Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Vem då? Och vem tror du lyssnar?

MAGNUS WILLIAM-OLSSON om Bysans suveräna likgiltighet inför framtiden

Den store serbiske bysantologen Georg Ostrogorsky avslutar sin monumentala, ännu använda bok Geschichte des Bysantinischen Staatets (eng. History of the Byzantine state) först utkommen 1940 men sedan flera gånger reviderad, med orden: ”Bysantium hade bevarat arvet från antikens värld och på så vis fullgjort sitt uppdrag i världshistorien. Det hade räddat den romerska rätten, den grekiska litteraturen, filosofin och bildningen från förstörelse, så att detta oskattbara arv kunde lämnas vidare till Västeuropas folk som nu var redo att ta emot det.”

Trots att Ostrogorsky som ingen annan var förtrogen med detta tusenåriga politiska och kulturella arv, tvekar han alltså inte att reducera det till en förmedlare mellan antiken och den västeuropeiska renässansen. Ryktet om stagnation, förstelning, förkonstling och icke-liv har förföljt och förföljer ännu den långa bysantinska epoken i vår historia. Nånstans – jag lyckas inte finna var – läste jag en intressant iakttagelse angående Västeuropas skilda förhållanden till det bysantinska och till det arabiska. Om araberna spelat rollen av ”de andra” i Västeuropas historiska identitetsskapande, så har bysantinarna – som ju ändå var kristna – osynliggjorts som de icke-egna. Ingenting att artikulera sig gentemot, men inte heller något att införliva. Det västeuropeiska fann från renässansen sitt ansikte i antikens lysande spegel. Men tidsavståndet dem emellan lades i dunkel. Den mörka medeltiden behövdes för bildskärpan i anletsdragen.

Att vi känner igen oss i antikens konst, tänkande och litteratur, men inte i Bysans fick jag själv en första upplevelse av då jag tjugofem år gammal på flykt undan sommarhettan slank in på en utställning om bysantinsk och post-bysantinsk konst i Aten. Antiken hade intresserat mig i flera år. Men det bysantinska hade jag egentligen bara mött i den sene Gunnar Ekelöfs erotiska och febrigt spekulativa diktning. Där, i de ljuvligt svala utställningssalarna, mötte jag plötsligt en värld där geografin och språket var i stort sätt de samma, men där tecken och uttryck föreföll radikalt obegripliga. Storögda, allvarliga gestalter som tecknade gåtfulla gester med långa fingrar. Spöklikt revbensmagra, lidande och andliga varelser. Allvarsamma änglar med svärd och värdiga evangelister böjda över skrivdonen. Kontrasten till den antika konstens erotiska kroppar som framhäver senor, muskler, skuldror, lår och kön var chockerande. Här rådde en sträng andlighets asketiska ideal. Färger i rött och guld. Religiös passion och mäktigt överdåd.

 

Form. Ritual. Främlingskap. Det bysantinska imperiet, som i sin glans dagar inrymde Balkan, Främre Asien, Syrien, Armenien, Nordafrika, södra Spanien och Italien var dömt till undergång och gick till slut under därför att det hellre bevarade än förnyade, brukar det heta. Det blickade bakåt och förmådde inte skapa annat än allt blodfattigare kopior av antikens konst litteratur och tänkande. Men kan det verkligen vara sant? Fanns där inte också människor, begär, uppfinningsrikedom och kunnande? Kan det verkligen ha varit så alltigenom stelt, förkonstlat, grymt och dystert som det ständigt framställs?

Den som sökt egna svar på dessa frågor har inte haft det lätt. Trots att det finns en omfattande bysantinsk litteratur från hela den tusenåriga epoken har den sällan publicerats annat än i svårtillgängliga vetenskapliga utgåvor. Och när så ändå har skett har den oftast kategoriserats som ”kristen” eller ”teologisk”. Under senare år har Sture Linnér översatt några av de viktigaste historieskrivarna, Prokopios (500-talet), Michael Psellos (1000-talet) och Anna Komnena (1100-talet). Alla tre märkvärdigt moderna författare som förmedlar en nästan taktil kunskap om sina epoker. För snart tio år sedan utgavs Hjalmar Gullbergs tolkning av Romanos julhymn Ett nyfött barn, av evighet Gud. Men i övrigt har det inte funnits mycket att tillgå.

 

Nu har emellertid den intresserade allmänheten äntligen fått en möjlighet att komma i kontakt med denna litteratur, genom Jan Olof Rosenqvists imponerande Bysantinsk litteratur – från 500-talet till Konstantinopels fall 1453. Det är ingen välskriven bok, men användbar genom sina många referat av verk, källhänvisningar och länkar. Emellanåt förs mera övergripande resonemang kring litteratur och samhälle, genre och historia. Men den stora behållningen är bokens översiktlighet. Lik en sentida Paul Borum går Rosenqvist över litteraturen, beskriver, dömer och irriterar, väcker ofta invändningar men ännu oftare intresse.

