ÅSIKT

Sommaren med Bergman

GUNNAR BERGDAHL om SVT:s jättesatsning som startar i morgon

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För fem år sedan träffade jag en drygt 50-årig sydafrikan, Warren Snowball, över en lunch. Han sökte upp mig på den stora kulturfestivalen i Grahamstown, som är Sydafrikas största årliga kulturella evenemang. Den lite strikte Mr Snowball ville berätta om en filmupplevelse som kom att bestämma hans liv. Många gånger har jag tänkt på den där lunchen och Warrens historia om hur några timmar i en biosalong kan avgöra en människas liv. Det handlade förstås om en film av Ingmar Bergman.

Den här sommaren ger oss SVT en magnifik möjlighet att se närmare en tredjedel av Bergmans enorma långfilmsproduktion. Femton filmer från det konstnärliga genombrottet Fängelse (1949) fram till Höstsonaten (1978), en 30-årsperiod under vilken Bergman gick från ”manuskriptneger” på Svensk Filmindustri, som han beskrivit sina lärospån, till att bli filmkonstens store upptäcktsresande.

Det finns en fantastisk bredd i Bergmans nyskapande gränsvandringar i ”kinematografins rike”. Som ingen annan filmregissör i världen har han experimenterat med uttryck och genrer. Exemplen är många.

Den unge Wim Wenders sägs ha skapat road-movien på 1970-talet med filmer som Resa med Alice och Med tidens gång. Men redan 1957, när Wenders fortfarande tillbringade dagarna i småskolan i Düsseldorf, hade Smultronstället, den främsta road-movien någonsin, premiär.

I Truffauts De 400 slagen, den nya franska vågens första stora mästerverk, ser man plötsligt i bakgrunden en filmaffisch för Bergmans Sommaren med Monika. Det är ingen slump. Med den filmen lämnade Bergman studiornas trånga värld och det är i den han låter Harriet Andersson, i ett magiskt ögonblick, vända sin blick rakt in i kameran, mot oss. Bergman både bryter och förstärker filmens illusion och gav de unga Godard och Truffaut avgörande impulser till ett förnyat filmspråk.

Jakten, tillsammans med Sven Nykvist, på ljusets vandringar i Nattvardsgästerna (vars engelska titel, Winter Light, är så precis) är en ständig referens för regissörer och fotografer. Pionjärsåpan Scener ur ett äktenskap fick många att ompröva sina liv och gav familjerådgivningen en plötslig guldålder under 70-talet. Den uppfinningsrika leken med de egna barndomsupplevelserna av stumfilmer på biograferna runt Östermalm i till exempel Fängelse har varit viktig för alla film i filmen-experiment. Fängelse, denna slutna film, öppnar sig i ett ljust, lyckligt ögonblick när paret gömmer sig på vinden och där tittar på en gammal stumfilmsfars. En scen som pekar rakt fram mot Alexanders magiska lilla teaterlåda i Fanny och Alexander. Eller för den delen till de inledande mardrömmarna i Gycklarnas afton och Smultronstället, också de små stumfilmer, hälsningar till en ständigt närvarande filmhistoria. Bergmans besatthet av närbilden, människans nakna ansikte och de små skiftningarna och rörelserna i det när hon berättar eller tystnar som i Persona eller Viskningar och rop är hans konstnärliga signum. Det är filmbilder som lever och som har påverkat och påverkar filmskapare runt om i världen.

En grundläggande förklaring till Bergmans inflytande på filmkonstens utveckling är hans egen outsinliga kärlek till och nyfikenhet på filmen och dess uttryck. Det är i sanning inspirerande. Jag minns ett av de tillfällen när jag fick möjlighet att intervjua honom. Vi talade om film så klart och två kameror fanns där också – det skulle bli en tv-intervju och sedermera intervjufilmen Bergmans röst – och jag frågade om han aldrig blev trött på att se film. Då la han upp sitt stora generösa skratt och sa: ”Nej hörrudu, filmen är ett expanderande universum. Ju mer du ser desto mer finner du.”

