ÅSIKT

Se detta - och skäms

CLAES WAHLIN om lysande teater som borde få vissa att avskaffa sig själva

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
"Le dernier Caravansérail" på Théâtre du Soleil. På bilden: Vincent Mangado och Matthieu Rauchvarger.
Foto: MARTINE FRANCK/MAGNUM PHOTOS
"Le dernier Caravansérail" på Théâtre du Soleil. På bilden: Vincent Mangado och Matthieu Rauchvarger.

Det börjar med en syndaflod. Som bara Ariane Mnouchkine och Théâtre du Soleil kan böljar vågorna av tygsjok, floden rasar och dånar i högtalarna så att ropen från båda sidor gränsfloden dränks. Men över måste de, flyktingarna, vad det än kostar. På andra sidan väntar friheten från förtrycket, friheten från svälten och hopplösheten.

Det är en spektakulär öppning på Le dernier Caravansérail, Den sista karavanseraljen, och är en efterlängtad teaterföreställning, Mnouchkines första på fyra år efter Tambours sur la digue 1999. Det visar sig också vara en teaterpjäs som landar mitt i nutiden, en på alla sätt global variant på Noréns Personkrets 3:1. Det är en märkvärdig föreställning om en värld av exiler, av människor på flykt från Afghanistan, Moskva, Bulgarien eller Iran, om drömmar som släcks och om öden som saknar alla andra slut än eländets och döden.

Ariane Mnouchkine har samlat ihop berättelser från flyktingläger i Australien och i Nya Zeeland, livsöden av afghanen Fawad Ameeni, iraniern Mohammad X, kurden Sarkaw Gorany, siken Monsieur Singh och ett trettiotal andra som förtecknas i programmet där deras nuvarande belägenhet omtalas. Oftast har de helt enkelt försvunnit.

Efter den stora floden följer deras berättelser. En röst i högtalarna läser brev hem, om varför de flytt och vad de nu säger sig göra. I fonden textas deras brev översatta till franska och de minidramer som sedan följer slag i slag visar en betydligt krassare verklighet än vad som skildras i breven.

Scenen är naken och gråblå. Figuranter skjuter in de olika rummen - en husvagn, kasserade byggfuttar, en gränspostering - på hjul, liksom skådespelarna rullas in på små trallor på en annars öde scen. Språken är många men textremsan är på franska och alla ljuden, rusande tåg, pistolskott, sjunger med musiken i högtalarna som på film. Här förenas den värsta av verkligheter med det bästa av teater med en skicklighet som endast de absolut förnämsta teatermakarna förmår: en Robert Lepage, en Peter Brook eller en Ariane Mnouchkine.

Den oerhörda styrka som förmedlas av tvångsprostituerade ryskor, krigsskadade afghaner eller flyktingar från ett fundamentalistiskt Iran beror givetvis mycket på den förnämliga ensemblen, närmare ett fyrtiotal skådespelare. Genast de står där i sin hytt eller sitter i sin husvagn bär de med sig sin historia och utstrålar ett slags förlorad stolthet i ett elände som emellanåt accentueras ytterligare av inrullande poliser eller gränsvakter.

Men här finns också en behärskning av scenens olika tider. Den mäktiga ljudkulissen ger en realism av filmiskt slag, en konkretion och ett allvar som kontrasteras mot den poetiska tid som är scenens. Att spelets flyktingar aldrig får sätta ned foten på scenen/världen och att de tysta rörelserna placerar dem i ett slags limbo är inte bara en kraftfull metafor för deras hemlöshet, det skapar också en högst egenartad atmosfär som det är svårt att värja sig emot.

Den föreställning jag ser har underrubriken Le Fleuve cruel, Den grymma floden, och består av ett tjugotal historier, några uppdelade i delar. Men totalt har man minst fem gånger så många dramatiserade öden och vartefter kommer dessa att presenteras i nya kombinationer, ett slags evighetens flyktingdrama som naturligtvis inte kan ges någon vackert avrundad final.

Le dernier Caravansérail är det bästa jag har sett sedan Lepages The Seven Streams of the River Ota. Det är en föreställning som hela Migrationsverket borde åka ner och se för att därefter i skamlig tystnad avskaffa sig själva. Av de resurser som då frigörs kan med fördel en smärre del avsättas för att bjuda in Mnouchkine och Den sista karavanseraljen till Sverige. Att Théâtre du Soleil ännu inte gästat Sverige är en kulturskandal, låt vara att skammen över den svenska invandringspolitiken rimligen är den större.

Teater

Claes Wahlin