ÅSIKT

Vägra! Vägra! Vägra!

ARUNDHATI ROY talar till Amerika om kriget, kapitalet och demokratins kris: ni har makten att göra motstånd

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
ARUNDHATI ROY
Foto: Sanjeev Saith
ARUNDHATI ROY

Den 3 juli 1988 sköt USS Vincennes, ett amerikanskt hangarfartyg stationerat i Persiska viken, av misstag ner ett iranskt flygplan och dödade 290 civila passagerare. George Bush den förste, som vid den tidpunkten bedrev sin presidentvalskampanj, ombads kommentera incidenten. ”Jag kommer aldrig att be om ursäkt å Förenta staternas vägnar. Jag bryr mig inte om fakta.”

Jag bryr mig inte om fakta. Vilken perfekt maxim för det Nya Amerikans-ka Imperiet. Möjligen skulle en liten variation på temat passa ännu bättre: Fakta är vad vi vill att de ska vara.

Den amerikanska allmänhetens stöd för kriget mot Irak grundades på en uppsättning lögner och bedrägerier som framfördes av USA:s regering och troget vidarebefordrades av mediebolagen.

Förutom de påhittade kopplingarna mellan Irak och al-Qaida hade vi den fabricerade hysterin kring Iraks massförstörelsevapen. George Bush den mindre gick så långt att han sa att det skulle vara ”suicidalt” av USA att inte attackera Irak. Det rörde sig här om hysteri med ett syfte. Bush hällde en gammal doktrin i en ny lägel: doktrinen om förebyggande angrepp, alias ”Förenta staterna kan göra precis vad fan det vill, och nu är det officiellt”. Kriget mot Irak har utkämpats och vunnits och inga massförstörelsevapen har hittats. Inte ens ett litet. De kanske måste placeras ut i smyg innan de kan upptäckas. Och sedan kommer de mer besvärliga bland oss att vilja ha en förklaring till varför Saddam Hussein inte använde dem medan hans land höll på att invaderas.

Det finns de som säger: vad spelar det för roll om Irak inte hade några kemiska och nukleära vapen? Vad spelar det för roll om det inte finns någon koppling till al-Qaida? Vad spelar det för roll om Usama bin Ladin hatar Saddam Hussein lika mycket som han hatar Förenta staterna? Bush den mindre har sagt att Saddam Hussein var en ”mordisk diktator”. Och därför, så går resonemanget, behövde Irak en ”regimförändring”.

Det anses då inte spela någon roll att CIA för fyrtio år sedan, under president John F Kennedy, hjälpte till att orkestrera en regimförändring i Bagdad. Efter en framgångsrik statskupp 1963 kom Baathpartiet till makten. Med hjälp av listor som tillhandahölls av CIA satte den nya Baathregimen i gång med att systematiskt eliminera hundratals läkare, lärare, advokater och politiker som var kända för att ha vänstersympatier. 1979, efter fraktionsstrider inom Baathpartiet, blev Saddam Hussein Iraks president. I april 1980, medan han höll på att massakrera shiamuslimer, tillkännagav USA:s nationella säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski: ”Vi anser inte att det föreligger någon grundläggande intressekonflikt mellan Förenta staterna och Irak.” Washington och London stödde Saddam Hussein öppet och i hemlighet. De finansierade honom, utrustade honom, beväpnade honom, samt försåg honom med material som hade dubbla användningsområden och som användes för framställning av massförstörelsevapen. De stödde det åtta år långa kriget mot Iran och gasningen av kurder i Halabja 1988, förbrytelser som fjorton år senare återuppvärmdes och serverades som skäl för att invadera Irak. Poängen är att om Saddam Hussein var tillräckligt ond för att förtjäna det mest avancerade, öppet deklarerade mordförsöket genom historien (öppningsskedet i Operation chockera och skrämma), så borde väl de som stödde honom åtminstone bli åtalade för krigsförbrytelser? Varför finns inte amerikanska och brittiska politikers ansikten med i den ökända kortleken med efterlysta män och kvinnor?

Därför att när det gäller imperier så spelar fakta ingen roll.

Jamen allt det där hör till det förflutna, får vi höra. Saddam Hussein är ett monster som måste stoppas nu. Och bara USA kan stoppa honom. Det är en effektiv teknik detta att använda nuets brådskande moral för att dölja det förflutnas förfärliga synder och de ond- skefulla planerna för framtiden. Indonesien, Panama, Nicaragua, Irak, Afghanistan – listan kan göras mycket lång. Just nu trimmas brutala regimer för framtida behov – Egypten, Saudi-arabien, Turkiet, Pakistan, de central-asiatiska republikerna.