Det brukar ibland sägas att den bysantinska konsten och litteraturen antingen är politisk eller religiös. Och det må vara sant att det sociala, kosmiska och eskatologiska hängde intimt samman i den bysantinska kulturen. Men mig tycks det ofta som om skenet bedrar. För den som inte tar ämnet på blodigt allvar blir det allusiva skrivsättet hos en hårt abstrakt teolog som Johannes av Damaskus (700-talet) ibland slående poetiskt. Sättet att referera till profeter, apostlar och kyrkofäder skapar liksom långa remsor av myt och tid i argumentationen. Gud sa till David att ett tempel skulle bli byggt. Salomon byggde templet som en bild av himmelriket. Evangelierna porträtterar Jesu liv. Johannes Chrysotomos hade en bild av Paulus på väggen. Alltså kan de heliga bilder som ikonoklasterna vill förbjuda inte vara skadliga! Bortom frågan om dogmen och sanningen, finns här en bildrik skönhet i tänkandet som man kanske kunde kalla intertextuell. Argumentet tänder en gnistrande stig i textminnet, en bukett av bilder och citat slår ut i läsarens föreställning.

Och i det ur muntlig tradition sprungna eposet om hjälten Digenis Akritas, son till en muslimsk emir, och själv regent vid Eufrats strand, kommer en levande folklitteratur till synes långt bortom Konstantinopels officiella hovceremoniel. Och likväl är dess värld av hjältedåd och svek alls inte olik de bisarra intriger och ränkspel kring kejsare, kejsarinnor, lömska älskare, älskarinnor och hovmän som till exempel Michael Psellos berättar om i sina bysantinska porträtt. Plötsligt förnimmer man sig stå i kontakt med ett förflutet liv, en mentalitet som är långt mer igenkännlig och tillgänglig än den som framträder i medeltida västeuropeisk litteratur.

 

Gunnar Ekelöf som alltså lät sig fångas av denna värld och som hade just Digenis Akritas till indirekt förebild för sin sena Diwan-diktning, frågar sig i en anteckning: ”Varför jag kommit att intressera mig för det byzantinska, det grekiska? Därför att det byzantinsk-grekiska livet är det politiska livet av gammal hävd och inrotad vana även i våra städer och stater. / Jag intresserar mig för det därför att jag hatar det.”

Denna känsla av att samtidigt dras till och stötas bort av ”det bysantinska” är lätt att identifiera sig med. Dess kultur är så lik vår och samtidigt så frånvänt obegripligt. Paulos Silentiarios, hovman och författare under kejsar Justianus regeringstid på 500-talet, har skrivit ett epigram som tycks mig förkroppsligar denna spända ambivalens. Det är en liten dialog mellan A och B som kan utläsas som den Begravde (gravstenen) och den Levande, men också som den Ärlige och den Sanne eller kanske Ambitionen och Uppriktigheten. I snabb översättning lyder det:

 

Jag heter____

Spelar roll?

Från ____

Och vad spelar det för roll?

Av god härkomst

Och om du tillhört pöbeln?

Jag lämnade livet med gott rykte

Och om det varit dåligt?

Nu ligger jag här

Vem då? Och vem tror du lyssnar?

 

Epigrammet uttrycker ett förhållande mellan nu och historia som präglar mycket av den bysantinska kulturen. Alltför upptaget av det politiska nuet och sitt lysande antika förflutna vände Bysans ryggen åt framtiden. I Paulos Silentiarios epigram tycks det mig som om vår, det vill säga framtidens, blick är inskriven i gravstenen. Just så upplevde jag den där utställningen sommaren 1985 i Aten. Jag vände mig fascinerat mot dessa formstränga målningar, mosaiker och texter. Jag presenterade mig, öppnade mig, försökte göra mig känd. Och de stirrade bara tillbaka med stora likgiltiga ögon.

 

En större svalka kan jag inte tänka mig för den moderna västerländska blick som så självklart vant sig att vid att erövra och införliva, behärska och kategorisera. Vi som tänker att det förflutnas själva mening är att kommunicera med oss, som tror att vi lyckliggör historien genom att betrakta och förstå den. Vi står handfallna inför detta ointresse. Det uttrycker inte förakt eller avvisande, bara en sval likgiltighet. Och kanske, tänker jag, är det just i denna likgiltighet inför våra behov och ambitioner som vi paradoxalt nog kan känna igen oss själva. Man står där på museet och försöker begripa, förstå. Och plötsligt får man syn på sig själv, sin tid och mentalitet genom bildens blick. Påstridigt självgod, överlägsen, förträfflig. Och – just det – fullständigt ointressant.

”Vem då? Och vem tror du lyssnar?”

Magnus William-Olsson
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet