ÅSIKT

De klarar sig inte utan oss

NAOMI KLEIN om supermaktens sårbarhet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Som barn hade jag svårt att förstå varför mina föräldrar och syskon bodde i Montreal och resten av min familj – far- och morföräldrar, mostrar, farbröder, kusiner – var utspridda runtom i Förenta staterna. Under långa bilresor för att besöka släktingar i New Jersey och Pennsylvania berättade mina föräldrar för oss om Vietnamkriget och om de tusentals fredsaktivister som, precis som vi, smög sig över gränsen till Kanada i slutet av sextiotalet.

Jag fick veta att den kanadensiska regeringen inte bara förblev officiellt neutral under kriget utan också gav asyl åt amerikanska medborgare som vägrade att delta i ett krig de ansåg var fel. Hånade som värnpliktssmitare där hemma blev vi i stället välkomnade som vapenvägrare i Kanada.

Min familjs beslut att emigrera till Kanada fattades innan jag var född, men de här romantiska berättelserna inplanterade en idé hos mig som jag var alldeles för liten för att kunna mota bort: jag trodde att Kanada hade ett förhållande till omvärlden som var radikalt annorlunda än Förenta staternas; att vi, trots de kulturella likheterna och den geografiska närheten, agerade i enlighet med mer humana och mindre interventionistiska värderingar. Kort sagt: jag trodde att vi var självständiga.

Ända sedan dess har jag letat efter bevis som skulle underbygga den barndomstron – utan framgång. Fram till förra veckan, när Kanadas utrikespolitik vek av från USA:s på ett sätt som den inte gjort sedan Vietnamkrigets dagar.

Precis som på sextiotalet är Kanadas inställning till denna amerikanska invasion full av hyckleri. Vi har 31 soldater i Persiska viken som tjänstgör sida vid sida med amerikanska och brittiska soldater, liksom tre krigsfartyg stationerade i regionen. Premiärminister Jean Chretien säger att de är där som en del av Kanadas stöd för det gamla ”kriget mot terrorismen”, inte det nya kriget mot Irak, även om det förra officiellt har återlanserats som det senare (vi har aldrig varit bra på att hänga med i modets svängningar). Men det anmärkningsvärda faktum kvarstår: efter att i årtionden ha följt USA i varje större militär kampanj har Kanada valt att inte stödja detta krig. ”Om man börjar byta ut regimer, var ska det då sluta?” frågade Chretien.

Något som varit lika anmärkningsvärt är den mexikanske presidenten Vicente Fox hållning. Även om det också i hans fall rört sig om försiktiga varningar har även han tydligt deklarerat att ”vi är emot detta krig”.

Dessa milda, försiktiga, till och med ambivalenta avståndstaganden verkar inte särskilt spektakulära jämfört med de politiska bombasmer som kommer från Europa, Kina och stora delar av arabvärlden. Trots det kan Kanadas och Mexikos beslut mycket väl innebära en mycket större utmaning mot det maroderande amerikanska imperiet än allt det skrikande som hörs från andra sidan havet.

När europeiska och arabiska länder går emot USA är det ju, när allt kommer omkring, nästan vad man kunde vänta sig – men Kanada och Mexiko? Vi är mer än vänner, mer än strategiska allierade. Vi är satellitstater, förlängningar av USA, dess för- och bakgård, som tillhandahåller billig arbetskraft (Mexiko) och billig energi (Kanada) liksom, naturligtvis, villkorslöst stöd. Det är meningen att vi ska tillhöra samma lag – Nafta-laget.

Och det är det som gör det faktum att Kanada och Mexiko går emot USA i fråga om kriget – låt vara utan att vilja dra till sig alltför mycket uppmärksamhet – så betydelsefullt. Imperier behöver kolonier för att överleva, länder som är så ekonomiskt beroende, så militärt underlägsna att självständigt handlande inte är att tänka på.

Att förstärka och fördjupa dessa rädslor och beroenden hos USA:s närmaste grannar och största handelspartners har varit Naftas stora bedrift. Siffrorna talar för sig själva: 86 procent av Kanadas export och 88 procent av Mexikos export går direkt till USA. Om USA hämnades på oss genom att stänga sina gränser skulle Kanadas och Mexikos ekonomier krascha över en natt. Med tanke på dessa höga insatser rasade John Ibbitson i förra veckan mot de kanadensiska parlamentsledamöter som hade mage att ifrågasätta lagligheten i Bushs angrepp mot Irak: ”Om du är en av de miljontals kanadensare vars jobb är beroende av det fria utbyte av varor och tjänster som vi har med Förenta staterna så borde du vara förbannad.” Med andra ord: låt européerna ha sina upphöjda idéer om internationell rätt – vi har bilkomponenter som ska levereras just-in-time.

