ÅSIKT

Och detta kallar de befrielse

JOHN PILGER om verkligheten bortom segerjublet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En tv-producent på BBC pratade med sin mamma i en satellittelefon precis innan han blev sårad av ett amerikanskt stridsflygplan som dödade 18 människor med ”friendly fire”. Han höll upp telefonen ovanför sitt huvud så att hon skulle höra ljudet av de amerikanska planen där uppe och sade: ”Lyssna, det där är ljudet av friheten.”

Läste jag den här scenen i den stora antikrigsromanen Moment 22? Visst var väl BBC-mannen våldsamt ironisk. Jag tvivlar på det, precis som jag tvivlar på att den som formulerade följande rubrik hade Joseph Heller i åtanke: ”Ögonblicket då unge Omar upptäckte krigets pris.”

Dessa gemena ord ackompanjerade ett fotografi av en amerikansk marinkårssoldat som sträckte ut en hand för att trösta femtonårige Omar efter att just ha deltagit i massmordet på hans far, mor, två systrar och bror under den oprovocerade invasionen av deras hemland som genomfördes i strid med civilisationens mest grundläggande lagar.

Ingen riktig gravskrift åt dem; ingen ärlig rubrik, som till exempel: ”Denna amerikanska marinkårssoldat mördade den här pojkens familj.” Inget fotografi av Omars far, mor, systrar och bror nedblodade och lemlästade av automateld. Olika versioner av denna propagandabild har förekommit i den brittisk-amerikanska pressen sedan invasionen började: ömsinta porträtt av amerikanska soldater som räcker ut en hand, som böjer sig ner, som sköter om sina offer.

Och var fanns bilderna från byn Furat, där 80 män, kvinnor och barn dödades med raketvapen? Var utom i The Mirror fanns bilderna av de små barnen som höll upp sina händer medan Bushs råskinn tvingade deras familjer att falla på knä på gatan? I de bilderna skymtar fascismen fram, och vi har rätt att se dem.

Och de kallar detta ”befrielse”.

Det är bra att den fruktansvärde Saddam Hussein är borta, men ingenting kommer att förändra sanningen om det stora brott som denna invasion utgör. Bland de jublande folkmassorna finns åtminstone en miljon spöken: de irakier som dog till följd av det brittisk-amerikanska embargot, och de tusentals som dog och lemlästades under invasionen. Fråga dem hur de känner inför ”befrielsen”. Som Denis Halliday sade apropå det brittisk-amerikanska embargot mot Irak: Bush och Blair kommer att ”slaktas i historieböckerna”.

Det var Halliday som i egenskap av biträdande generalsekreterare i FN organiserade olja-mot-mat-programmet i Irak 1996 och som snabbt insåg att FN hade blivit ett instrument för ”ett folkmordsangrepp mot ett helt samhälle”. Han sade upp sig i protest, liksom hans efterträdare Hans von Sponeck, som beskrev ”den hänsynslösa och skamliga bestraffningen av en nation”.

Jag har ofta nämnt dessa två män på dessa sidor, delvis därför att deras namn och vittnesmål har retuscherats bort i de flesta medier. Invasionen, en kriminell aktion enligt folkrätten, har rapporterats som om det vore ett sport-evenemang. I ett e-mejl som läckte ut beskrev Roger Mosey, chefen för BBC Television News, BBC:s krigsrapportering som ”häpnadsväckande – det känns nästan som VM i fotboll när man byter från Umm Qasr till en annan krigsskådeplats och hoppar mellan eldstrider”.

Han talar om mord. Det är vad amerikanerna ägnar sig åt, och ingen kommer att säga det, inte ens när de mördar journalister. Denna ensidiga attack mot ett svagt och mestadels försvarslöst folk präglas av samma rasistiska, mordiska intentioner som jag såg i Vietnam, där de hade en hel mordkampanj som kallades Operation Phoenix. Detta genomsyrar alla deras utländska krig, precis som det genomsyrar deras eget splittrade samhälle. Välj själv ett exempel ur det nu pågående angreppet. Förrförra helgen svepte en kolonn av deras stridsvagnar hjältemodigt in i Bagdad och ut igen. De mördade människor längs vägen. De sköt bort kvinnors kroppsdelar och barns skalper. Lyssna till deras röster på det oredigerade och osända videobandet: ”Vi sköt skiten ur stan.”

Deras offer fyller bårhusen och sjukhusen – sjukhus som redan hade berövats mediciner och smärtstillande medel genom Amerikas avsiktliga blockering av humanitära förnödenheter värda 5,4 miljarder dollar, som FN:s säkerhetsråd hade godkänt och som Irak betalat för. Skriken från barnen som genomgår amputationer med minimal bedövning kan räknas till BBC-mannens ”ljud av frihet”.

Joseph Heller skulle uppskatta krigets små scener. Ta den brittiska helikopterpilot som rök ihop med en amerikan som nästan skjutit ner honom. ”Vet du inte att irakierna inte har något jävla flygvapen?” skrek han. Reflekterade denna pilot över den sanning han hade uttalat, över hela detta fega anfall mot ett hårt drabbat tredje världen-land och sin egen delaktighet i detta brott? Jag tvivlar på det.

Britterna har varit skickligast när det gäller bedrägerier och lögner. Enligt varje tänkbar måttstock var det irakiska motståndet mot den högteknologiska brittisk-amerikanska krigsmaskinen heroiskt. Med föråldrade stridsvagnar och granatkastare, med handeldvapen och desperata överraskningsanfall lyckades de göra amerikanerna panikslagna och få den brittiska militära klassen att hemfalla åt en av sina specialiteter – lögnaktig nedlåtenhet. Irakierna som slåss är ”terrorister”, ”gangsters”, ”Baathpartilojalister”, ”kamikazesoldater” och ”feds” (fedajin). De är inte riktiga människor: bildade och kultiverade människor. Dagen innan amerikanerna intog Bagdads centrum såg vi hastiga bilder på Sky News av hur brittiska soldater slog sig in i en familjs hem i Basra och riktade sina gevär mot en kvinna och misshandlade och satte huva och handbojor på några unga män, varav en syntes skaka av skräck.