Imperiet har satt sig i rörelse, och dess nya sluga stridsrop är Demokrati. Demokrati, levereras till din dörr av multipelbomber. Döden är ett billigt pris för människor att betala för privilegiet att få provsmaka denna nya produkt: Imperiell Demokrati-mix (bringa det till kokpunkten, tillsätt olja, bomba sedan).

Under de senaste månaderna, medan världen tittade på, har USA:s invasion och ockupation av Irak sänts live i tv. En sjutusen år gammal civilisation sjönk ner i anarki.

Innan kriget mot Irak började skickade Office of Reconstruction and Humanitarian Assistance (ORHA) en lista över 16 viktiga platser som behövde skyddas till Pentagon. Nationalmuseet var nummer två på den listan. Men museet blev trots detta inte bara plundrat utan vanhelgat. Det tjänade som förvaringsplats åt ett uråldrigt kulturarv. Irak som det ser ut i dag var en del av Mesopotamiens floddal. Den civilisation som växte fram längs Tigris och Eufrats stränder skapade världens första skrivkonst, den första kalendern, det första biblioteket, den första staden och, ja, världens första demokrati. Kung Hammurabi av Babylon var den förste att kodifiera lagar som gällde medborgarnas sociala liv. Enligt denna lagsamling hade övergivna kvinnor, prostituerade, slavar, och till och med djur rättigheter. Hammurabis lagsamling betraktas inte bara som juridikens födelse, utan också som början till en förståelse av begreppet social rättvisa. USA:s regering kunde inte ha valt ett mer olämpligt land som skådeplats för sitt olagliga krig och för demonstrerandet av sin groteska likgiltighet för rättvisa.

Den sista byggnaden på ORHA:s lista över 16 platser som behövde beskyddas var oljeministeriet. Det var den enda byggnaden som fick beskydd. Ockupationsarmén trodde kanske man läser listor upp och ner i muslimska länder? Irakiernas säkerhet och trygghet var inte ockupationsmaktens bekymmer. Det irakiska kulturarvets säkerhet eller det lilla som fanns kvar av infrastrukturen var inte deras bekymmer. Men de irakiska oljefältens säkerhet och trygghet var det. Naturligtvis var de det. Oljefälten ”säkrades” nästan innan invasionen börjat.

Den 2 maj startade Bush den mindre sin valkampanj för 2004 i hopp om att till slut bli vald till USA:s president. Efter vad som troligen utgjorde den kortaste flygturen i historien landade ett militärt jetplan på hangarfartyget USS Abraham Lincoln, som befann sig så nära stranden, enligt AP, att tjänstemän inom administrationen medgav att ”det massiva skeppet hade placerats i avsikt att skapa den bästa tv-kameravinkeln för Bushs tal, med havet som bakgrund i stället för San Diegos kustlinje”. President Bush, som aldrig gjorde sin militärtjänst, dök upp ur cockpit iförd maskeraddräkt – en amerikansk militär bomberjacka, armékängor, pilotglas-ögon, hjälm. Han vinkade till sina jub-lande trupper och tillkännagav officiellt att USA segrat i kriget mot Irak. Han var noga med att framhålla att detta ”bara var en seger i ett krig mot terrorismen? [som] fortfarande pågår”.

Det var viktigt att undvika att utfärda en otvetydig segerproklamation, eftersom en segrande armé, enligt Genèvekonventionen, är bunden av de legala förpliktelser som gäller för en ockupationsmakt, ett ansvar som Bushadministrationen inte vill betunga sig med. I takt med att 2004 års val närmar sig kan det dessutom bli nödvändigt med ytterligare en seger i ”kriget mot terrorismen” för att söka vinna över tveksamma väljare. Syrien håller på att gödas inför slakten.

Distinktionen mellan valkampanjer och krig, mellan demokrati och oligarki, håller snabbt på att suddas ut.

Enligt en opinionsundersökning gjord av Gallup International fanns det inget land i Europa där stödet för ett krig som drevs igenom ”unilateralt av Amerika och dess allierade” översteg elva procent. Men regeringarna i Storbritannien, Italien, Spanien, Ungern och andra länder i Östeuropa hyllades för att de ignorerade den uppfattning som en majoritet av deras befolkningar hade och i stället stödde den olagliga invasionen. Vad kallar man detta? Ny Demokrati? (Som det brittiska New Labour?)