Och ändå, trots vårt extrema ekonomiska beroende, trots vår rädsla för vedergällning, så stödjer en stor majoritet kanadensare och mexikaner våra regeringars motstånd mot kriget. Detta mod uppstod inte över en natt – vi förvärvade det, med varje ny förolämpning från Bushadministrationens sida.

Efter 11 september skrotade Washington abrupt planerna på att legalisera de miljontals illegala mexikaners status som arbetar utan något som helst skydd i USA, något som slog hårt mot president Fox popularitet i hemlandet. Och i stället för att ”kanadisera” den mexikanska gränsen har USA valt att ”mexikanisera” den kanadensiska gränsen. För kanadensiska medborgare som är födda i ett av de länder som USA betraktar som hot har det blivit en förödmjukande procedur att korsa gränsen, med bland annat rutinmässig fotografering och tagning av fingeravtryck.

Det finns en annan faktor som ligger bakom detta nyväckta mod: det är lättare att riskera handelsrelationer när ”frihandelspolitiken”, efter att ha misslyckats med att infria så många av sina löften, har blivit alltmer impopulär. I förra veckan rapporterade Washington Post att samtidigt som Mexikos handelsvolym nästan tredubblats sedan Naftaavtalet undertecknades så har fattigdomen ökat drastiskt, och att 19 miljoner fler mexikaner lever i fattigdom nu än för tjugo år sedan.

Nu när Mexiko och Kanada har bestämt sig för att förklara sig självständiga i fråga om Irak håller något anmärkningsvärt på att hända: ingenting. Ingen vedergällning, inte ens någon backlash – det enda som hände var att den amerikanska ambassadören i Kanada uttryckte ”besvikelse”. De kanske är alltför upptagna med att drämma till fransmännen för att ens märka något.

Och detta är det verkligt betydelsefulla med Mexikos och Kanadas ställningstaganden. Alla imperier, oavsett hur mäktiga de är, är också svaga: skräckinjagande makt döljer glupska behov, ett omsorgsfullt dolt beroende av de koloniserade när det gäller allt från naturresurser och arbetskraft till markområden för militärbaser.

När USA:s mest lojala lakejer försiktigt går emot USA en och en kan vi inte undgå att märka att vi inte bara är behövande utan också behövda. Kanada och Mexiko kan kanske verka försumbara på egen hand, men tillsammans? Då blir det en annan sak. Mexiko och Kanada tillsammans utgör 36 procent av Amerikas exportmarknad. Vi förser USA med 36 procent av dess energiimport netto och 26 procent av dess oljeimport netto. Och oavsett hur mycket dess ledare skulle önska att det vore annorlunda så är USA inte en ö. Landet delar 12 000 kilometer gränsland med Kanada och Mexiko som det inte kan försvara utan oss.

Det kanske inte var meningen att dessa siffror skulle läggas samman. Nafta var aldrig i realiteten ett samarbete mellan tre parter: det såg mer ut som två bilaterala handelsavtal som hade buntats ihop: det ena mellan USA och Kanada, det andra mellan USA och Mexiko. Detta börjar nu förändras i takt med att allt fler inser att även om USA beter sig som en ö som inte behöver bry sig om vad någon annan tycker, så lever det i ett kvarter. Utomlands kan kanske USA lyckas uppnå en militär seger – men hemma upptäcker det plötsligt att det blivit omringat.

Så medan Europa varnar för en ny imperialistisk tidsålder är det vi bevittnar i Nordamerika, ironiskt nog, motsatsen: en supermakts överraskande sårbarhet, lika beroende som den är farlig. Den kan möjligen leva utan FN, den skulle förmodligen klara sig utan Frankrike. Men USA kan inte försvara sin befolkning ekonomiskt och fysiskt utan hjälp av Mexiko och Kanada – inte mer än det kan avskilja sig från planeten.

Den insikten kommer att få långtgående konsekvenser. För det kan inte finnas några allsmäktiga imperier utan trogna kolonier.

Översättning: Tor Wennerberg

Naomi Klein , kultur@aftonbladet.se (kultur@aftonbladet.se)