ÅSIKT

Läsarna, har de övergivit kritikerna?

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vem bryr sig om litteraturkritiken?

MAGNUS WILLIAM-OLSSON

ser en masochistisk hopplöshet breda ut sig bland kritikerna. Men han har ett förslag: kritikerna borde "komma ut" och öppet hänge sig åt sina litterära böjelser.

Den spanske författaren Enrique Vila-Matas roman från i höstas El mal de Montano handlar bland annat om en litteraturkritiker som lider av det slags sjuka som yttrar sig i att varje ögonblick och skede i livet erinrar sig om en eller annan litterär passage. Den litteratursjukes liv reduceras så till en enda lång räcka litterära exemplifieringar. Man ser några snyggingar på trottoaren framför en, men i just det ögonblick de tittar upp och ler mot en fylls ens sinne med orden "Io mi senti svengliar dentro a lo core / uno spirito amoroso che dormia". Förbryllad, liksom frånvarande och med rynkad pannan tittar man tomt tillbaka, tills man äntligen kommer på att "Ah, Dante!" - "Djupt i mitt hjärta skälvande jag kände / kärlekens väsen vakna inom mig." Men då är tillfället givetvis förlorat och om de två snyggingarna inte viker sig av skratt bakom ens rygg så har deras leenden definitiv och ohjälpligt slocknat.

På Biskops-Arnös årliga kritikseminarium som nyligen hölls under rubriken "litteraturkritiken och samtiden" försökte jag lätt desperat finna ett sätt att använda Vila-Matas exempel när de samlade nordiska kritikerna gång efter annan masochistiskt ifrågasatte det övergripande värdet av deras arbete. Vad ska vi med litteraturkritik när ingen bryr sig om den? Varför är det viktigare för kultursidor att skriva om diktsamlingar än om dataspel eller fotboll? Hur skall vi över huvud taget kunna motivera vår existens inför läsare och tidningsledningar? Jag kom inte på nått sätt. Det verkade inte vidare trovärdigt att anföra en sjukdom som argument.

Men kanske hade jag fel. I en av de böcker från förra året som jag först i vår hunnit läsa, Jag blir galen - Strindberg, vansinnet och vetenskapen (Symposion), skriver Ulf Olsson: "Någonstans i historien gör litteraturen en upptäckt. Den slås av att den förmår skriva sin författare som en annan. /---/ Dubbelgångaren var en hallucination, utlöst av ymnigt spritintag, men blev snabbt ett sjukdomssymptom som 'självbiografisk verklighet', man såg sig själv utföra handlingar som om man var en annan."

En snarlik erfarenhet är det Vila-Matas beskriver. I princip är den litteratursjuke ständigt utsatt för en sorts möjlig dubblering. När som helst öppnar sig invid honom en annan värld, där en annan "han själv" står skrudad i renässansens pösiga kortbyxor över silkesdamaskerna eller i silverfärgad sciencefictiondräkt med antennförsedd skult, och betraktar honom. Det ter sig löjligt förstås. Omvärldens löje är ju galenskapens mest högljudda tecken. Men fiktionen erbjuder likväl läsaren att möta sig själv som en annan.

Och inte sällan är denne andre just en författare. Den ädla kärleken till orden, filologin, har en mer voyeuristisk syster i "poietologin" - läran om poeten. Livets korthet medger inte att vi hinner läsa mer än en handfull författare så noga som de förtjänar att bli lästa. Men dessa kan vi å andra sidan lära känna långt bättre än våra föräldrar, syskon och bästa vänner. De erbjuder våra liv imaginära replipunkter. Prismatiskt detaljerade skuggvarelser genom vilka vi kan öva oss i den svåra, den nästan omöjliga, konsten att föreställa oss själva.

