ÅSIKT

Aptitpiller till de svältande

Annika Forsberg Langa om hur väst dumpar gammal medicin i Afrika - och får betalt för det

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Förpackningarna är knycklade av den långa transporten och blekta av den starka afrikanska solen. De ligger utspridda på ett bord och försäljaren påpekar att det är äkta vara; medicinerna kommer från Roche, Pfizer, Pharmacia Upjohn, Glaxo Smith Kline och många andra ledande läkemedelstillverkare i Europa och USA.

Handeln är illegal men den stora efterfrågan och bristen på alternativ gör den svår att stoppa. Här, på marknaden i Kinshasa, är de för länge sedan utgångna preparaten storsäljare.

Joseph Kaihuras femårige son har haft feber och huvudvärk i två dagar och familjen har inte råd att söka vård. Försäljaren avfyrar ett tröstande leende. Tidigare lästade han skor på samma marknad, nu ställer han ett tjugotal diagnoser om dagen. De kommer blixtsnabbt och utan ett uns av tvekan. Sonen har malaria slår han genast fast – trots att han inte ens sett barnet – och bryter en förpackning. Joseph Kaihura köper två tabletter.

Enligt Världshälsoorganisationen WHO är hälften av alla mediciner som säljs i Afrika utgångna och antingen verkningslösa eller direkt skadliga att förtära. De kommer till de fattiga länderna som biståndsdonationer eller via internationella syndikat som rider på vårdens sammanbrott i Afrika.

Hur det gick för Kaihuras son vet jag inte, men statistiken talar tyvärr inte till hans fördel. Varje år dukar långt fler barn än hela Sveriges befolkning under i sjukdomar som är både enkla och billiga att behandla, till exempel mässling, diarré och luftvägsinfektioner.

I USA får läkemedelsföretag skattelättnader när de donerar medicin till länder försatta i fattigdom eller som drabbats av krig eller naturkatastrofer. Tanken är god och det finns företag som har räddat tusentals människoliv, till exempel Aventis som ger ett långsiktigt stöd till områden där sömnsjukan härjar.

Men det finns också en mörkare och mer cynisk sida av denna altruistiska verksamhet där länder i nöd utnyttjas som sophögar. Att göra sig av med mediciner som är utgångna eller som av en eller annan anledning blivit osäljbara på hemmamarknaden är en process som omges av en snårig uppsättning av säkerhets- och miljöföreskrifter och som lätt blir en kostsam historia.

– Genom donationerna till de fattiga länderna blir företagen kvitt sitt osäljbara sortiment på billigaste möjliga sätt, säger Mark Thomas i den engelska organisationen War on Want som bedriver en kampanj mot att en liknande lagstiftning införs i EU-länderna.

Under den etniska rensningen i Bosnien skänktes, eller dumpades, så mycket farmaceutiskt skräp att myndigheterna fick köpa en förbränningsugn för 34 miljoner dollar för att bli kvitt det.

De donerade läkemedlen bär dessutom bara i undantagsfall anvisningar på lokalspråk och är ofta helt oändamålsenliga i mottagarlandet. Till exempel fanns det i hjälpsändningarna till Bosnien Hercegovina bantningspreparat från England, giftiga kemikalier från östra Tyskland och en amerikansk nässpray som gick ut 1990. Det ursprungliga utgångsdatumet täcktes dock av en ny märkning med bäst före-datum satt till 1993. Flyktinglägren fick också ta emot rökavvänjnings-

attrapper och, farligast av allt, medicin mot spetälska märkt som värktabletter.

Rwanda fick mitt under brinnande inbördeskrig en skeppning med luktfria vitlöks-kapslar, matsmältningstabletter och antibiotika som inte godkänts av den amerikanska läkemedelsstyrelsen. Till det svältdrabbade Sudan donerades aptitstimulerande piller och rengöringsmedel för kontaktlinser. Malawi fick tre lådor bröstimplantat.

Enbart ett fåtal mottagarländer har egna förbränningsanläggningar och ofta hamnar medicinerna på den svarta marknaden – det vill säga om de inte används i den desperat underutrustade vården för att behandla sjukdomar som de alls inte är avsedda för. Följderna är inte dokumenterade. Man vet bara att elva kvinnor i Litauen blev tillfälligt blinda sedan de ätit mediciner för djur.

Det pågår en debatt i FN-organen om vad som är mest förödande: avsaknaden av adekvata läkemedel eller hungern. För de nära 30 miljoner afrikaner som svälter är frågan irrelevant. De har varken eller.

– Jag tycker inte om det, men jag blir inte kvitt känslan av dubbelmoral, säger James Morris från FN:s livsmedelsprogram.

När Irakkriget nu är över planeras hjälpinsatser av rekordartat format. Samtidigt har många organisationer, inklusive FN, svårt att hitta finansiering för katastrofbiståndet till Afrika. Bara 15 procent av de nödvändiga medlen har samlats in till den demokratiska republiken Kongo, till Angola ännu mindre.

Några utvecklingsländer

har emellertid kapacitet att tillverka generiska mediciner till en bråkdel av priset på de patentbelagda läkemedlen, men ett tidigare beslut om att man i vissa lägen ska få använda sig av undantagsregler i patentavtalet har blockerats på de två senaste WTO-mötena av USA.

Tvisten handlar om vilka sjukdomar som ska behandlas – eller om man drar frågan till sin spets – vilka sjukdomar de fattiga ska slippa dö i. Den republikanska administrationen propsar på att undantags-

reglerna ska begränsas till ett fåtal åkommor i rädsla för att patenträtten ska undergrävas om man är alltför generös. En amerikansk kongressman fullbordade tanken: ”Snart ska de väl ha Viagra också.”

Joseph Kaihura och miljontals andra människor får fortsätta att förlita sig på utgångna läkemedel i knycklade förpackningar.

Annika Forsberg Langa , Journalist i Sydafrika