ÅSIKT

Vem ska nu bombas till demokrati?

JON WEMAN om krigen efter kriget

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om USA förlorade Sydvietnam skulle länder i hela världen falla för kommunismen. Dominoteorin från Vietnamkrigets dagar är nu tillbaka - med en annan vinkel: etablerandet av en demokratisk regim i Irak kommer att tjäna som "ett inspirerande exempel" för folken i hela regionen att göra detsamma. En spontan våg av fred, frihet och västerländska värden kommer att omdana hela arabvärlden.

President Bush anslöt sig officiellt till teorin i ett tal inför tankesmedjan American Enterprise Institute (AEI) den 26 februari. AEI, kärnan i ett nätverk av storföretagsfinansierade tankesmedjor med neokonservativ inriktning, har av Financial Times kallats för "Bush-administrationens ideologiska förtrupp".

För de "neokonservativa" finns det inte - och kan det inte finnas - någon konflikt mellan demokrati och USA:s imperialistiska ambitioner, eftersom begreppen är synonyma. Eller som det uttrycks i administrationens nationella säkerhetsstrategi: "Amerikas värden är rätta och sanna för varje person, i varje samhälle."

De länder som Bush pekat ut som främsta kandidater för demokratisering är Syrien och Iran. AEI:s Richard Perle har uttryckt sig enklare: "Till dessa stater kan vi leverera ett kort meddelande, ett meddelande i tre ord: ni kommer härnäst."

Perle och Douglas Feith (en annan högerideolog som i dag är tredjeman i Pentagon) uppmanade redan 1996 Israels regering "stänga in, destabilisera och rulla tillbaka" sina fiender, i synnerhet Syrien och Libanon. Och deras israeliska meningsfränder har sedan länge öppet agiterat för ett angrepp mot Iran. Även mer neutrala observatörer, som analysfirman Stratfor, betraktar en framtida kampanj mot Iran som ett faktum - frågan är inte om den kommer, utan när och hur.

Nu förbereds den allmänna opinionen för detta nästa steg. Michael A Ledeen, AEI:s kanske allra mest aggressiva debattör, publicerade i New York Sun (19 mars) en artikel med rubriken "One Battle in Wider, Longer War" där han förklarar att Mellanösterns tyranner nu förbereder ett koordinerat terrorkrig för att hindra USA:s seger i Irak - med deltagande utifrån av Nordkorea - och användande av otäcka vapen från de irakiska, syriska och iranska laboratorierna. Efter uppdykandet av självmordsbombare och islamistiska frivilliga i kriget ser han nu sina förutsägelser slå in och konstaterade 7 april att "USA befinner sig redan i en regional konflikt".

På senare tid har det kommit en jämn ström oroande rapporter i amerikanska medier om Irans atomenergiprogram, oaktat att det håller sig inom icke-spridningsavtalets gränser. Reuel Marc Gerecht förklarar i New York Times att Iran för tillfället spelar ett avvaktande spel: allt de behöver är något år till och sedan kommer de att ha Bomben. Slutsatsen är uppenbar: om inte vi slår till först.

Den 8 april "avslöjade" tjäns-temän ur Bushadministrationen hotfulla satellitbilder som indikerar förflyttning av massförstörelsevapen från Irak till Syrien under augusti-september 2002. "Om man säger så här, de hade inte behövt den sortens säkerhet för att flytta boskap", förklarade den anonyma källan för brittiska Telegraph.

Försvarsminister Donald Rumsfeld väckte visst uppseende runtom i världen genom sina öppna hot mot just Syrien och Iran. Enligt ett nu välbekant mönster av "snäll snut-elak snut" dementerades farhågorna strax av Tony Blair och Colin Powell. Men presidentens reaktion, när en oroad medarbetare rusade in för att meddela honom att Rumsfeld just öppnat för spekulationer om en större krig, var "ett enda ord: "Bra" - och sedan återgick han till sitt arbete", enligt en insiderskildring i New York Times 6 april.

Men inte heller USA:s traditionella allierade i området går säkra. George Galloway, vice ordförande i labourpartiets utrikespolitiska kommitté i brittiska parlamentet, säger sig ha fått kännedom om ett hemligt dokument som cirkulerar i maktens inre cirklar på båda sidor om Atlanten. Målet är, hävdar han, "en omstöpning av hela Mellanöstern, för att bättre garantera stormakternas hegemoni över naturresurserna". Ett alternativ är att ersätta den saudiska kungafamiljen med mer pålitliga härskare, detta eventuellt kombinerat med en uppsplittring av landet. Galloway hävdar att även Egypten, Libyen och Sudan på längre sikt kommer att utsättas för drastiska ingrepp.

Bland anhängarna av denna sorts "transformering" ser man inte den våldsamma folkliga reaktion som kriget redan utlöst som något odelat negativt. Brittiska The Spectator sammanfattar resonemanget: "[de som] varnar för att en USA-invasion av Irak skulle hota hela stabiliteten i Mellanöstern missar poängen: det är just därför som det är en så bra idé."

Irakkriget är avsett att bli just den nödvändiga chock som behövs för att skaka om regionen och möjliggöra nya interventioner - allt i syfte att sprida "demokrati" i ordets nya betydelse, en demokrati som är liktydig med marionettregimer eller direkt amerikansk ockupation. Bushs nya vision om ett demokratiskt Mellanöstern är en plan för återkolonisering, en framtid där den ena krisen föds ur den andra och där krig och terrorism skapar varandra.

Jon Weman