Jag är ingen stor cineast och jag tittar sällan på tv, men jag inser att andra människor ofta använder filmer, tv-serier och dokusåpor på ett likartat vis som jag använder litteraturen. I varje bild bor en spegel. Man känner igen och känner sig främmande, men alltid i, genom och över det avstånd som blicken kräver. Skriften är långt intimare. Orden nöjer sig inte med att betraktas, de måste in i munnen och vända. De snubblar på tungan, blandar sig i tanken, i det inre samtal där självförståelser och idéer om världen oavbrutet föds och går under. Och poietologens dunkla begär kräver skrift. Också om "poeten" är filmregissör eller skådespelare så är det först genom att prövande läsa brev, dagböcker och intervjuer som man kan vinna känslan av plötslig förtrogenhet.

Den är naturligtvis falsk i så motto att poeten alltid är en konstruktion. Men den är användbar därför att den erbjuder en parasitär och ensidig relation av ojämförlig komplexitet. Även om August Strindberg aldrig lärde känna Ulf Olsson, så tvivlar jag på att Ulf Olsson känner någon människa bättre än Strindberg.

De föreställningar om litteraturkritikern som ventilerades på seminariet känner man lätt igen från recensionernas vardagspraktik på våra kultursidor. Å ena sidan är kritikern en läsarnas representant, en expert som kan vägleda oss i våra bokval. Å andra sidan är hon eller han en Litteraturens väktare som berömmer och förmanar författare att förvalta sina begåvningar. Slutligen är kritikern en uttolkare av "samtiden" med litteraturen som okular. "Det här är nytt". "Det här är viktigt". "Det här är symptomatiskt". "Det här liknar eller avviker". Men alla dessa kritikerfunktioner tycks vara hotade. Läsarna väljer på andra grunder. Författarna talar hellre med varandra. Och samtiden låter sig när allt kommer omkring bättre avläsas och diagnosticerar i andra föremål än i böcker. Varför inte fotboll eller dataspel?

En av seminariets deltagare, kritikern i danska Information och tillika en av de nya redaktörerna för Den blå port, Tue Andersen Nexø, beskrev litteraturkritikens legitimitetsproblem i den avgrund som skiljer kritikerns smak från den "vanlige" tidningsläsarens: "Om man skall ge bort en bok till någon som inte är våldsamt litterärt intresserad, sin moster till exempel, så väljer man självfallet inte den lilla avantgardistiska diktsamling som man själv just hyllat, utan en hederlig, välgjord men tråkig realistisk roman." Kritikern har gått från att vara representant till att bli avvikare. Litteraturkritiken har blivit en arena för underliga böjelser.

Åsa Beckman, kritiker och litteraturansvarig på Dagens Nyheter föreslog istället att kultursidorna skulle ta på sig rollen av "motoffentlighet", en värde- och kanonskapande motvikt till de dominerande arenor som behandlar litteraturen som vilken vara som helst. Förslaget bör läsas som ett mått på tidningskritikens marginalisering. DN:s kultursida som i årtionden har gjort anspråk på att vara Själva den Litterära Offentligheten beskrivs alltså nu av dess främsta strateg som en subversiv cell i den kommersiella samhällskroppen: Sålla hårdare, förslog hon. Finn oväntade kritiska perspektiv, till exempel i genus- och postkolonial teori. Gå i tätare allians med den ideale läsaren.

Men är det verkligen litteraturkritiken som har övergivit sina läsare? Är det inte snarare läsarna som övergivit kritiken? Och hur skall i så fall kritikerna ånyo göra sig angelägna för dem? Eva Johansson, redaktör för Allt om böcker och kritiker i Svenska dagbladet, påpekade att litteraturkritiken måste göra sig användbar. Precis som film-, teater- eller konstrecensioner måste den kunna vägleda impulsen.

Det kan kanske fortfarande vara en av litteraturkritikens funktioner. Men om kritikerna nu vacklar så i sin identitet, undrar jag varför de inte helt enkelt kan se sig som författare. Mitt eget förslag är att litteraturkritik bör uppfattas som "litteratur om litteratur". All litteratur handlar i någon mening om annan litteratur, men litteraturkritikens genre gör detta förhållande till sitt ämne. Av en recension bör vi förvänta oss att den säger något intressant om hur och varför den förhåller sig på ett eller annat vis till en bok i synnerhet och till litteraturen i allmänhet. I likhet med all annan litteratur börden varken tala för eller till någon särskild. Dess adress bör gälla alla och ingen.

