, familjen, sexualiteten, liksom hur pojkar och flickor skolas in i sina respektive könsroller.

Att göra kön är en intressant bok - och problematisk. Stilen är en vild blandning mellan akademiskt, journalistiskt, populärvetenskapligt och nu och då överpedagogiskt språk. Det är som om författarna inte bestämt sig för vilka de skriver: å ena sidan detaljförklaras basala begrepp, å andra sidan förs komplicerade teoretiska resonemang i högt tempo. Med lite välvilja kan man kalla stilen experimentell, men mest av allt känner jag mig som läsare slungad mellan olika stilistiska nivåer och genrer.

En annan både intressant och problematisk aspekt i Att göra kön är faktiskt synen på just kön. Boken använder å ena sidan historikern Yvonne Hirdmans könsmaktssystem: ett strukturalistiskt definierat maktsystem som egentligen inte är särskilt öppet för några andra politiska variab-ler än kön.

Å andra sidan lyfter den fram den poststrukturalistiska tanken om identiteter som bestyckade av skillnader, till vilka (vid sidan av kön) klass, ras och sexuell läggning kan räknas. Kön betraktas alltså både som en underliggande eller primär analytisk kategori och som en skillnad bland andra politiskt betydelsebärande skillnader.

Jag kan inte riktigt se att författarna här själva tar någon teoretisk ställning. Däremot har de uppenbara svårigheter att konkret integrera dessa andra skillnader (ras, klass, sexuell läggning) i sina analyser av arbetsliv och familjeliv. De är så att säga medvetna om att analyserna i förstone fokuserar vita heterosexuella medelklasskvinnor - och män - och väljer att göra det.

Att göra kön uttrycker genom sitt oavklarnade förhållningssätt till kön ett dagsaktuellt problem inom svensk feministisk forskning: hur förhåller vi oss inte bara till skillnader mellan kvinnor och män utan också till skillnader mellan kvinnor? Och det är här som boken inte riktigt kan bestämma sig. Den talar, precis som teoretikern Judith Butler, om "att göra kön" i stället för att "vara kön", men struntar i (läs avradikaliserar) Butlers resonemang om det samhälleligt korrekta könsgörandets (det vill säga maskulin man och feminin kvinna) koppling till heterosexualiteten som förtryckande hegemoni.

Man lyckas liksom kommentera kärnfamiljen som heterosexuell och kvinno- och (i förlängningen) mansvådlig. Men man undgår att problematisera själva heterosexualiteten som överordnad och hegemonisk.

Det är förstås lite konstigt, men samtidigt typiskt för hur många genusanalyser presenterar sig i dagens Sverige. Ras, klass, sexuell läggning ska vara med, men lagom mycket. Och aldrig på bekostnad av könet. Detta svenska genus-kön som hålls intakt, trots att det nog skulle må bra, både teoretiskt och praktiskt, av att söka fler politiska allianser!

Debatt

Hanna Hallgren