Roger Mosey säger att lidandet i Umm Qasr är som ”VM i fotboll”. Det finns 40 000 människor i Umm Qasr; desperata flyktingar strömmar in i staden och sjukhusen är överfyllda. All denna misär är en följd av ”koalitionens” invasion och den brittiska belägringen, som tvingade FN att kalla hem sin humanitära personal. Den katolska hjälporganisationen Cafod, som har skickat ett team till Umm Qasr, säger att den humanitära standardtilldelningen av vatten i nödsituationer är 20 liter per person och dag. Cafod rapporterar om sjukhus som helt saknar vatten och människor som dricker ur förorenade brunnar. Enligt Världshälsoorganisationen lider 1,5 miljoner människor runtom i södra Irak brist på vatten, och epidemier är oundvikliga. Och vad ska ”våra pojkar” göra för att avhjälpa detta, utom att iscensätta barnsliga, teatraliska ockupationer av presidentpalats, efter att ha avfyrat bärbara robotar mot en civil stad och släppt klusterbomber?

En brittisk överste beskärmar sig inför sin ”inbäddade” flock över att ”det är svårt att leverera hjälp i ett område som fortfarande är en aktiv stridszon”. Logiken i hans egna ord hånar honom. Om Irak inte var en stridszon, om britterna och amerikanerna inte bröt mot folkrätten, så skulle det inte vara någon svårighet att leverera hjälp.

Det är något särskilt motbjudande med den makabra propaganda som kommer från dessa pr-utbildade brittiska officerare, som inte vet ett jota om Irak och dess folk. De beskriver den befrielse från ”det värsta tyranniet i världen” som de åstadkommer, som om vad som helst, inklusive att dö av en klusterbomb eller i dysenteri, är bättre än ”att leva under Saddam”. Den obekväma sanningen är att Baathpartiet, enligt Unicef, byggde den modernaste sjukvården i Mellanöstern.

Ingen ifrågasätter regimens grymma, totalitära natur, men Saddam Hussein såg till att använda oljerikedomarna för att skapa ett modernt sekulariserat samhälle och en stor och välmående medelklass. Irak var det enda arablandet som hade en nittioprocentig tillgång till rent vatten och gratis utbildning. Allt detta slogs sönder av det brittisk-amerikanska embargot. När embargot infördes 1990 organiserade den irakiska civilförvaltningen ett system för livsmedelsdistribution som FN:s jordbruksorgan FAO beskrev som ”ett föredöme i fråga om effektivitet ? otvivelaktigt har det räddat Irak från hungersnöd”. Det slogs också sönder när invasionen inleddes.

Varför har britterna fortfarande inte gett någon förklaring till att deras soldater måste bära skyddsdräkter när de hämtar döda och sårade i fordon som beskjutits av amerikansk ”friendly fire”? Orsaken är att amerikanerna använder rent uran som hölje på sina robotar och granater. När jag besökte södra Irak uppskattade läkare att cancerfallen hade ökat sjufaldigt i områden där utarmat uran använts av amerikanerna och britterna under kriget 1991. Under embargot som följde på kriget har Irak, till skillnad från Kuwait, förväg-rats den utrustning som behövs för att sanera de kontaminerade slagfälten. På sjukhusen i Basra finns avdelningar som är överfyllda av barn som drabbats av cancerformer som inte förekom före 1991.

De har inga smärtstillande medel, i bästa fall har de aspirin. Med hedervärda undantag (Robert Fisk, al-Jazira) har mycket lite av detta rapporterats. I stället har medierna spelat sin förutbestämda roll som USA-imperiets ”mjuka makt”: genom att sällan identifiera ”vårt” brott, eller genom att felaktigt framställa det som en kamp mellan goda avsikter och den personifierade ondskan.

Detta eländiga professionella och moraliska misslyckande förstärker farorna med en sådan här episk, falsk seger genom att öka risken för att den upprepas i Iran, Korea, Syrien, Kuba, Kina.

George Bush har sagt: ”Det går inte att försvara sig med att säga: ’Jag lydde bara order’.” Han har rätt. Domarna i Nürnberg var mycket tydliga när det gällde vanliga soldaters rätt att följa sitt samvete i ett olagligt angreppskrig. Två brittiska soldater har haft modet att vägra delta i kriget. De ska ställas inför krigsrätt och hotas av fängelse, men nästan inga frågor har ställts om dem i medierna. Den brittiska parlamentsledamoten George Galloway har fått schavottera i tidningarna för att han ställde samma fråga som Bush. ”Koalitionen” har inte bara fört fram parodiska svepskäl för kriget som få tar på allvar längre, de har hemsökt Irak med terror och död.

En växande majoritet av den juridiska opinionen runtom i världen är överens om att den nya internationella brottmålsdomstolen har till uppgift, som Eric Herring vid Bristol University skrev, att undersöka ”inte bara regimen utan också FN:s bombningar och sanktioner som i stor omfattning kränkte irakiernas mänskliga rättigheter”. Lägg till detta det nu pågående brottsliga kriget, som kan få till följd att den arabiska nationalismen förenar sig med den militanta islamismen. Blair och Bush har sått vind och kommer att få skörda storm.

John Pilger

Översättning: Tor Wennerberg