Förbannade ålderdom

Plötsligt är medierna fulla av åldrande och död: Solbacken avd 3, Six feet under och nu Kerstin Thorvalls bok Upptäckten. Har man dessutom en nittioårig dement far på äldreboendet där förhållandena är långt mindre idylliska än Solbackens, är åldrandet ganska tätt inpå.

Det går inte längre att komma undan. Jag glömmer namn och lägger bort nycklar. Livet är ändligt. En (ung) vän höll upp en tumstock och visade hur långt jag kommit – så här långt har du levt och så här långt har du kvar enligt svensk medelålder. Det var ganska litet tumstock kvar, välgörande konkret. Alltså dags att avveckla och utvärdera. Men hur? Med mina vänner talar jag om hur vi ska undvika institutionerna. Utan att tynga på barnen. Inte leva på sparlåga utan leva på alla cylindrar så att det vid åttio inte finns något oförbrukat liv kvar att slutförvara? Vårdkontrakt med vänner i någon form av kollektivboende? Ättestupan?

Eller som Kerstin Thorvall – ensam med krämpor och skuldkänslor över allt som blev fel i livet och som borde gjorts ogjort? Ensam som de flesta gissar jag tills de kommer in på något servicehus eller äldreboende.

Kerstin Thorvall har alltid stuckit ut hakan. Jag minns bäst hur tagen jag blev av hennes uppgörelse med modern och hemmets sexualfientlighet i Det mest förbjudna. Inte minst den uppsjö av sexistiska kommentarer från manliga kritiker som följde på boken. Hon var lovligt byte och drevet dreglade. Det var en ögonöppnare.

Sedan dess har hon givit ut flera romaner och fått lysande kritik. Liksom Strindberg har hon alltid använt sig själv och sitt eget liv som lackmuspapper. Det personliga är politiskt. Så också nu. Åldrande och död är kanske mer politiskt än något annat. I början och slutet av livet, barndom och ålderdom, är vi hjälplösa och behov av omsorg. ”Tärande.” Ett samhälle som hyllar produktivitet och styrka har andra prioriteringar. Kan man inte värja sig mot dessa värderingar blir åldrandet en oåterkallelig och kränkande process av tilltagande marginalisering. Kerstin Thorvall beskriver hur hon blir ett ”ärende” för hemtjänst och psykvård.

I Upptäckten finns inget idylliserande. Från sidorna skriker panikångesten, kisslukten och kroppens förfall. Sömnlösheten, tabletterna och samtalen till psykjouren. Här finns inget förskönande. Det mest plågsamma är ensamheten och utlämnandet till minnets demoner och skuldkänslorna över barnen som for illa när tonårsmamman levde ut sin oförmåga att vara vuxen. Barnen som nu inte vill hälsa på.

Jag försöker värja mig mot nakenheten i Kerstin Thorvalls skildring. Kunde hon inte besparat oss en del beskrivningar av sina krämpor och sin depression? Kanske inte, för i grunden är Upptäckten ingen attack mot hemtjänst och psykvård utan ett vrål mot själva livets kränkning av vår självbild när vi blir svaga och skröpliga.