I bjärt kontrast till den korruption som deras regeringar visade prov på demonstrerade mer än 10 miljoner människor på fem kontinenter mot kriget den 15 februari, flera veckor före invasionen, i vad som var den mest spektakulära uppvisningen av offentlig moral som världen någonsin sett. Vi ignorerades med totalt förakt.

Demokratin, den moderna världens heliga ko, befinner sig i kris. Och det är en djup kris. Varje slags illdåd begås i demokratins namn. Den har i stort sett reducerats till ett ihåligt ord, ett vackert skal, tömt på allt innehåll och all mening. Den kan vara precis vad du vill att den ska vara. Demokratin är Den fria världens hora, villig att klä upp sig, att klä av sig, villig att tillfredsställa en rad olika intressen, obegränsat tillgänglig för att bli utnyttjad och misshandlad.

Moderna demokratier har funnits tillräckligt länge för att nyliberala kapitalister ska ha lärt sig hur man undergräver dem. De behärskar tekniken att infiltrera demokratins instrument – de ”självständiga” domstolarna, den ”fria” pressen, parlamentet – och forma dem för sina egna syften. Storföretagens globaliseringsprojekt har knäckt koden. Fria val, en fri press, och självständiga domstolar betyder inte mycket när den fria marknaden har reducerat dem till varor som säljs till högstbjudande.

Demokrati har blivit Imperiets eufemism för nyliberal kapitalism. Demokratins maskineri har effektivt underminerats. Politiker, mediebaroner, domare, mäktiga företagslobbyorganisationer och regeringstjänstemän bildar tillsammans en komplicerad, bedräglig konstellation som fullständigt undergräver systemet med maktfördelning mellan konstitutionen, domstolarna, parlamentet, byråkratin och, kanske viktigast av allt, de oberoende medier som utgör den strukturella grundvalen för en parlamentarisk demokrati. Allt oftare är sammanblandningen varken subtil eller komplicerad.

Den italienske premiärministern Silvio Berlusconi, till exempel, har ägarmajoritet i stora italienska dagstidningar, tidskrifter, tv-kanaler och bokförlag. I Förenta staterna är Clear Channel Worldwide Incorporated landets störs-ta ägare av radiostationer. Företaget styr mer än 1 200 kanaler. Dess vd gav hundratusentals dollar till Bushs valkampanj. Clear Channel organiserade patriotiska möten – ”Rallies for America” – till stöd för kriget runtom i landet och skickade sedan reportrar för att rapportera om dem som om de vore riktiga nyheter. Fabriceringen av samtycke har lämnat plats för fabriceringen av nyheter. Snart kommer nyhetsredaktionerna att sluta låtsas längre, och börja anställa teaterregissörer i stället för journalister.

Itakt med att Amerikas show business blir allt mer våldsam och krigsliknande, och i takt med att Amerikas krig liknar show business allt mer, ser vi en del intressanta övergångar äga rum. Designern som byggde det podium för 250 000 dollar från vilket general Tommy Franks regisserade nyhetsbevakningen av Operation chockera och skrämma har också byggt scener åt Disney, MGM och ”Good Morning America”.

Det är en grym ironi att just USA, som har de mest nitiska och högljudda försvararna av yttrandefriheten och (fram till nyligen) den mest omfattande lagstiftningen för att skydda den, i så hög grad har begränsat det utrymme inom vilket denna frihet kan utnyttjas. Den storm och vrede som ackompanjerar det juridiska och begreppsmässiga försvaret för yttrandefriheten i USA tjänar på ett underligt, invecklat sätt till att täcka över den pågående utveckling som innebär att möjligheterna att faktiskt utöva denna frihet hastigt urholkas.

Amerikas medieimperium kontrolleras av ett litet kotteri av människor. Ordföranden i Federal Communications Commission Michael Powell, son till utrikesministern Colin Powell, har föreslagit ännu mer avreglering av kommunikationsindustrin, vilket kommer att leda till ännu större ägarkoncentration.

