ÅSIKT

Vad min faster aldrig glömmer

OMID AGHAJARI om människor och hat i Mellanöstern

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Ni mellanöstare... varför hatar ni USA så himla mycket?”

Jag fick frågan från en av mina klasskamrater några dagar efter elfte september. En brännhet fråga även i dag, västerlänningar söker idogt efter ett svar.

Varför detta oerhörda hat? Ett hat som når sin kulmen i självmordsbombarens dåd. Man försöker sätta sig in i terroristmentaliteten, man gräver i mellanöstarnas världssyn och man talar huller om buller om islam, kultur och heder. Debatter hålls, artiklar skrivs, ämnen skapas, forskning bedrivs, sakkunniga lanseras, böcker ges ut? allt i en väv av analyser som börjar likna en brokig, persisk matta. Och så fort något händer – en bomb exploderar eller en amerikansk flagga bränns – rullar man ut mattan och håller upp den inför tv-kamerorna så att våra ögon förvillas av komplexiteten och vi ger upp försöken att fatta. Det går helt enkelt inte att förstå sig på de där, ”de som hedersmördar sina döttrar”.

Sällan, skamligt sällan, får vi höra någon framhålla att ”mellanöstare” är vanliga människor som lyder under samma psykologiska mekanismer som västerländska fäder som våldtar sina döttrar och västerlänningar som ansåg det berättigat att bomba sönder städer i Nazityskland och döda hundratusentals människor. Sällan får vi höra någon säga att om en mellanöstare hatar något/någon så beror det med största sannolikhet på att vederbörande på något sätt har skadats av det/den – orsak och verkan, helt enkelt.

Vi kan ta min egen faster i Iran som exempel. Hon är femtiotre år gammal, har sju barn och ser livets mening i att älska sina barn och släktingar – däribland mig. När hon lämnar huset klär hon sig i en fotsid, långärmad dräkt, en huvudduk liknande den nunnor bär och över allt detta en heltäckande, svart slöja som hon håller svept om kroppen – en typisk mellanöstare. Och när jag efter attacken mot World Trade Center åkte till Iran och frågade henne vad hon ansåg om händelsen sade hon ungefär ”åt helvete med hela bunten, hoppas alla dör”. Ofattbart men naturligt, tänker nu västerlänningarna. Men här kommer något ännu mer ofattbart, för när jag frågade henne vad hon tycker om Palestina-frågan sade hon typ ”jag skiter i palestiniejävlarna” och när jag för någon vecka sedan via telefon frågade vad hon ansåg om att USA nu bombat Irak sade hon ”rätt åt dem, låt dem bli bombade”.

Det blir kanske litet svårt för en västerlänning. ”Va!? Skiter hon i palestiniernas lidande? Skiter hon i att irakier bombas? – de klär ju sig också i slöjor och sånt. Är det inte vi mot dem? Och hur kan hon som ser livets mening i att älska sina barn skita i att amerikanska mödrar dör?”

Nu kan vi bli rasister för att vi i min fasters åsikter ser beviset för att mellanöstare är en vild ”ras” som till och med ger sig på sig själva – eller också kan vi behandla ämnet intellektuellt och komma fram till att hennes hat måste ha något med islam och shia- och sunniinriktningarna att göra. För vad har USA och palestinierna någonsin gjort henne? Irak-hatet kan väl förstås med tanke på Iran- och Irakkriget. Men så enkelt är det inte. Min faster är nämligen en högst civiliserad yrkeskvinna och ifråga om islam vet hon antagligen inte ens skillnaden mellan shia och sunna.

Varför då detta mångriktade hat?

Vi kan börja år 1951 då Irans parlament godkände ett förslag om att nationalisera landets olja som ägdes av britterna. Förslaget stöddes av den överväldigande majoritet av befolkningen som var trött på att leva i medeltida misär medan britterna blev rika. Samma år valdes den folkkäre Mosaddeq till landets premiärminister och nationaliseringen trädde i kraft. Märk ordet valdes, shahens makt var nämligen lika liten som den svenska kungens i dag och Iran var praktiskt taget en demokrati. Detta var dock inte godtagbart för väst.

Churchill-regeringen vände sig till USA som 1953 utförde en statskupp i Iran (Operation Ajax) och återtillsatte shahen – som ställde Iran till USA:s fulla förfogande. I utbyte underhöll och tränade USA hans armé. CIA utbildade hans hemliga polis, SAVAK, i bland annat olika tortyrmetoder. 1976 sammanfattade Amnesty International Irans situation: Landet har ”högsta antalet dödsstraff i världen, inget giltigt system av civila domstolar och en historia av tortyr bortom all fattningsförmåga. Inget land i världen har ett värre facit än Iran när det gäller mänskliga rättigheter”.

Tiotusentals avrättades, än fler fängslades och torterades, fattigdomen fortsatte, Iran förlorade sin semidemokrati och trycktes ned i en era av grym diktatur. Min fasters äldre bror fängslades och torterades i två omgångar bara under shahens tid och hennes yngre bror (min far) tvingades fly från landet. Min faster fick sitta vid sin mors dödsbädd och se henne gråta av ångest över att dö utan att få se sin son.

Och Irak? under det åtta år långa kriget (1980–1988) dödades hundratusentals iranier, hundratusentals lemlästades och miljoner drevs på flykt. Min faster glömmer aldrig krigets fasor, mödrarna som skrek och rev sina ansikten blodiga när de hämtade sina älskades kvarlevor och familjerna som begravdes under rasmassor. Inte heller glömmer hon att väst försåg Saddam med de bästa vapnen, att USA med sina satelliter tog bilder av den iranska fronten och gav dem till Saddam så att han effektivare kunde bruka sina kemiska stridsmedel. Och när det gäller palestinierna finansierar Irans regering hizbollah i Palestina medan min faster ser sitt eget folk digna under fattigdom och missbruk.

Det är i den enskilda människans själsliv som svaren på våra frågor ligger, inte i någon studie av islam eller mellanösternkultur. Lika lite som orsaken till att en svensk man våldtar sin dotter ligger i ateismen eller majstången. Och svaren är lika många och lika olika som människorna. I väst tenderar man dock förbehålla sig själva den psykologiska aspekten medan andra folk behandlas som kollektiv, som om man undersökte en schimpansflocks beteende. Det är hög tid att inse att även om kvinnor från Mellanöstern ser likadana ut med sina slöjor så består de av enskilda individer. Och det är hög tid att fatta att Amerika- och västhat är den sammanfattande benämningen på det orsaksbundna agget hos miljontals sargade människor som min faster.

Omid Aghajari