Aftonbladet
Dagens namn: Henrietta, Henrika
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

...här betyder det krig

NAOMI KLEIN om ett val - och en argentinsk frihetsrörelse i otakt

Carlos Menem lämnar vallokalen i sin hemstad La Rioja.   Carlos Menem lämnar vallokalen i sin hemstad La Rioja. Foto: AP

På de flesta håll i världen är det ett fredstecken men här i Argentina betyder det krig. För Carlos Menems anhängare betyder ett "V" som bildas med pekfingret och långfingret "Menem Vuelve", Menem kommer tillbaka. Menem, den latinamerikanska nyliberalismens omslagspojke, president under nästan hela nittiotalet, hoppas få sitt gamla jobb tillbaka den 18 maj.

    Menems kampanjreklam visar hotfulla bilder av arbetslösa som blockerar vägar, med en berättarröst som lovar att skapa ordning, även om det innebär att militären måste kallas in. Denna strategi gav honom en knapp ledning i den första valomgången, men allt tyder på att han kommer att förlora den avgörande omgången. Den som väntas vinna är en obskyr peronistisk guvernör, Nestor Kirchner, som betraktas som den nuvarande presidenten (och Menems tidigare vicepresident) Eduardo Duhaldes marionett.

Den 19 och 20 december 2001, när argentinarna strömmade ut på gatorna och slog på kastruller och pannor och sade till sina politiker "Que se vayan todos", alla måste bort, skulle knappast någon ha förutspått att årets presidentval skulle kunna reduceras till detta: ett val mellan två symboler för den regim som ruinerade landet. Då kunde man förstå om argentinarna trodde att de höll på att starta en demokratisk revolution, en som tvingade bort presidenten Fernando de la Rua från makten och avverkade ytterligare tre presidenter på tolv dagar.

 

Måltavlan för dessa massdemonstrationer var korruptionen i hjärtat av demokratin, ett system som hade förvandlat röstandet till en ihålig ritual medan den verkliga makten var outsourcad till Internationella valutafonden (IMF), franska vattenbolag och spanska telekomföretag - medan lokala politiker fick sin beskärda del av bytet. Carlos Menem var, trots att han försvunnit från makten två år dessförinnan, upprorets främsta skurksymbol. Han valdes 1989 på ett populistiskt valprogram, gjorde därefter en helomvändning och ströp de offentliga utgifterna, sålde ut staten och skickade ut hundratusentals människor i arbetslöshet.

 

När argentinarna förkastade denna politik var det enormt betydelsefullt för globaliseringsrörelsen. Händelserna i december 2001 uppfattades i internationella aktivistkretsar som den första nationella revolten mot nyliberalismen, och "Ni är Enron, vi är Argentina" blev ett slagord som användes utanför ekonomiska toppmöten.

Något som kanske var viktigare var att landet tycktes vara på vippen att besvara den ständiga fråga som riktas till dem som kritiserar både "frihandel" och halvhjärtade representativa demokratier: "Vad har ni för alternativ?" I ett läge när alla landets institutioner befann sig i kris sökte sig hundratusentals argentinare tillbaka till demokratins första principer: grannar möttes i gathörnen och bildade hundratals folkförsamlingar.

De skapade bytesorganisationer, sjukvårdskliniker och kommunala kök. Nära 200 övergivna fabriker togs över av arbetarna och styrdes som demokratiska kooperativ. Vart man än vände blicken deltog människor i omröstningar.

Trots att de var små hade dessa rörelser stora drömmar: nationella konstituerande församlingar, demokratiska budgetar, nyval till varje politisk post i landet. Och de hade brett stöd: en opinionsundersökning i mars 2002 visade att 50 procent av Buenos Aires invånare ansåg att grannskapsråden var "en väg framåt, ett nytt sätt att styra".

    Ett år senare är rörelserna fortfarande verksamma, men nu återstår nästan ingenting av den vilda hoppfulla idén att de en dag skulle kunna styra landet. I stället har decemberrevoltens protagonister reducerats till ett "administrativt problem" för politiker och IMF att diskutera. Hur kunde detta hända? Hur kunde en rörelse som höll på att skapa en helt ny slags demokrati - direkt, decentraliserad, ansvarig - lämna den nationella scenen åt ett par misskrediterade fördettingar? I Argentina har denna marginaliseringsprocess varit indelad i tre tydliga faser, och var och en av dessa faser har mycket att lära de aktivister som hoppas kunna åstadkomma bestående politisk förändring.

Fas ett: Irritera och härska. Det första hårda slaget mot de nya rörelserna kom från den gamla vänstern, i och med att sekteristiska partier infiltrerade församlingarna och försökte driva igenom sina egna dogmatiska program. Ganska snart gick det inte längre att se solen bakom alla röda och svarta partiflaggor, och en process som fått sin styrka genom det faktum att den var normal - något som ens moster eller lärare deltog i - förvandlades till något marginellt, inte aktion utan "aktivism". Tusentals människor gick hem igen för att slippa ledan.

 

Fas två: Dra sig tillbaka och isolera sig. Det andra hårda slaget kom som ett svar på detta. I stället för att rakt på sak utmana de sekteristiska försöken att ta över rörelsen valde många av folkförsamlingarna och fackföreningarna för arbetslösa att vända sig inåt och förklara sig "autonoma". Samtidigt som partiernas planer gränsade till heliga skrifter, gjorde vissa autonoma grupper det till en egen religion att inte ha någon plan alls: så rädda var de att bli uppslukade att varje förslag om att övergå från protester till politik genast uppfattades som suspekt.

Dessa grupper fortsätter att göra ett utomordentligt grannskapsbaserat arbete, de konstruerar brödugnar och bygger vägar, och manar sina medlemmar att sluta längta efter frälsare. Men de har också blivit mycket mindre synliga än de var för ett år sedan, och mindre i stånd att erbjuda landet en alternativ framtidsvision.

 

Fas tre: Låt bli att delta. Argentinas skrikande och slamrande med kastruller fortsatte och fortsatte, och fortsatte. Just när alla var hesa och utmattade dök politikerna upp ur sitt gömställe och utlyste nyval. De sociala rörelserna var misstrogna och fattade beslutet att inte delta i det farsartade valet - att ignorera kongressens och IMF:s anmodanden och bygga "motmakt" i stället.

 

Visst, varför inte, men när valet så småningom fick eget liv började det verka som om grannskapsråden hamnat i otakt. Folk hade ingen möjlighet att rösta på den känsla som låg bakom den 19 och 20 december, varken genom att avge en röst eller genom att bojkotta valet men samtidigt kräva mer djupgående demokratiska reformer, eftersom inget konkret program och ingen politisk struktur växte fram ur de där tidiga, häftiga diskussionerna. Valets legitimitet blev därför inte ifrågasatt, och drömmen om en ny slags demokrati var inte alls representerad.

Den kampanjslogan som vann första valomgången var den häpnadsväckande vaga "Menem vet vad som ska göras och han kan göra det". Med andra ord kanske Nike hade rätt: folk vill bara göra något, och ser det tillräckligt illa ut så nöjer de sig med vad som helst.

Politiken avskyr vakuum. Om det inte fylls med hopp så kommer någon att fylla det med rädsla.

Tidigare publicerad i The Nation

Naomi Klein
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet