ÅSIKT

Alla ropar mot en kall himmel

MARIA BERGOM-LARSSON om Scener ur ett äktenskap – 30 år efteråt

Erland Josephson och Liv Ullmann i Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” som nu sänds i repris.
Foto: SF/SVT
Erland Josephson och Liv Ullmann i Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” som nu sänds i repris.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Maria Bergom-Larssons artikel i Dagens Nyheter 1973.
Maria Bergom-Larssons artikel i Dagens Nyheter 1973.

Nu går Ingmar Bergmans tv-serie Scener ur ett äktenskap från 1973 i repris för andra gången. Trettio år har gått sedan sist. Jag var trettio den gången och gjorde som ung marxistisk litteraturkritiker en briljant analys i Dagens Nyheter. Om jag själv får säga det. Teoretisk, ideologikritisk. Men utan egna erfarenheter i bagaget. En kritik av kärnfamiljen under senkapitalismens sista fas – i bergmansk tappning. Att se om serien i dag är som att se sig själv på ryggen.

Ett borgerligt pekoral, kallade en kritiker Scener ur ett äktenskap när den visades första gången. Den kritiken missade poängen. Det är inte Scener ur ett äktenskap som är ett borgerligt pekoral utan äktenskapet och de förväntningar det skapar, då liksom nu. Bergman var oerhört klarsynt. Inte mycket har förändrats sedan dess.

Försök att bortse från den extrema överklassmiljön, den är egentligen bara rekvisita. Försök att bortse från de smattrande replikerna och det litterära språket. Bortom allt som idag kan kännas tidspräglat kunde det vara du eller jag! Se istället på hur personligheter formas av familjestrukturen, förväntningarna, trygghetsritualerna, de traditionella könsrollerna eller det vi idag kallar genuskontraktet, heteronormativiteten m m.

Efter tio år slutar Johans och Mariannes förhållande i en oväntad kris. För Marianne innebär kraschen i äktenskapet ett uppvaknande. När Johan ger sig av på det brutalaste tänkbara sätt med sin Paula får hon sin existentiella chans. Plötsligt ser hon kvinnorollens pervertering. I en fin sekvens läser Marianne ur sin dagbok om sin uppväxt, samtidigt som vi får se bilder från hennes barndom. Varje tillstymmelse till självhävdelse kvästes av modern, gradvis skolades hon in i sin kvinnlighet, hindrad att bryta sig loss av skuldkänslor och dåligt samvete. Hela hennes identitet formades av begäret att vara andra till lags. Marianne skriver: ”I den ombonade värld där både Johan och jag har levat så omedvetet finns en grymhet och brutalitet som skrämmer mig mer och mer då jag tänker tillbaka på den. För att köpa en yttre trygghet kräver den ett högt pris: accepterandet av en fortlöpande personlighetsförstöring.”

När jag tänker mer på det känner jag inte igen beskrivningen från min egen barndom? Min mammas besvikelse innan hon dog över alla stäckta livsmöjligheter. Allt det som min pappas karriär inte medgav för hennes del. Har det alltid varit så att det är kvinnan som betalar priset som kittat samman äktenskapet? Jag tänker på den klarsynta Fredrika Bremer som på 1830-talet avvisade ett frieri för att hon tyckte priset för familjelyckan var för högt. Hon såg att någonting i själva strukturen alstrade förtryck.

Marianne överger så småningom sin identitet som hemmets emotionella och harmonierande centrum kring hemmet och barnen och maten och släkten och finner sin egen styrka. Men för Johan går utvecklingen åt motsatt håll. Han som i första avsnittet vittnar om sin förträfflighet som forskare, pappa, älskare, kamrat och son, rätt outhärdlig i sin självsäkerhet som framgångsrik intellektuell, sjunker nu ihop och blir mindre och mer anspråkslös under seriens gång – och faktiskt mer sympatisk. Hans forskarkarriär blir inte så lysande som han tänkt sig och framför allt som hans pappa hade utstakat. I själva verket är han rätt nöjd med sin mer undanskymda plats i tillvaron. Egentligen är han ett oförbätterligt barn, ett barn som inte vill växa upp och ta ansvar, säger han – men ett barn med genitalier – en karakteristik som återkommer i flera av Bergmans filmer.

