ÅSIKT

Då får Säpo hålla dig sällskap på dödsbädden också…

JAN MYRDAL om kontrollen av rikets säkerhet – och brytningen med Alva

1 av 7
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Från Justitiedepartementet kom Säkerhetstjänst- kommissionens betänkande. (9 volymer vägande sammanlagt 5 250 gram.) Jag förekommer ju i materialet. Men jag har aldrig bett att få se min dossier och den offentliga debatten om säkerhetstjänsten tycks mig principlös och ointressant.

Det privata först ty det är i denna fråga allmänt. Vi som visat att vi har egna åsikter är, och har åtminstone sedan artonhundratalet, varit övervakade och registrerade i Sverige som i andra länder. Jag har sedan barndomen vetat att telefonen kunnat vara avlyssnad och breven kontrollerade ty jag minns när min far, Gunnar Myrdal, kallades upp till det under krigsåren för den politiska polisen ansvariga statsrådet Gustav Möller. Gunnar hade skämtat i telefon med en amerikansk vän om den svenska tysktrafiken. Nu ville den telefonavlyssnande polisen ha fast Gunnar Myrdal som spion och förrädare (så som man tidigare sökt sätta dit Helge Lindberg på GHT).

– Du får inte säga sådant i telefon, sade Möller. Du vet ju att polisen inte utbildats att förstå skämt.

Själv varnades jag 1942 för att skriva olämpliga saker om släkten i brev. I brevkontrollen på Bromma hade man läst vad jag skrivit och en släkt i släkten hade bett min farbror se till att jag uttryckte mig lämpligare i framtiden.

Det låter som Grönköping men är allvarligare än så. 1950 när jag greps i Dover och deporterades från Storbritannien då myndigheterna upptäckt att jag skulle besöka min politiskt radikale bengaliske svärfar visade sig att vederbörande immigration officer kunde ta rätt på vem jag var:

– Your father must be ashamed, sade han.

1953 gick meddelandet genom hela svenska pressen att Förenta staternas myndigheter inte avslutat sin ”investigation” av Jan Myrdal. Jag hade inte ansökt om visum. De som i Sverige var inblandade i denna ”investigation” kunde straffas med två års fängelse. Men svenska myndigheter försvarade inte min rätt; de hjälpte i stället Förenta staternas ambassad att undersöka mig. Den som försvarade mig var Indiens vice president Servapalli Radakrishnan – för vilket jag personligen tackade honom 1959.

När min mor, Alva Myrdal, var svensk chefsdelegat vid nedrustningskonferensen i Genève informerades inte hon – då hon var mor till Jan Myrdal och alltså antogs utgöra en säkerhetsläcka – om att experten överste Wennerström i hennes delegation var misstänkt. Hennes närmaste man, ambassadören och friherren Carl Henrik von Platen var den som under tysthetslöfte informerades.

Här upphör skämtandet. Jag har många vänner som fick sina liv ödelagda. Jag känner sådana som begick självmord och andra som tvangs spotta sig i ansiktet som just Alva Myrdal när hon sommaren 1967 förmåddes meddela mig och Gun Kessle att hennes regeringskolleger på uppmaning av Säpo hade bett henne sluta träffa mig för att inte bli säkerhetsrisk. Jag sade henne då att det innebure att om hon ville ha sällskap på söndagsmiddagarna i framtiden finge hon kalla på Säpo och det bleve Säpo som finge hålla henne sällskap på dödsbädden och sjunga till kistan på begravningen. Så blev det också.

Ja, hon var rädd. Andra var också rädda. För att göra karriär och kunna bli ambassadör bad man mig (vi går ut i skogen Jan och talar där ingen kan höra) att vi aldrig mer skulle träffas. (Så gjordes stor karriär. Jag kan ge namn om någon tvivlar!) Men intressant nog gällde det inte sådana vilka var säkra på sin överklasstillhörighet. Med Carl Henrik von Platen förblev jag vän, livet hans ut. Och med andra. Också generaler! (Gore Vidal har helt rätt!)

Detta är inte Grönköping. Det är kallt politiskt förnuft. Inom topside används Säpo som ett disciplineringsinstrument. Alva Myrdal fick aldrig de poster hon strävade efter. Hennes fiender i rörelsen (de fanns ju, till exempel hon och Olof Palme avskydde varandra även om de i den offentliga lögnen låtsades annat) utnyttjade förhållandet att hon var mor till mig trots att de väl visste att hon aldrig skulle läckt hemligheter till mig. Jag användes som ett svepskäl i den interna uppgörelsen.

Visst var IB ett politiskt verktyg. Men inte åt staten. IB var en partiets plånboksfråga som kläddes ut till en fråga om rikets säkerhet. Det är viktigt att skriva detta i klartext. Partiets nomenklatura utnyttjade vad borgerliga politiker med kommunistskräck tänkte och vad Dagens Nyheters politiske huvudredaktör fil.dr. Leif Kihlberg (som gjordes till nämndeman i Enbomsrättegången) krävde i Den ryska agenturen i Sverige år 1950: ”Svenska arbetare har i allmänhet ingen lust att utpeka en kamrat från arbetsplatsen, trots att de djupt ogillar hans förehavanden. De skall ha en stark känsla av sakens betydelse för att övervinna dessa hämningar. Dessutom måste de ha förtroende för den som skall motta deras meddelanden. /.../ (Det) understryker behovet av att personalkontrollen återuppbyggs med fackföreningsrörelsens hjälp.”

Uppgiften för de 20 000 angivare som enligt Kihlbergs recept värvades inom fackföreningsrörelse och parti blev att säkra kontrollen över kassorna. Hade kommunister och andra opålitliga fortsatt att väljas till förtroendeposter då hade partiet förlorat ett viktigt ekonomiskt maktinstrument. Om det ännu i dag glödande hatet mot görsossar från de gamla syndikalister och kommunister som råkade illa ut för denna politik funnes mycket att skriva. Att varken SAC eller Skp/vpk/v gjort det har taktiska skäl; de är som v samarbetspartners med partiet på den högre politiska nivån; den nära taburetter och i vart fall kulturellt samätande högt ovanför golvet.

Något mindre brottsbelastat än de hundratusental medborgare på vänsterkanten som registrerats och kontrollerats torde inte stå att finna. Men kontrollen och registreringen tjänar samhällslugnet och tystnaden. När Folket i Bild/kulturfront avslöjade IB då rasade tidningens upplaga. Folk blev rädda. Med rätta har det visat sig. Det räckte ju att ha synts med tidningen i handen för att stängas från arbeten och framtid. Den uppgiften att skrämma medborgarna har statssäkerhetsorganen i Sverige som i alla stater. För att genomföra den är det likgiltigt om beskyllningarna för statsfientlighet är sanna eller ej. (Se t.ex. de utgivna protokollen från The House Committee on Un-American Activities 1938 -1965.)

Men det räcker inte för en statsledning att skrämma motståndare, den behöver information om hur motståndet mot dess politik utvecklas. En sådan bör vara någorlunda exakt. Så sammanställdes år 1853 Die Communisten-Verschwörungen des neunzehten Jahrhunderts i två band av dr. Wermuth från Kungliga Hanoverianska Polisdirektoratet och dr. Stieber från Kungliga Preussiska Polisdirektoratet till ledning för polis och domstolar i alla tyska förbundsstater. Det är ett visserligen starkt politiserat anti-kommunistiskt verk men det är rätt kunnigt och var säkert användbart för dåtidens politiska polis. Ett annat liknande exempel är de Meldungen aus dem Reich som Sicherheitsdienst med hjälp av tiotusentals ”Vertrauensleute” sammanställde för Rikets högsta befattningshavare. De gav dem insikt i stämningsläge, diskussioner (även regimfientliga skämt) och motståndarorganisationers verksamhet inom den dem underställda befolkningen och hjälpte dem så att hålla kontrollen över den. (Fram till dess Borman och Ley i juni 1944 så upprördes över den rapporterade defaitismen att de sökte strypa verksamheten.)

Liknande organ finns i andra länder. Men inte i Sverige. Det verkligt skrämmande med läsningen av de nio volymerna i Säkerhetstjänstkommissionens betänkande är att rapporterna är på så låg nivå. Den som på Kungliga Biblioteket beställer fram organisationernas tryckta och offentliga material – broschyrer, tidningar, böcker – kan snabbt ställa samman ett betydligt mer informativt material än den de olika säkerhetsorganen med sina informatörer och angivare lyckades prestera. I många fall (som när det gäller Svensk-Kinesiska; om vilket jag skrivit i dess Kina-rapport) har man i sin rapportering till de statsledande organen inte ens lyckats peta fram det politiska verbet ur offentliga stadgar och protokoll. Den svenska statsledningen har – till skillnad från de tyska staterna 1853 eller Riksledningen 1943 – inte fått de kunskaper vilka behövs för rationella beslut.

Bristen på korrekta beslutsunderlag leder till en statens fumlighet, till famlande och felgrepp. Vare sig man är moderat, socialdemokrat eller kommunist kan man inte annat än se detta som något allmänt negativt.

Jag har ett konkret förslag som kan hjälpa staten kontrollera beslutsunderlagens kvalitet. Det finns en särskild Säpo-rapport om grundandet av Folket i Bild/Kulturfront. Men det var jag som grundade den. Jag skötte själv diskussionerna med de partipolitiska organisationer (CUF, Kfml/Skp och vpk) jag ville ha med på båten. Jag hade alla insamlade pengar i min bakficka och alla papper från tiden fram till första stämman står i min bokhylla. Alla vi vilka drog igång arbetet våren/sommaren 1971 är också (med något avlidet undantag) fortfarande i liv och verksamhet Curman som Ehnmark, Guillou, Källberg, Lanestrand, Stolpe, Svenstedt med flera, med flera, med flera; namnen är många. Därtill är de partipolitiska representanter jag diskuterade med vid liv (om än pensionerade).

Jag har därför föreslagit regeringen att man bör ordna ett seminarium där vi som genomförde detta arbete och i detalj vet allt om hur det gick till får sakgranska det material som Säpo i sin rapport lämnat till statsledningen som beslutsunderlag. Folket i Bild/Kulturfronts stämma har ställt sig bakom detta krav.

Men se den kontrollen vill inte regeringen tillåta!

Jan Myrdal