ÅSIKT

Panelhönorna bjuder upp

IRA MALLIK om ett osynliggjort förtryck

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Medan det officiella Sverige diskuterar integration, har en rad forskare för länge sedan blottat integrationstankens underliggande retorik: Om bara "de" blir som "vi", är saken biff. Nu knackar de på mångfaldsbegreppet - ska vi för alltid cementera olikheterna?

När Nordiska rådet nyligen ordnade konferens i Malmö om Integration och jämställdhet i Norden, var det, trots titeln, de nordiska länderna som hamnade under luppen - inte den stackars invandrarkvinnan. Och när självklara utgångspunkter ställs på huvudet händer ofta något intressant. För hur förtryckt den invandrade kvinnan är berättas det gärna. Men det är sällan det förtryck hon utsätts för genom diskriminering i det svenska samhället som granskas. Nej, nej, det är den EGNA kulturens män som är problemet. Punkt. Och så göms allt det andra undan.

Men om vi hela tiden förväntar oss en hunsad kvinna, vad händer då? Paulina de los Reyes, docent i ekonomisk historia, har studerat hur den invandrade kvinnan i kontakten med svenska myndigheter bemöts på ett sätt som grundas i förväntningarna på henne. Eftersom hon ses som traditionsbunden förutsätts hon inte sällan VILJA ta hand om barn och gamla. Dagis och äldrevård riskerar att bli mer svåråtkomliga för henne. Även arbetsmarknadsåtgärder anpassas till samma traditionella kvinna. Hur många käcka tidningsreportage med invandrarkvinnor som lär sig sy har vi inte sett? Men är det någon som samtidigt undersökt hur många jobb för sömmerskor det egentligen finns i Sverige?

Så medverkar samhället till att låsa den invandrade kvinnan i den traditionella roll hon samtidigt får stå med skammen för. Att invandrade kvinnor faktiskt påfallande ofta är högutbildade är det nog färre som känner till.

Hon motas in i sitt hörn. Under 70-talet förvärvsarbetade majoriteten av alla invandrade kvinnor i Sverige - faktiskt i mycket högre grad än sina svenska systrar som ännu inte gjort upp med hemmafruidealet. Ändå var det den invand-rade kvinnan som i dåtidens tidningar beskrevs som förtryckt och den svenska som emanciperad.

Genom att peka ut den invandrade kvinnan som motsats till den jämställda svenska kvinnan putsar vi glatt på vår självbild. Problemet är bara att Sverige inte ÄR det jämställda paradis det vill vara. Resultatet blir i stället att både samhällets förtryck mot den invandrade kvinnan och bristen på jämställdhet i det svenska samhället osynliggörs.

När det under seminariernas gång blev allt tydligare att den vita medelklassens kvinnor och den svenska jämställdhetsideologin kan tänkas spela en roll i förtrycket började det rassla nervöst i salarna. Och röster höjdes: "Nämen, varför ska man göra uppdelningar mellan kvinnor på det här sättet? Det är det bara männen som vinner på." Eller: "Vad har vi vita medelklasskvinnor att vinna på det här?"

Att se och erkänna det förtryck man själv är delaktig i att skapa är aldrig enkelt. Men skuld är inte målet. Däremot är det som bekant först när maktstrukturer synliggörs de kan bekämpas.

Hur akut behovet av den antirasistiska feministiska agenda som efterlystes är blev påtagligt på flera nivåer - inte minst när den danska jämställdhetsministern uteblev från den avslutande debatten. Att Danmark inte hade någon officiell representant på plats var ärligt talat inget som gjorde någon speciellt förvånad. De här är knappast några hjärtefrågor för den danska staten just nu.

Men därmed inte sagt att man ska falla rakt i fällan och triumferande slå sig på den blågula bringan. Det här är tankegångar som det mer än väl behövs lite rotation på även här hemma. Forskarna Woukko Knokke, Diana Mulinari, Drude Dahlerup, Helene Thompson, Ylva Brune och Paulina de los Reyes borde sättas på rocktåget och skickas runt till varje svensk kommun och myndighet som sprängdeg i integrationsdebatten. Första stoppet skulle vara svenska riksdagen och partierna. Det skulle antagligen röra om ordentligt i integrationsgrytan. Och det behövs.

För fortfarande är det inte den strukturella rasismen som väcker de hetaste känslorna i debatten om integration. Nej, hellre då komma med förslag om språktest - då flyttar ju kraven någon annanstans.

Och, som så många invandrare ibland försynt påpekar, att integrera sig med någon som i sin tur inte alls vill integrera sig är svårt. Man måste ju vara två för en tango, liksom.

Det räcker inte alltid med att panelhönan tar mod till sig och bjuder upp för att hon ska få dansa. Om kavaljererna är sprickfärdiga av självtillräcklighet hjälper ingen felfri svenska i världen.

Ira Mallik