Så ser det alltså ut – Världens Största Demokrati leds av en man som inte är lagligen vald. Amerikas högsta domstol gav honom jobbet i present. Vilket pris har det amerikanska folket betalat för detta fals-ka presidentskap? Under de tre åren med Bush den mindre har den amerikanska ekonomin förlorat mer än 2 miljoner jobb. Astronomiska militärutgifter, socialbidrag till storföretag och skattelättnader för de rika har lett till ekonomisk kris i USA:s utbildningssystem. Enligt en studie från National Council of State Legislatures skar amerikanska delstater ner på offentliga tjänster, sjukvård, välfärdsförmåner och utbildning med 49 miljarder dollar under 2002. De planerar ytterligare nedskärningar på 25,7 miljarder dollar i år. Det gör totalt 75 miljarder dollar. Bushs första budgetkrav till kongressen för att finansiera kriget i Irak låg på 80 miljarder dollar.

Så vem är det som betalar för kriget? Amerikas fattiga. Dess studenter, dess arbetslösa, dess ensamstående mödrar, dess sjukhus- och hemvårdspatienter, dess lärare och sjukvårdsarbetare.

Och vem är det som faktiskt utkämpar kriget?

Återigen, Amerikas fattiga. Soldaterna som steks i den irakiska ökensolen är inte de rikas barn. Bara en enda av alla representanterna i representanthuset och senaten har ett barn som slåss i Irak. Amerikas armé av ”frivilliga” är i själva verket beroende av fattigdomens inkallelseorder till fattiga vita, svarta, latinos och asiatiska amerikaner som vill hitta ett sätt att tjäna sitt levebröd och få en utbildning. Federal statistik visar att afrikansk-amerikaner utgör 21 procent av de totala väpnade styrkorna och 29 procent av USA:s armé. De utgör bara 12 procent av befolkningen. Det är ironiskt inte sant – den oproportionerligt höga andel afrikansk-amerikaner som tjänstgör i armén och som sitter i fängelse? Kanske borde vi se positivt på saken, och betrakta detta som positiv särbehandling när den är som mest effektiv.

I år, på det som skulle ha varit Martin Luther Kings sjuttiofyraårsdag, fördömde president Bush Michiganuniversitetets positiva särbehandlingsprogram till förmån för svarta och latinos. Han kallade det ”söndrande”, ”orättvist” och ”författningsstridigt”. Det framgångsrika försöket att hålla svarta borta från röstlängderna i delstaten Florida i syfte att få George Bush vald var naturligtvis varken orättvist eller författningsstridigt. Jag förmodar att positiv särbehandling för vita pojkar från Yale aldrig är det. Så vi vet vem som betalar för kriget. Vi vet vem som utkämpar det. Men vem kommer att tjäna på det? Vem lägger beslag på de återuppbyggnadskontrakt som beräknas vara värda uppemot ett hundra miljarder dollar? Är det möjligen Amerikas fattiga och arbetslösa och sjuka? Är det Amerikas ensamstående mödrar? Eller Amerikas svarta och spansktalande minoriteter?

Målet med Operation Iraqi Freedom, försäkrar oss Bush, är att ge tillbaka den irakiska oljan till det irakiska folket. Det vill säga: att ge tillbaka den irakiska oljan till det irakiska folket via multinationella storföretag. Som Bechtel, Chevron och Halliburton. Återigen är det en liten, trång krets som innesluter företagsledare, höga militärer och politiker. Promiskuiteten, korsbefruktningarna är skandalösa.

Betänk följande: Defense Policy Board är en av regeringen tillsatt grupp som ger råd till Pentagon. Center for Public Integrity i Washington fann att 9 av de 30 medlemmarna i Defense Policy Board har kopplingar till företag som tilldelades försvarskontrakt värda 76 miljarder dollar under åren 2001 och 2002. En av dem, Jack Sheehan, pensionerad general i marinkåren, är vice vd för Bechtel, det gigantiska verkstadsföretaget. Riley Bechtel, företagets styrelseordförande, sitter i presidentens exportråd. Den före detta utrikesministern George Shultz, som också sitter i styrelsen för Bechtelgruppen, är ordförande i en grupp som fungerar som rådgivande organ åt Committee for the Liberation of Iraq. När han tillfrågades av New York Times om huruvida han var orolig över att det kunde se ut att föreligga en intressekonflikt, svarade han: ”Jag ser inte att Bechtel skulle tjäna särskilt på detta. Men om det finns arbete att utföra så är Bechtel den sortens företag som skulle kunna göra det.”