Jag är ett folkhemsbarn, född i början av 50-talet. Min första Bergmanfilm var Det sjunde inseglet som vi visade i vår filmstudio med 16 mm-kopior i en källarlokal på Blombackaskolan i mitten av 60-talet. I det svenska folkhemmet blev snabbt Bergmans filmer främmande, ”kulturella”. Folkhemmets grundläggande tanke var den trygga breda vägen, ritad i samverkan, byggd på gemenskap. I folkhemmet skulle allt inordnas och bli bättre. En ständigt närvarande livsångest var något ”icke-svenskt”. I folkhemmets spegel var vi svenskar alltid friskare, bättre, rikare, lyckligare och klokare än alla andra. Men inte så i Bergmans filmspegel. ”Bergman är ingen social diktare, men hans filmer träffar samhället i sömnen”, skrev Leif Zern vid ett tillfälle och pekade på något viktigt.

Bilden av det lyckliga Folkhemmet byggde till stor del på förträngningar. Det kan man inte påstå om Bergmans filmer. Tvärtom handlar de om förträngningens konsekvenser. Inte ens kärleken får fungera som en romantisk flyktväg till traditionell filmisk eskapism.

Många – inte minst en yngre publik – förefaller att inte vilja se längre än till den yttre rekvisitan. Visst kan man säga att Bergmans filmer i miljöer och gestalter är ”gammalmodiga”. Professorer, adjunkter, gycklare, cirkusdirektörer rör sig i medeltida landskap, som i Det sjunde inseglet, eller i drömskt tidlösa som i Tystnaden. Här finns gamla leksaker och speldosor, stora klockor slår tunga slag i tysta korridorer. Men frågorna hans personer ställer sig själva och varandra! I vårt Sverige, efter Palmemord och Estonia, ett europeiskt land bland många andra, är, paradoxalt nog, Bergmans filmer mer aktuella än någonsin.

De kan bränna som svetslågor, som den ljusbåge som öppnar Persona – en säregen experimentell drömresa i bilder, en sekvens som fortfarande är mer utmanande nyskapande än vilken konstvideo som helst från 2000-talet.

Nästan alltid handlar Bergmans filmer om förbindelsen bakåt, oftast till barnet inom oss. Den oförställda kontakt med fantasins tolkningar av livet som vi så lätt förlorar som förbiglidande minnesfragment av halvt bortglömda drömmar. Se bara på Tystnaden som öppnar med pojken som vaknar i en tågkupé och ser rakt in i kameran, in i oss, in i vår tystnad inför världen. Ett främmande land, skräckinjagande, ångestfyllt med döden ständigt närvarande och livet som ett obegripligt uppdrag. Och pojken återkommer i Persona – Bergmans kanske allra främsta film i mina ögon – där Bergman låter honom närmast smeka de dubbelexponerade bilderna. Det är magi och inget annat!

Höstsonaten avslutar serien. Ingrid Bergman spelar en världsberömd konsertpianist som efter många år återser sina två vuxna döttrar, varav en är svårt handikappad. Det är en film om vilken Bergman själv har konstaterat att den franske kritiker som tyckte att ”med Höstsonaten har Bergman gjort en Bergmanfilm”, hade en tydlig poäng. I det skarpa ljuset från de båda mästerverken Persona och Viskningar och rop blir Höstsonaten en aning blekare.

Men det var likväl just den filmen som Warren Snowball i Grahamstown en gång såg och som kom att förändra hans liv:

– I slutet av 1970-talet var jag nygift, berättade han för mig under den där lunchen. Min hustru Blenda och jag doktorerade vid universitetet här i Grahamstown och vi var båda aktiva i studentfilmstudion. Så föddes vår son Roger svårt hjärnskadad. Våra vänner sa att vi skulle lämna bort barnet till en institution och gå vidare i livet. En kväll visade vi en film av Ingmar Bergman på filmstudion. Blenda var hemma med Roger och jag lånade hem 16mm-kopian för att visa henne filmen utan att berätta för henne om vad jag tänkte. Jag åkte hem, väckte henne och där mitt i natten såg vi tillsammans Höstsonaten. När filmen var slut såg vi på varandra och sa: ”Ingen institution.” Vi sålde allt vad vi ägde, reste till USA där den bästa vården för Roger fanns. Tio år senare hade Roger dött och min hustru insjuknat och avlidit i cancer. Pengarna var slut och jag reste ensam tillbaka till Sydafrika. Allt hade varit förgäves. Men jag ångrar inte en enda sekund. Jag är den filmen så djupt tacksam!

Så berättade Warren Snowball. Inte bara filmen är ett expanderande universum, varje enskild individ är det också.

Bergmans filmer har fått många människor att växa genom att inse det.

Låt regnet falla över Sverige denna sommar.

Gunnar Bergdahl