ÅSIKT

Hur hanterar araberna sin förtvivlan?

PER GAHRTON om livet efter kriget

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Den arabiska nationen kommer att bli förtvivlad när den upptäcker att dess klassiska huvudstad hur stulits. Vad gör araberna då? Vad finns att göra annat än väpnad kamp, modig självuppoffring?" Så klagar chefredaktören för den egyptiska tidningen al-Gumhuria inför de amerikanska truppernas intrång i Bagdads centrum. Och så låter det överallt i den arabiska pressen dessa förödmjukelsens dagar. Qatar-tidningen Al-Rayya hyllar irakiernas rätt till demokrati, "men vem tror på att Shell och Texas Oil och Mobil kommit för att befria irakierna från en diktator?"

Misstron mot "befriarnas" avsikter är massiv. Jordanska al-Dustur konstaterar att "nio av tio amerikaner inte har några svårigheter med att kriget dödar irakiska civila och barn". Bahreinska Akhbar al-Khalij utropar: "Vi glömmer inte de amerikanska illdåden mot civila irakier!" Och jemenitiska al-Thawra kallar USA-styret för "ockupationsregim".

Visst kan man hålla med om att kolonialismen och imperialismen är huvudorsakerna till misären i arabvärlden. Och bara de naivaste kan tro på Bushs och Blairs goda föresatser. Häromdagen (7 april) gav Financial Times de misstrogna rätt: Under USA-styre kan Exxon-Mobil, Shell, BP med flera räkna med goda vinster i Irak genom fördelaktiga "production-sharing deals" som tryggar vinster men skyddar mot förluster, vilket underminerar OPEC:s prispolitik och därmed försvagar Iran, Venezuela och andra "rouge"-stater. Av USA:s trettio anfallskrig på 150 år har de flesta handlat om att skydda amerikanska ekonomiska eller strategiska intressen (Le Monde 2: L'Amerique en Guerre).

Frågan är bara - vad tänker araberna göra åt situationen? Sluta upp bakom bin Ladin och hans terrormetoder? Revoltera som efter tidigare militära nederlag, till exempel efter 1948 och 1967? Då gick en våg av politisk förändring över arabvärlden, man trodde på en renässans som skulle göra arabvärlden stark nog att effektivt angripa Palestina-problemet och andra rester av kolonialismen. Men efter ett tag var det mest slöseri med oljedollar, maktkamper, förtryck och drömmar om fornstora dagar under Nebukadnessar, Ramses den Store, Saladin. Sådant leder ingenvart. Ett resultat är Iraks uppgång och fall. Det kan inte ha varit oväntat för någon som fattar vidden av arabvärldens strukturella svaghet. Allt finns i klartext i UNDP:s Arab Human Development Report 2002. Där fastslås att arabvärlden lider av tre stora förödande brister - brist på frihet, könsjämställdhet och kunskap/teknologi. Har ingen av arabvärldens alla redaktörer och skribenter läst rapporten? (Den finns på arabiska.)

Bristen på frihet och demokrati är illa nog. Men på kort sikt är bristen på jämställdhet och teknologi värre. Att det är teknologisk underlägsenhet som krossat Irak är uppenbart. Men den enda pressröst jag hittade som andades viss förståelse av sammanhangen var en artikel i saudiska al-Riad som oroade sig för att USA-segern skulle leda till "brain-drain" av tekniska förmågor av samma typ som drabbade Japan och Tyskland efter andra världskriget.

Under 70-talet var Irak ett teknologiskt föregångsland bland u-länder. Och i UNDP:s tabeller ligger Irak fortfarande i särklass bäst till när det gäller jämställdhet. Ändå kan man hävda att det var det stamsamhällets manschauvinistiska särdrag, tillsammans med Baath-partiets karaktär och Saddams personlighet, som drog det längsta strået och ledde Irak till undergång. Manschauvinism innebär ju inte bara att kvinnor förtrycks och att hälften av ett lands mänskliga resurser lämnas underutnyttjade, utan också att männens verklighetssyn förvrängs. Bara i ett samhälle som präglas av machokultur kan män tro att gammaldags dygder som dödsförakt spelar någon roll i moderna krig och att de modiga irakierna skulle ha kunnat åsamka angriparna tiotusentals dödsoffer, vilket kunde ha vänt hemmaopinionen i USA. Än värre blir det förstås om religionen kommer med i bilden. När man börjar tro att fanatiska självmordsbombare kan besegra klusterbombfällande krigsflygplan är det kört.

Om inte arabvärlden snabbt satsar på frihet och demokrati, frigörelse och jämställdhet för kvinnorna och mer av teknik och naturvetenskaper i utbildningen är hoppet om revansch obefintligt. Vem ska då rädda oss från det nya världsimperiet? En del tror på EU, men det kan lika gärna sluta med ett nykolonialt amerikansk-europeiskt direktorat. Kina? Ja, kanske om femtio år. Kineserna inser att de måste lägga en fast materiell grund för en framtida supermaktsstatus. Men förstår de sig på jämställdhet? Och demokrati?

UNDP-rapportens analys träffar arabvärlden i solar plexus. Visst är det rätt att göra motstånd mot ockupation, i Irak som i Palestina. Men utan en grundläggande strukturreform av samhällsmodellen blir det bara en ny runda i ekorrhjulet.

Per Gahrton