ÅSIKT

Varför låter de som de gör?

Mikael Strömberg om rösterna världen älskar - och om sångens (ande)väsen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Överallt älskar man den svenska rösten. Svensk körklang är ett designfenomen, en exportvara. Den låter "blond", säger tysken och amerikanen. Ja, om björkskogar kunde sjunga skulle de förmodligen låta som Eric Ericsons kammarkör eller Frälsningsarméns kadetters blandade kör i en inspelning från 1913.

Men har det alltid varit så, har den svenska idealrösten förändrats?

För att undersöka den saken kan man hänge sig åt Carl-Gunnar Åhléns trippel-cd-antologi Swedish Tounges - Swedish Choirs of Records 1900-1950 (Caprice Records CAP 21630). Åhlén har dykt ner i arkiven med en dåres envishet och presenterat källor som vi andra inte trodde fanns. Hans arkeologiska gärning är folkbildande i ordets bästa mening. Och i samma serie finns nu allt vi behövde veta om Hilding Rosenberg, Gunnar de Frumerie, Franz Berwald, John Forsell, Henri Marteau, Drottningholms Slottsteater och Äldre Svenska stråkkvartetter.

Åhlén lyfter fram en sångartradition från en tid när sex av sju svenskar bor på landet. I takt med att ordet "tätort" börjar användas flyttar också sången in i städerna. Inget öga är torrt när Dalkarlarna i Westerbyns sångförening sjunger "Jag vet ett land långt upp i högan nord" . Fortsättningen med Tabernakelkören och Typografiska kören, Trädgårdsföreningens kör och Krigsskolans blandande kör är ungefär densamma; som en sjungande journalfilm fylld av patinerad nostalgi med det rätta raspet. Jag slås av den stora bröstklangen, och det nasala som mera hade att göra med tidens mikrofoner. Och alla var självlärda, autodidakter.

Hör oss Svea, Undan, undan ur vägen, Över skogen, över sjön, Har du sett herr Kantarell, Sions dotter, lyft din panna. Glad såsom fågeln. Skogen står tyst, himlen är klar. Sköna maj. Bättre turistpropaganda för Sverige än Åhléns körantologi är nog svårt att hitta. Det luktar nyslaget hö och myggolja, blåser lite snålt, och låter... ja, som om björkarna sjungo.

Men också uppslagsbokens torra definition av sång har en poäng: "Med sång menas vanligen ett melodiskt användande av rösten". Ibland är sången ordlös, entonigt. Ibland ligger den nära talet. Stilarna varierar naturligtvis från folkgrupp till folkgrupp. Skillnaderna kan ju tyckas löjligt stora mellan Christer Sjögrens kramgoa Blue Hawaii och de tibetanska munkarnas långsamma brummande i lågt register. Eller jämför de centralafrikanska pygméernas joddlingar med Carolas Främling.

Vissa sjunger med huvudet, somliga med magen, en del med halsen och några få sjunger som en jakutisk jägare "med en bordunton alstrad av stämläpparna med hjälp av olika artikulationsställningar, framföra allt via tungan, som får övertonerna att klinga likt en andra stämma" (musiklexikon).

Musikforskare, bland andra August Lomax, har försök dela in världen i nio sångzoner. Europa antas vara det största sammanhängande området. Men varje genre kräver förstås sitt eget sätt att sjunga, från dödsmetallsångarens rosslingar till koloratursopranens parningsrop. Alla har sina ideal för tonkvalitet, känslouttryck, huruvida texten ska höras - och det är alltid grymt svårt för en sångare att byta stil. Lyssna till exempel när Pavarotti försöker sjunga pop eller när Ann-Sofie von Otter misshandlar Elvis Costellos låtar.

Inom Västeuropa - om man får tro Lomax och andra antropologer - är det mest heltonsskalor (vita tangenter) och enkla taktarter. Texten är ofta tydlig och berättande. Stilen är odramatisk och utan ornamentik. Röstklangen avspänd. Variationen nästan obefintlig. Men i sydeuropa härskar ett helt annat ideal med spänd klang och friare rytmik. Här och där en spretig särart, som till exempel österrikisk tyrolersång och fäbodmusikens kulningar.

Men går vi till rockmusikens alla sidoskott är stilarna än mer differentierade. En sångare = en stil = ett sound. Karakteristiken ligger i sättet att hantera och förvalta sin röst. Små nyansskillnader, andningen, små glidningar i tonhöjden, typiska fraseringar, särskilda off-beatfraseringar, och så vidare. I rocken är det rakare, öppnare, råare.

Steget till operans bel canto-ideal med stabilitet, bärighet och ren klang kan tyckas oändligt. Här övervintrar delvis idéerna om det virtuosa, långa crescendot och de "eviga" figurationerna. Självhävdelsen och överdriften av egot har i alla fall operan och rocken gemensamt.

Romantiken väckte en strid inom den klassiska sångkonsten och här står vi än idag, striden mellan den skolade "skönsången" och den mer spontant "dynamiska sången". Motsättningen handlar i grunden om två ideal; antingen en röst med en instrumental ton, homogen klang och melodiskt linjär sång, eller en klangligt skiftande ton i det närmaste beroende av textens uttryck, som innebär en starkare gestaltning.

Och apropå förhållandet ord-ton: är en stor och ståtlig klangapparat att föredra? Hur mycket affektuerade skildringar tål rösten utan att det litterära stjäl för mycket uppmärksamhet av tonen? I modern klassisk sång har stilen visserligen breddats med ljudhärmningar och ljudande andning, med mera. Andra kulturers sångsätt har importerats. Men egentligen är den romantiska konflikten olöst.

Dagens sångpedagoger gör allt de kan för att förmedla riktigare och sundare tekniker att sjunga. Till och med Alice Cooper söker regelbundet upp sin svenska sångpedagog för att överleva som sångare.

Sångpedagogiskt finns det också många viljor. Ett synsätt är att vägleda sångaren så att denne erhåller muskulär balans hos struphuvudet i samspel med övriga kroppsdelar. Det anses vara en förutsättning för en fullt "utvecklingsbar tonproduktion" och målet är en egaliserad fyllig röst, fri från biljud som inte medför sådana spänning hos sångaren att han eller hon i värsta fall sliter ut rösten. Andra vill att man ska framhäva just det personliga biljudet. Så oenigheterna tycks finnas i synen på själva röstorganet, om aktiveringen ska ske medvetet eller omedvetet. En skola poängterar det psykodynamiska och bygger på den medfödda sångarinstinkten och försöker frigöra elevens hämningar. Ytterligare en skola baseras på ett behavioristiskt antagande som ser det som sin uppgift att korrigera kroppshållningen och ansiktsmuskulaturen och öva en viljekontrollerad andning, och därmed påverka struphuvudets och ansatssrörets inställning. Pedagogiken strävar efter att skapa betingade reflexer hos sångaren.

Hursomhelst har ALLA sångare begränsade möjligheter att kontrollera sin röst. Alltid är det något som brister; axlarna, huvudets radie, tungans och läpparnas motorik, böjligheten av vokalerna, omfånget, tonträffarna, gehöret, muskelminnet, resonansen, lungkapaciteten, förmågan att sjunga legato - och inte minst förmågan att lyssna till sig själv utifrån på en scen.

"Rösten - vad är den egentligen för djur?" skriver Katarina Frostenson i ett temanummer om Rösten i litterära kalendern Halifax (95). "Överallt, runt oss är den, lösgjord från kroppen, och ibland nästan möjlig att ta på, just på väg ut ur sitt kärl. Munnen öppnas, ljuden kommer. Man hör ljuden komma, avskiljas såsom med en sax och vara där, i rummet."

Rösten är sin egen - oavsett vad många sångpedagoger menar. Den lever fri från kroppen och från tingen. Den skjuter ut, svävar, stiger, skingras, dör. "Rösten är hemsk för den har ingen kropp", menar Frostenson. Den går utanför kroppen. Den är ljudvågor, vibrerande stämband.

"Man tror sig kunna nå en sann röst, en enda, en konstant... men ibland kan en ton, en klang, ett läte, kanske något dialektalt tränga igenom röstfiltret och vittna om något som ligger en särskilt nära", skriver hon.

Vilken röst är äkta? I en mening är också rösten ett slags skrift. När vi lyssnar till oss själva, lyssnar vi samtidigt till en annan. "Lyssnar jag till talet i min mun, så kan jag säga att en annan talar ur min mun", menade bland andra Wittgenstein.

Genom så innovativa uppfinningar som radion, grammofonen och bandspelaren lyftes och bröts rösten ut ur sitt biologiska sammanhang. Den inspelade rösten kunde förvisso precis som fotografiet framkalla en händelse klippt ur sin tidsliga kontext. Men det akustiska snittet upplevdes mer magiskt. När man exempelvis lyssnar till sångarkungen John Forsell i Carl-Gunnar Åhléns antologi ger oss inspelningen en röst utan kropp, och samtidigt inte, eftersom kroppen är fastvuxen med rösten, och ändå inte finns i rummet annat än som en svunnen volym av frånvaro. En frånvaro som kan återkallas igen och igen, från andra sidan graven.

Röstens vackraste egenskap och svaghet är alltså dess flyktighet. Hoppsan, jag höll nästan på att skriva (ande)väsen.

Mikael Strömberg