ÅSIKT

Rätt man för jobbet

NAOMI KLEIN om en expert som profiterar på kriget mot terrorismen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bagdads gator är ett moras av ohämtade sopor och brottslighet.

Svårt utsatta lokala företag går i konkurs, oförmögna att konkurrera med billiga importvaror. Arbetslösheten växer explosionsartat och tusentals avskedade statsanställda demonstrerar på gatorna.

Med andra ord: Irak ser ut precis som alla andra länder som har utsatts för blixtsnabba "strukturanpassningar" som ordinerats av Washington, från Rysslands ökända "chockterapi" i början av 1990-talet till Argentinas katastrofala "operation utan bedövning" några år senare. Bortsett från att Iraks så kallade återuppbyggnad får de ländernas plågsamma reformer att framstå som rena spabehandlingen.

Paul Bremer, den av USA utnämnde guvernören för Irak, har redan visat sig vara något av en flopp på demokratiområdet i och med att han stoppade planer på att irakierna skulle välja en egen interimsregering och i stället utnämnde sin egen handplockade grupp av rådgivare. Däremot har Bremer visat begåvning i fråga om att rulla ut den röda mattan för amerikanska multinationella bolag. Inte undra på att George Bush såg så nöjd ut när han träffade Bremer i Qatar.

I två veckors tid har Bremer gått lös på Iraks offentliga sektor som en motorsågsmarodör. Den 15 maj bannlyste Bremer uppemot 30 000 högt uppsatta baathpartimedlemmar från statliga anställningar. Mindre än en vecka senare upplöste han armén och informationsministeriet; 400 000 irakier kastades därmed ut i arbetslöshet, utan rätt till pension eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Det skulle naturligtvis innebära en människorättslig katastrof om Saddam Husseins hejdukar och propagandister höll sig kvar vid makten i Irak. "Avbaathifiering", som utrensningen av partifunktionärer har kommit att kallas, är kanske det enda sättet att förhindra att Saddams anhängare gör comeback - och att hålla fast vid den enda verkliga vinst som skulle kunna bli följden av George Bushs olagliga krig.

Men Bremer nöjer sig inte med att rensa ut mäktiga baathanhängare utan har påbörjat ett fullskaligt angrepp på själva staten. Läkare som gick med i partiet som barn och som inte har någonting till övers för Saddam Hussein hotas med avsked, och statstjänstemän på låg nivå utan några band till partiet har blivit sparkade en masse. Nuha Najeeb, som drev ett tryckeri i Bagdad, sade till Reuters: "Jag hade ingenting med Saddams medier att göra, varför får jag då sparken?"

I takt med att Bushadministrationen blir allt mer öppenhjärtig om sina planer på att privatisera Iraks statliga industrier och delar av den statliga byråkratin börjar Bremers avbaathifiering framstå i ett annat ljus. Sysslar han bara med att få bort baathpartimedlemmar eller ägnar han sig också åt att krympa den offentliga sektorn som helhet så att sjukhus, skolor och till och med armén prepareras för att bli privatiserade och uppköpta av amerikanska storföretag? På samma sätt som återuppbyggnad fungerar som täckmantel för privatisering så framstår avbaathifiering i hög grad som nedskärningar under annat namn.

Liknande frågor inställer sig med avseende på Bremers motorsågning av irakiska företag, som redan var mörbultade efter tolv års sanktioner och en och en halv månad av plundringar. Bremer väntade inte ens på att elektriciteten skulle återställas i Bagdad eller på att dinaren skulle stabiliseras eller reservdelar levereras till Iraks hårt pressade fabriker, innan han tillkännagav, den 26 maj, att Irak var "open for business".

Importfria tv-apparater och färdigförpackad mat flödade över gränsen, och många irakiska företag, som inte klarade konkurrensen, gick i konkurs. Det var på det sättet Irak anslöts till den globala "marknadsliberala" ekonomin: i mörkret.

Paul Bremer är, enligt Bush, "en handlingskraftig person". Det är han sannerligen. På mindre än en månad har han förberett stora stråk av den statliga verksamheten för privatisering, och gett utländska importörer möjlighet att göra jättevinster på den irakiska marknaden genom att slå ut många av de inhemska konkurrenterna, och sett till att det inte kommer att förekomma någon otrevlig inblandning från den irakiska statens sida - han har i själva verket sett till att det inte kommer att finnas någon irakisk stat överhuvudtaget under denna avgörande period när så många viktiga beslut ska fattas. Bremer är Iraks enmans-IMF.

Liksom många av de män som befolkar Bushs utrikespolitiska landskap betraktar Bremer krig som en affärsmöjlighet. Den 11 oktober 2001, bara en månad efter terrorattackerna i New York och Washington, startade Bremer, som tidigare varit Reagans antiterrorismambassadör, ett företag vars affärsidé var att dra fördel av det nya klimat av rädsla som spred sig i amerikanska företagsstyrelserum. Crisis Consulting Practice, en underavdelning inom försäkringsjätten Marsh & McLennan Companies, är specialiserat på att hjälpa multinationella företag med att få fram "integrerade och mångsidiga krislösningar" på allt från terrorattacker till bokföringsbrott. Och tack vare ett strategiskt samarbete med Versar Inc, ett företag som analyserar biologiska och kemiska vapen, kan de två företagens kunder erbjudas "fullständiga antiterrorismtjänster".

För att kunna sälja dyrt beskydd av detta slag till amerikanska företag var Bremer tvungen att göra den typ av rättframma kopplingar mellan terrorism och den haltande globala ekonomin som ständigt döms ut som vansinniga när de görs av aktivister. I ett policydokument från november 2001 med titeln "New Risks in International Business" förklarar han att frihandelspolitik "innebär att människor blir av med sina jobb. Och när marknader öppnas för internationell handel utsätts traditionella detaljhandlare och handelsmonopol för ett enormt tryck." Detta leder till "växande inkomstklyftor och sociala spänningar", vilket i sin tur kan leda till olika slags attacker mot amerikanska företag, från terrorism till statliga försök att upphäva privatiseringar och avskaffa handelsincitament.

Detta skulle kunna vara en beskrivning av den motreaktion hans egen politik framkallar i Irak. Men å andra sidan vet sådana som Bremer alltid hur de ska dra fördel av båda sidorna. Likt en hacker som lamslår storföretags webbsidor och sedan säljer sina tjänster som specialist på it-säkerhet kan det mycket väl visa sig att Bremer om några månader säljer terrorismförsäkringar till just de företag han släppt in i Irak.

Och varför inte? Som Bremer sade till sina kunder på Marsh: globaliseringen kan få "omedelbara negativa konsekvenser för många" men den leder också till "att exempellösa rikedomar skapas".

Det har den gjort i Bremers och hans kumpaners fall. Den 15 maj, samma dag som han anlände i Irak, meddelade hans tidigare chef, MMC:s ordförande Jeffrey W Greenberg, att 2002 "var ett fantastiskt år för Marsh - intäkterna steg med 31 procent... Marshs expertis när det gäller att analysera risker och hjälpa kunderna att utveckla riskhanteringsplaner har varit mycket efterfrågad. Våra framtidsutsikter har aldrig varit bättre."

Många har framhållit att Paul Bremer inte är någon expert på irakisk politik. Men det var aldrig det som var meningen. Han är expert på att profitera på kriget mot terrorismen, och på att hjälpa amerikanska multinationella bolag att tjäna pengar på avlägsna platser där de är både impopulära och ovälkomna.

Med andra ord: han är den perfekte mannen för jobbet.

Översättning: Tor Wennerberg

Tidigare publicerad i The Nation

Naomi Klein