ÅSIKT

Tiden kröker!

MIKAEL STRÖMBERG om Matrix-filmerna och ett nytt sätt att tänka, berätta, se...

1 av 2 | Foto: WARNER BROS
Ur "Matrix Reloaded".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bröderna Larry och Andy Wachowskis Matrix slog ner som en komet i Hollywood 1999: en säljande blandning av action, sciencefiction, thriller, spektakulära visuella effekter och livshotande stuntnummer - och dessutom ett häpnadsväckande djup och en svart estetik. Här hittar man de germanska och keltiska sagorna, de agnostiska allegorierna och andra subtexter. En dröm för filmvetare att analysera.

Bakom sparkar och karateslag finns nämligen en unik berättarform, som fullständigt har tillägnat sig den "tredje generationens tänkande". För fem, tio år sedan skrevs det mycket om den nya verkligheten (virtual reality, VR) kontra den gamla slitna verkligheten där vi sover, äter, arbetar och älskar i kontakt med markplanet. Digitaliseringen, miniatyriseringen och vår kunskap om elektronik och artificiella material har tagit enorma språng framåt - men själva är vi lika tröga och jordbundna som vanligt. Vi får uppenbara problem när lagarna om tids- och rumssymmetri börjar gunga.

Men den här diskussionen har Matrix redan lämnat bakom sig. Wachowskis utgår från att vi aldrig vet om vi står med ena foten i den ena eller den andra världen. I Matrix omsluts vi av texter, bilder, ljus och interaktivitet i ett obegripligt och ouppnåeligt nätverk.

På ytan handlar det om en källprogrammerare på ett dataföretag - och hacker på fritiden - som tvingas bli en superman. Och alla utom supermannen själv tycks veta att han är den man söker. Sväljer han den röda tabletten får han veta sanningen om Matrix och den värld han tror sig leva i. Tar han den blå tvingas han fortsätta det ovissa liv han nu lever, som ovaccinerad tidsresenärer i ett besmittat land. Valmöjligheten gör honom yr. Han känner hur instabil hans egen plats i samhället är.

Neo är omgiven av flyktiga företeelser. Enligt varje kosmisk klocka har vartenda ord som skrivs, varenda sång som spelats in, varenda maskin som konstruerats och till och med de målningar, byggnader och monument som efterlämnats kommit till i sista ögonblicket. Allting är så nytt. Vi behöver alltså inte vara filosofer för att förstå innebörden; om vi fortsätter att följa med i accelerationen slutar vi i ett svart hål av glömska, och då kommer jorden och dess bakterier bara att le åt oss som en tillfällig evolutionär händelse. Matrix räkneverk för nollor och ettor passerar ohyggligt snabbt, och detta skapar en besatthet av SLUTET, The End!

Under två timmar och 15 minuter hinner filmen referera till flera av 90-talets omdiskuterade begrepp som cyber, VR, icke-linjärt berättande och AI (artificiell intelligens) - för att i nya filmen, Matrix Reloaded, kulminera där civilisationskritiken är än mer ödesmättad. Och om man så vill, mer religiös.

Ordagrant är ett matrix en digital förteckning, en matrikel över alla fysiska, psykiska och mentala territorier. Den totala förteckningen över Alfabetet, Arbetet, Bildningen, Byråkratin, Böckerna, Demokratin, Förnuftet, Fysiken, Gud, Ideologierna, Kapitalet, Konsten, Liberalismen, Magin, Manligheten, Nationalstaten, Naturen, Oskulden, Politiken, Rasismen ... Morfeus (drömmarnas Gud) erbjudande ligger i att Neo (den nye) får full kontroll över denna matrix. Vem nobbar (inte) ett sådant erbjudande?

I Matrix Reloaded är skadan redan skedd. Alla varelser har redan svalt de röda tabletterna. Världen är sedan länge en "fulländad" datorsimulator. Nu har Neo utvecklats till en superhjälte som slickar horisontlinjen tusen kilometer i timmen. Super-Neo, en förtjockad hjälte - The Burly Man - ihopskruvad av reservdelar från Stålmannen, Gräsklipparmannen, Spindelmannen, X-men, Blixten ...

Nyheten är att Agent Smith nu är ett dödligt virus inuti Matrix, med förmågan att klona sig själv. Plötsligt exploderar 100 Agent Smith invecklade i en Kung Fu-orgie mot Neo. Dessutom är den sista fria staden, Zion, belägen i en grotta nära jordens kärna. Ständigt attackerad. Agent Smith försöker ladda ner sig själv i Neos kropp. Men Neo är för stark.

I Matrix kröker tiden. Effekten av en handling kommer före orsaken och handlandet - och dessutom utspelas det i flera parallella skikt. Vilket gör oss osäkra på ett fascinerande sätt. Jag får för mig att Larry och Andy Wachowski har studerat den moderna strängteorin och försökt gestalta den när Neo flyger över de svarta hotfulla hålen; från de subatomära kvarkarnas febrila dans till de binära stjärnornas sedesamma vals och från den stora smällens ursprungliga eldklot till galaxernas majestätiska virvlande på himlavalvet, flyger vår hjälte.

I filmen har också varje rörelse ett eget ljud - så kallad synchresis. Det ställs audivisuella "kontrakt" mellan tittaren, lyssnaren och filmen. Kontraktet innebär att vi "går med på" att bortse från olikheterna mellan film och verklighet. Det har att göra med människans nedärvda perception - att ljud är skapat av rörelse, att ljud har en ursprunglig ljudkälla. Hjärnan sätter ihop ljud och rörelse till en enda händelse, och denna audivisuella, perceptuella händelse kan drivas olika långt. I synnerhet i partier när åskådarens kritiska tänkande är bortkopplat som det ju ofta är i film. Ljudet från när någon hoppar mellan två skyskrapor finns inte men vi är överens om hur det låter i verkligheten! Vi tror oss ha sett det som ljudet berättar. Man kan säga att fantasin tar över där ljudets rumsliga sträckning avtar.

Dessutom redovisar specialeffektgeniet John Gaetas sina inspirationsfilmer mera öppet. Kubricks 2001 förstås, den ultimata rymdresan. Langs Metropolis och Scotts Blade Runner, givetvis ... bägge beskriver ett robotifierat liv på randen till undergång. Hitchcocks Vertigo är en favorit, liksom Kurosawas De sju samurajerna med filmhistoriens vackraste kampscener. Symbolismen i Tarkovskijs Spegeln. Likaså de förtätade effekterna i Scotts Alien och den tragikomiska stand-up-känslan i Gilliams film Brazil.

Men Gaetas absoluta favorit är 40-talsmusikalens mästare Busby Berkely, kanske inte så konstigt eftersom BB var besatt av geometri och omöjliga kameraplaceringar (i taket och under vattnet). De kameror och skådespelare som Matrix kräver finns inte i dag. Scenen finns inte. Formatet finns inte. Därför har Gaeta blivit tvungen att uppfinna en "Full-body scanning" - en teknik att göra helkroppsavbildningar som sedan behandlas i labbets gigaflopp- och terafloppdatorer.

Den speciella "tidssträckaren" som förekommer i Matrix är numera omtalad som "ultra slow motion" eller "bullet time". Personer delar på sig i tre, fyra, fem gestalter och kulregn från automatvapen bromsar upp i luften. Upplevd hastighet ställs mot verklig hastighet.

I stället för att välja bland filmagenturens numera 500 digitala skådespelare (!), klonar man riktiga människor i datorerna, samplar dem och kopierar dem. Också byggnader, rum, naturscener ser riktiga ut - men de är alla datorgenererade texturer. Genom att abstrahera information från den verkliga världen med alla sina rikedomar, all smuts och slump och av detta skapa en Matrix-värld upphävs det mesta som vi tror oss veta. Gaetas kameror ser bakom och genom hinder. I vissa av scenerna används 120 stillbildskameror.

Man kan lätt bli nostalgisk vid tanken på den gamla goda långsamma tiden, men någonting i Matrix får mig att undra hur mycket jag egentligen saknar den. Går det bara tillräckligt snabbt, det menade även Albert Einstein med E=mc2, så blir hastigheten ett slags reträtt från intensiteten. Varenda uppgradering av rörelser och effekter och digitala finesser gör att spelfilmen är satt i en sådan otrolig förändringstakt att berättandet på något sätt tycks accelerera bakåt. Ju fortare, desto mer energi, men ju mer energi något har, desto massivare blir det. Motståndet, trögheten ökar när farten ökar.

Efter Neos äventyr lägger sig det Stora Lugnet.

Mikael Strömberg