ÅSIKT

När gudarna blev till Gud

MAGNUS RINGGREN läser en intressant Jonas Gardell

1 av 2 | Foto: FRIDA HEDBERG
Jonas Gardells "Om Gud" utkommer i dag.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På 1800-talet lösgjorde sig ett par discipliner från den kristna tron. Vi fick religionshistoria och exegetik, vetenskapen om de bibliska texterna. Skräcken från kristet håll var förstås stor, är så delvis fortfarande. Ty religionen tycktes relativiserad och profanerad när den kunde underkastas vetenskapligt studium. Å andra sidan fick tron en komplex och fascinerande historia som kunde bidra till dess självreflektion.

Också Gud har ju en historia, en biografi om man så vill. Den har tecknats i ett par uppmärksammade böcker av Karen Armstrong och Jack Miles det senaste decenniet. I dag utkommer ett ambitiöst och intressant svenskt bidrag till genren.

Ända från början har Jonas Gardell sysslat med teologiska frågor i sitt författarskap. Han hade en barnatro av frikyrkligt slag, och den överlevde. Debutromanen Passionsspelet var en tolkning av Jesu lidande och död sedda ur ett homosexuellt perspektiv samt en originell gestaltning av Judasfiguren. Så har det fortsatt - boktitlar som Frestelsernas berg bär syn för sägen. Otaliga är de välbesökta föredrag i religiösa ämnen han hållit i kyrkor och frikyrkor runtom i landet.

Nu har han samlat sig till något svårt men för honom nödvändigt - en bok om Gud. Han är inte fack-

teolog (inte jag heller) men han verkar vara ganska väl insatt i Gamla testamentets märkliga föreställningsvärld.

Han skissar de olika skikten av text som detta bibliotek som vi kallar för Bibeln består av, tillkomna vid olika tider och med olika syften. Han börjar inte med skapelseberättelsen eftersom den är ganska sen utan med öknennomaderna och deras stamgudar. Dessa rörliga och personliga gudomligheter kämpar med varandra och övergår i varandra. De blir bofasta och får kultplatser. De sluter avtal med sina dyrkare. De vredgas och bedrar. De uppträder ibland i gestalt av demoner. Allt mer komplexa blir de för att till sist smälta samman till en enda Gud som inte tål konkurrens. Och den ende Guden drar upp en gräns runt sig så att inte alla kan nå honom. Ett prästerskap uppstår som skall sköta kommunikationen med människorna. Inte ens Gudsnamnet får andra än prästerna uttala.

Denne ende Gud utser ett folk åt sig, ger det en lag på Sinai berg och för det till Kanaans land. Han börjar likna en stridande konung. Han får sin boning på Sions berg. Han har sin storhetstid under kung Davids mäktiga rike. Men han följer också sitt folk i splittring, förnedring och fångenskap. Han väcker tanken på Messias, befriaren, hos sina trogna.

Men märkligt nog gör den kristne Jonas Gardell halt ungefär där, just när Gud börjar bli ganska lik den kristne Guden. Om Jesus - han är ju den väntade Messias enligt kristen tradition - blir det inte så mycket tal. Är det en andra del på gång, eller är det bara Gud som intresserar författaren, inte Gud i lidande mänsklig gestalt?

På dogmatikens språk skulle man säga att det är mest första trosartikeln som fascinerar Gardell, den om Gud. Mindre den andra om Kristus och allra minst den tredje om den heliga anden och kyrkan. Jonas Gardell gillar inte kyrkor. Kyrkan består av dem som tror, inte av organisation och apostolisk succession. Brottet i religionshistorien inträffar för honom på Moses tid när Jahve får ett prästerskap.

Detta gör att han förhåller sig fritt för att inte säga egensinnigt till kyrkans/kyrkornas lära. Ibland har han framträtt som en klassisk kättare. Ordet kommer från katarerna i Provence under medeltiden, dem som kyrkan skapade inkvisitionen för att kväsa. De trodde att den gammaltestamentliga Guden var den förklädde djävulen och att den rätte Guden framträdde på scenen först i Jesu gestalt. I den nya boken är Jonas Gardell mildare i sin framfart med dogmerna, men han förbehåller sig rätten att tänka själv. Jag skulle väl ha velat ha lite mera redovisningar av de punkter där han fortfarande är "kättare". Därtill kunde han något noggrannare ha talat om varifrån han fått alla sina goda idéer.

Men dessa är små invändningar mot en bok som jag tror kommer att göra viss nytta i en samtida andlig värld som mest tycks bestå av trams och knasigheter.

Teologi

Magnus Ringgren