Men när han nu funnit sin rätta dimension bakom de förväntningar som formats av föräldragenerationen öppnar denna litenhet samtidigt en existentiell avgrund. Den mask som samhället ålagt honom av opersonlig och framgångsrik streber lyfts av honom och kvar finns en bräcklig människa med en stor tomhetskänsla i djupet av sin själ, en besvikelse på livet och en oförlöst längtan efter en tro som är typisk för Bergmans intellektuella sökare: Jag tänker på riddaren i Sjunde inseglet, fotografen Elis Vergérus i En passion, prästen i Nattvardsgästerna och Viskningar och rop. De ropar alla mot en tom och kall himmel efter Meningen, transcendens, kalla det fadersgud eller bara Gud. De kan inte nöja sig med vad livet erbjuder av kärlek, vänskap, förnuft och erfarenhet – det som för Marianne är nog och ger verklighetsförankring och livslust.

Som i många andra Bergman-filmer har kvinnan en särskild utvald väg till transcendens – nämligen genom barnet – som tycks ge henne en särskild förankring i livet. Mycket riktigt spelar barnet en viktig roll i Scener ur ett äktenskap. Inte som man kunde vänta de faktiska barnen, de två döttrarna, som Johan och Marianne har utan det väntade barnet som pekar in i framtiden. Marianne gör abort och aborten blir ett första varsel om katastrofen, en antydan om den känslomässiga sterilitet som präglar deras förhållande. Johans totala och nästan överdrivet betonade likgiltighet inför döttrarna skriker av omognad och ovilja att växa upp. Om Marianne, Kvinnan, transcenderar genom barnet, så är mannen i stället oförlöst fastkedjad vid de eviga frågorna kring liv och död och mening.

”Mitt i natten i ett mörkt hus någonstans i världen” kallar Bergman det sista avsnittet av Scener ur ett äktenskap. Jag ska inte avslöja vad som sker för dem som inte tidigare sett serien. Bara att också Mariannes kvinnomoder till sist visar sig ångestfyllt bräcklig och på ett typiskt bergmanskt nästan klichéartat sätt tvingas inse att allt är åt helvete och för sent och att världen troligen också kommer att gå åt helvete. Även den kvinnliga helheten och kraften visade sig sårbar för den stora existentiella tystnaden och ensamheten.

Så vad blev budskapet? Kvinnostyrkan är relativ och inget för särartsfeminister att fiska i. Män och kvinnor sitter i stort sett i samma båt. Kärleken dör kvävningsdöden i kärnfamiljen. Äktenskapet är en anomali, inget tyder på att det har framtiden för sig. Bergman ger i Scener ur ett äktenskap några kusliga bilder av just detta.

Till Mariannes äktenskapsrådgivning kommer en kvinna som vill skiljas efter tjugo års äktenskap därför att hon och hennes man hindrar varandra på ett dödligt sätt. Kärlekslösheten griper som ett gift omkring sig och förtär själva livskänslan, vittnar hon. Hennes verklighetskänsla blir torr och smal.

På samma sätt berättar Mariannes mamma i ett kort ögonblick av öppenhet att hon levt med hennes pappa ett helt liv utan att de någonsin berört varandra.

Som äktenskapsrådgivning är Scener ur ett äktenskap således fylld av varningslampor, dess budskap är Skilj er! Men sluta inte att söka varandra på nytt.

Kanske är det Johans lilla predikan mitt i natten i det mörka huset som idag berör mig mest: att det trots allt finns mänsklig värme och anspråkslös kärlek – men utan den institutionella kärlekens förväntningar. Att tröst och närhet finns att få, att ensamheten inte är absolut, det är i varje fall Johans credo. Den anspråkslösa kärleken med alla dess mänskliga ofullkomligheter existerar. Hans förväntningar är ytterligt nedmonterade.

Ensamheten tillsammans är ett helvete, men ensamheten ensam är också ett helvete. Det är egentligen det problem som vi fyrtiotalister givit i arv åt våra barn. Samtidens svar är att förvandla ensamheten till det nya glamorösa singellivet. Men jag tror inte att någon låter sig luras.

Maria Bergom Larsson