ÅSIKT

Gissa vad de gör med getterna!

ÅSA LINDERBORG om den gamla konsten att demonisera fienden med sexrykten

Från vänster: Marx, Kreuger, Castro, Lenin, Nero ,Hitler, Mao.
Från vänster: Marx, Kreuger, Castro, Lenin, Nero ,Hitler, Mao.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det dröjde inte många timmar efter Saddam Husseins fall innan vi fick läsa om diktatorns sexliv. Bilder på hans kärleksnästen visades upp världen över och det avslöjades att han tuggar Viagra – den svartmuskige kraftkarlen visade sig alltså vara en impotent horbock. En upphittad dagbok tillhörande hans son påstås innehålla uppgifter om såväl sexslavar som dagliga analgranskningar av palatsens kvinnor.

I alla större epos behövs en skarpskuren fiende som genom sin existens och handling ger historien en mening och ett mål. Påfallande ofta har den onde tillskrivits en faiblesse för sexuella perversioner. Vad som är sant eller falskt i sammanhanget är underordnat, det avgörande är hur grundade eller ogrundade uppgifter om historiska gestalters sexuella preferenser snabbt blir till manifesta allmänsanningar. När USA bokstavligen drar ner brallorna på Saddam, upprepas bara ett två tusen år gammalt mönster.

När Suetonius (född ca 70 e. Kr) i sin Kejsarbiografier berättar om de romerska kejsarna och deras tillkortakommanden graviterar det mesta kring deras underliv. Nero, till exempel, lät vanvettet få fritt spelrum då han lät sig transporteras runt på stan i bärstol tillsammans med sin mor, som han samtidigt hade samlag med. Nästan alla kejsare släppte lös sina könsorgan utan måtta och urskiljning. Den rysansvärde Tiberius, till exempel, lät ”lägga kraftiga men ännu ej avvanda spädbarn intill underlivet liksom till ett bröst”. Denne krossade också benen på två män som han just våldtagit under en offerceremoni.

Även hos den danske krönikeskrivaren Saxo är merparten av härskarna promiskuösa. 1100-talets gangsterlike Harald Kesje som rövade från sin egen befolkning, hade obegränsat med frillor som han växelvis sov med till den äkta hustruns sorg. En Rex Tyrannus hade många kvinnor och därmed dålig moral, menade Saxo i syfte att argumentera för de kristna äktenskapet. (Detta kan jämföras med den isländska sagotraditionen, där många kvinnor tvärtom var ett tecken på stormännens status.)

En god ledare ska alltså ha måttliga begär. Detta får dock inte gå till överdrift. Såväl Elisabet I som drottning Kristina beskrivs som asexuella, vilket anses vara en hållbar förklaring till varför de inte var lämpade att sitta på tronen. De led med andra ord brist på manlighet, eller snarare, de var varken män eller kvinnor; att Kristina abdikerade var inte märkligt eftersom hon förmodligen var hermafrodit. Den totala kyskheten har dock bara ansetts vara ett problem för kvinnliga monarker. Karl XII tumlade inte heller runt i sänghalmen, men i hans fall är det ett bevis för att han tog sitt uppdrag som regent på allvar: ”han var gift med armén”.

Genom att studera vilka sexuella egenskaper som skurkarna tillskrivits genom historien, kan man utläsa olika tiders normsystem. Märkbart ofta stigmatiseras de onda som homosexuella. Den spefulla Heliga Birgitta kallade Magnus Eriksson för Kung Smek, och både Gustav III och Gustav V stämplas som fjollor av sina belackare. (Ett av republikanen Vilhelm Mobergs paradargument var att Stockholms slott var en fristad för pedofiler.) Liberalen Karl Staaf – sin tids mest hatade man som ingen påstod sig ha sett i ensamt sällskap med en kvinna – gavs i sekelskiftets satirpress en feminin elegans. Ivar Kreuger beundrades under flera år för sina många vackra kvinnor, men då han begravdes i ruinerna av sitt tändsticksimperium och avslöjades som bedragare, uppstod snabbt rykten om att han hade haft en dragning för transvestiter. Han hade något kvinnligt över sig, mindes man nu, något som gav honom en vek personlighet.

Förra året kom en biografi över Adolf Hitler där det påstås att han sökte sig till manliga prostituerade. Hitlers egensinniga könsorgan har vid ett annat tillfälle getts skulden för hela judeutrotningen: som barn fick nämligen den lille Adolf sin penis missformad av en getabock som han hade försökt pissa i munnen, vilket gjorde honom till antisemit. Homosexualitet ses alltså inte bara som ett karaktärsfel, det är också en gångbar förklaring till varför historiens buk är så ärrad.

Ett led i den borgerliga retoriken har varit att utmåla vänsterns män som särskilt sexuellt opålitliga. Påståendet att Karl Marx våldtog ett hembiträde är förmodligen bekant för fler än innehållet i Kommunistiska manifestet. Om Lenin berättas det, att han bedrog sin hustru med en fransk älskarinna och hade flera könssjukdomar. Nej, utropar andra, inget av det där stämmer, Lenin var förmodligen oskuld när han dog! (Frågan är vilket öde som är värst?) Mao var med sina gröna oborstade tänder och sin vidriga kroppslukt inte bara avskräckande ohygienisk, han hade dessutom ett begär efter unga pionjärer från landsbygden som han var hygglig nog att bevilja ”audiens”.

Om Castro finns det otaliga historier om hans otaliga oäkta barn som alla går att identifiera genom att de är döpta efter en och samma bokstav. När Martin Luther King av den amerikanska högern utmålas som en man med ett harem av kvinnor, låter man förstå att den svarte demagogen hade den primitive negerns alla karaktäristika. Sant eller inte, syftet är att i en handvändning diskvalificera alla krav på solidaritet och rättvisa. Enkelt utmålas alla upprorsledare som opålitliga; de är inte trogna sina kvinnor, så varför skulle de vara trogna sina ideal, löften eller sympatisörer?

Efter murens fall och den 11 september står araber och palestinier nästan ensamma bland de ondas skara. Deras väpnade kamp mot förtryck och fattigdom förklaras av Bushadministrationens förståsigpåare bero på att de är sexuellt frustrerade: det är Koranens löften om de 70 jungfrurna med mandelformade ögon som i Paradiset uppfyller tonåringens alla fantasier som får unga män att spränga sig själva till döds med ett drömskt fånflin på läpparna. (Araberna har å sin sida en bestämd uppfattning om västerländska män: dels är de flesta pedofiler, dels är de alla fruktansvärt dåliga i sängen.)

När västvärldens medborgare under hösten 2001 skulle göras bekanta med vilka talibanerna är för ena, förkunnades det att de inte bara spöar upp sina hustrur regelbundet – de pippar också getter. Retoriken känns alltför väl igen. Suetonius återger för den som vill lyssna det rykte som ständigt var i svang om kejsar Tiberius: ”den gamle bocken slickar getternas organ”. Den som gör anspråk på att veta hur världen bäst ska delas upp i ont och gott, gör tydligen klokt i att med kännarens min syna folk i skrevet.

Åsa Linderborg

Doktor i historia vid Uppsala universitet