Bechtel har tilldelats ett återuppbyggnadskontrakt värt 680 miljoner dollar i Irak. Enligt Center for Responsive Politics har Bechtel gett hundratusentals dollar i bidrag till republikanska valkampanjer.

Dessa kryphål är dock ingenting jämfört med Amerikas antiterroristiska lagstiftning, som ställer korruptionen i skuggan på grund av själva omfattningen av den illvilja som ligger bakom den. USA Patriot Act, som antogs i oktober 2001, har blivit en mall för liknande antiterrorismlagar i länder runtom i världen. Den antogs i representanthuset med 337 röster mot 79. New York Times rapporterade: ”Många lagstiftare sade att det hade varit omöjligt att verkligen debattera eller ens läsa lagförslagen.”

Patriot Act bebådar en era av systematisk, automatiserad övervakning. Den suddar ut gränserna mellan yttranden och kriminell aktivitet, och gör det möjligt att tolka civila motståndshandlingar som lagbrott. Hundratals människor hålls inspärrade på obestämd tid som ”olagliga stridande”. (I Indien uppgår antalet till flera tusen. I Israel hålls nu 5 000 palestinier internerade.) Icke-medborgare har naturligtvis inga rättigheter alls. De kan helt enkelt ”försvinna” som människor i Chile under general Pinochet, Washingtons gamla allierade. Mer än 1 000 människor, många av dem muslimer eller personer med rötter i Mellanöstern, har spärrats in, vissa utan att ha fått träffa ett juridiskt ombud.

Utöver att behöva betala krigets faktiska ekonomiska kostnader tvingas det amerikanska folket betala för dessa ”befrielsekrig” med sina egna friheter. För den vanlige amerikanen är priset för den ”Nya Demokratin” i andra länder att den verkliga demokratin dör hemma i USA.

Under tiden håller Irak på att förberedas för ”befrielse”. (Eller var det ”liberalisering” de menade hela tiden?) Wall Street Journal rapporterar att ”Bushadministrationen har långtgående planer på en omvandling av Iraks ekonomi efter amerikansk förebild”.

Iraks konstitution håller på att skrivas om. Dess handelslagar, skattelagar och lagstiftning om intellektuell äganderätt håller på att skrivas om i syfte att omvandla landet till en kapitalistisk ekonomi i amerikansk stil.

USA:s Agency for International Development har bjudit in amerikanska företag att lägga bud på kontrakt som omfattar allt från vägbyggande och vattenledningssystem till läromedelsdistribution och mobiltelefonnätverk.

Kort efter att Bush den andre tillkännagivit att han ville att amerikanska bönder skulle livnära världen fick Dan Amstutz, en före detta direktör för Cargill, världens största spannmålsexportör, i uppdrag att leda återuppbyggnaden av Iraks jordbruk. Kevin Watkins, policyansvarig på Oxfam, sade: ”Att ge Dan Amstutz uppdraget att leda återuppbyggnaden av jordbruket i Irak är som att utnämna Saddam Hussein till ordförande i en människorättskommission.” De två män som ligger bäst till för att få jobbet som ansvarig för den irakiska oljeproduktionen har tidigare arbetat för Shell, BP och Fluor. Fluor är indraget i en process efter att ha blivit stämt av svarta sydafrikanska arbetare som anklagar företaget för att ha exploaterat och misshandlat dem under apartheid-eran. Shell är naturligtvis känt för att ha ödelagt ogonistammens landområden i Nigeria. Tom Brokaw (ett av Amerikas mest kända nyhetsankare) råkade uttrycka sig mycket koncist om vad det hela gick ut på. ”En av de saker vi inte vill göra”, sade han, ”är att förstöra Iraks infrastruktur för om några dagar kommer vi att äga det där landet.”

Nu när äganderättsfrågorna håller på att avgöras är Irak redo för Ny Demokrati.

Alltså, som Lenin brukade fråga: Vad bör göras?

Vi kan lika gärna acceptera det faktum att det inte finns någon konventionell militär styrka som med framgång kan utmana den amerikanska krigsmaskinen. Terror- angrepp ger bara USA:s regering det tillfälle den ivrigt väntar på för att ytterligare kunna förstärka sitt järngrepp. Inom några dagar efter en attack kan man räkna med att Patriot II-lagen skulle antas. Att argumentera mot amerikansk militär aggression genom att säga att den kommer att öka sannolikheten för nya terrorattacker är meningslöst. Det är som att hota Bror Kanin med att du tänker slänga in honom i björnbärsbusken. Det kan alla intyga som har läst de dokument som producerats av The Project for the New American Century. Regeringens hemlighållande av den kongresskommittérapport om 11 september som fann att det hade förekommit underrättelseinformationer som varnade för att attackerna skulle äga rum men att dessa ignorerades, vittnar också om det faktum att oavsett vilka poser de intar så skulle terroristerna och Bushregimen lika gärna kunna arbeta som ett team. Båda håller de vanliga människor ansvariga för sina regeringars handlingar. De tror båda på doktrinen om kollektiv skuld och kollektiv bestraffning. Deras handlingar gynnar starkt deras motpart. USA:s regering har redan med all önskvärd tydlighet demonstrerat omfattningen och vidden av sin kapacitet för paranoid aggression. På individuell psykologisk nivå är paranoid aggression vanligtvis ett tecken på nervös otrygghet. Man skulle kunna hävda att det inte förhåller sig annorlunda när det gäller nationers psykologi. Imperiet lider av paranoia därför att det har en sårbar punkt.

Dess ”hemland” må försvaras med gränspatruller och kärnvapen, men dess ekonomi är utsträckt över hela världen. Dess ekonomiska utposter är utsatta och sårbara.

Vår strategi måste vara att isolera Imperiets beståndsdelar och ramponera dem en efter en. Ingen måltavla är för liten. Ingen seger är för obetydlig. Vi skulle kunna vända på idén om ekonomiska sanktioner som riktas mot fattiga länder av Imperiet och dess allierade. Vi skulle kunna införa folkliga sanktioner mot alla storföretag som har tilldelats kontrakt i Irak, på samma sätt som aktivister i det här landet och runtom i världen angrep apartheidregimens institutioner. Vart och ett av dessa företag bör namnges, avslöjas och bojkottas. Tvingas i konkurs. Det skulle kunna vara vårt svar på chockera och skrämma-kampanjen. Det vore en mycket bra början.

En annan brådskande utmaning är att avslöja de kommersiella medierna som den anslagstavla för storföretag som de faktiskt är. Vi behöver skapa ett universum av alternativ information.

Kampen för att återerövra demokratin kommer att bli svår. Vi fick inte våra friheter till skänks av några regeringar. Vi kämpade oss till dem. Och om vi ger upp dem kommer kampen för att återvinna dem kallas revolution. Det är en kamp som måste föras tvärs över kontinenter och länder. Den får inte erkänna några nationella gränser, men om den ska lyckas så måste den börja här. I Amerika. Den enda institution som är mäktigare än USA:s regering är det amerikanska civila samhället. Resten av oss är undersåtar i slavnationer. Vi är inte alls maktlösa, men ni har den makt som följer med närhet. Ni har tillträde till Imperiets palats och till Kejsarens sovgemak. Imperiets erövringar genomförs i ert namn, och ni har rätt att vägra. Ni skulle kunna vägra att slåss. Vägra att flytta de där missilerna från lagret till lastkajen. Vägra att vifta med flaggan. Vägra att delta i segerparaden. Hundratusentals av er har överlevt den obevekliga propaganda som ni har utsatts för, och bekämpar aktivt er egen regering. I det ultrapatriotiska klimat som råder i Förenta staterna är detta lika modigt som när en irakier eller afghan eller palestinier kämpar för sitt hemland.

Om ni går med i kampen, inte i hundratusental utan i miljontal, så kommer ni att hälsas med glädje av resten av världen. Och ni kommer att känna hur härligt det är att vara mild i stället för brutal, trygg i stället för rädd. Omtyckt i stället för isolerad. Älskad i stället för hatad.

Tyvärr håller jag inte med er president. Ni är inte alls en stor nation. Men ni skulle kunna vara ett stort folk.

Historien ger er chansen. Ta den.

Arundhati Roy

Översättning: Tor Wennerberg

Arundhati Roy är författare från Indien. Hennes världssuccé, romanen De små tingens gud, kom på svenska 1998.

Artikeln är en bearbetning av ett föredrag som hölls i Riverside Church i Harlem i New York, i samband med ett möte som anordnades av Center for Economic and Social Rights (www.cesr.org) och Lannan Foundation (www.lannan.org), som nyligen tilldelade Arundhati Roy 2002 års Lannan Prize for Cultural Freedom. Den är tidigare publicerad i Outlook magazine (Indien) den 17 maj.

Copyright: Arundhati Roy 2003.