När jag framförde den idén på seminariet frågade någon "Ska vi då också börja recensera recensioner?" Ja, varför inte. Att döma av hur de nordiska litteraturkritikerna tror att publiken ser på deras verksamhet, skulle de flesta recensioner bli lika grovt som rättvist sågade.

Flera tidningar tycks tro att det är ämnet som är problemet. Folk vill inte läsa om smala böcker som inte intresserar dem. De vill läsa om popmusik, filmer och kokböcker. Jag tror väsentligen att de tar fel. Av litteraturen kan man lära att föremålet bara är viktigt i den mån den för språket eller tanken vidare. Om en grekisk urna kan man skriva fantastiskt, men också om ljusets skiftning i en vit vägg. Och jag tvivlar på att det går att finna något föremål som skänker en bättre utgångspunkt för intressanta texter än avancerad litteratur.

Svenska kultursidor har under den senaste tjugo åren blivit allt bättre på att publicera essäer och artiklar av fristående svenska och utländska författare i estetiska, politiska och kulturteoretiska ämnen. Man erbjuder här självklart tidningens läsare ett material, ett tilltal och ett tänkande som saknar motsvarighet i de stora massmedierna. Här fattas varken idéer eller självförtroende på landets kulturredaktioner. Men när det gäller litteraturkritiken, som fortfarande är stommen i kultursidornas vardag, tycks man alltså påtagligt villrådig.

Tillgången till litteratur, av alla slag, är större än någonsin. Detta faktum har på gott och ont accentuerat litteraturens första beroende, det till läsarens lust att läsa vidare. Ensam och utan medhavd lektyr på ett tv-löst hotellrum kan man ägna timmar åt att läsa Bibeln också på språk man inte behärskar. Men i en tidning med hundratals artiklar som ligger i ett rum där tv, radio, bokhyllor och bredband skänker läsaren oändliga möjligheter beter lusten mera nyckfullt. Är det då inte underligt att nästan alla recensioner ägnar så liten uppmärksamhet åt att själva väcka läsarens lust när de så gärna diskuterar den aktuella bokens förmåga att göra det?

Den formella stereotypin är utbredd. Vädjanden till recensionsläsarens poietologiska böjelser är minst sagt sällsynta. Återhållsamheten vad gäller formella och stilistiska ambitioner är uppseendeväckande. Bara i undantagsfall intresserar sig recensenter för att skrivs "sig själv som en annan", annat än möjligen genom sakliga referenser och uttalade preferenser. Svenska (nordiska) litteraturkritiker förefaller, kort sagt, märkvärdigt överens om hur en bokrecension bör se ut, och det trots att de uppenbarligen hyser starka dubier om varför de överhuvudtaget håller på.

Måste det vara så? Alltför många tycks tro att litteraturkritiken lider brist på tjänstvillighet. Jag tror tvärt om att den lider brist på otjänlighet; excentricitet, exhibitionism och ombytlighet. Jag tänker mig att en figur som ägnar sig åt att svara litteraturen ur insikten i att författaren alltid är en annan, en som utövar författarens urgamla konst att framställer sig genom att förhålla sig, skulle kunna väcka ett visst intresse bland dagens tidningsläsare.

Mot slutet av El mal de Montano gör Vila-Matas litteraturkritiker följande reflektion:

"Just därför att litteraturen tillåter oss att förstå livet, lämnar den oss utanför det. Det är besvärligt, men samtidigt det bästa som kan hända oss. Läsningen, skriften söker livet, men tappar bort det just därför att läsandet och skrivandet är fullständigt koncentrerade på livet och på sitt eget sökande." Det slog mig att denna melankoliska reflektion rymmer en romanförfattares avundsamma fantasm om kritikerns lyckliga öde. Att få skriva ett liv som blott är en följd av den stora sökande läsningen i stället för att varje dag möta litteraturen som rutin, hantverk, haveri och levebröd.

Och han har förstås rätt. Litteraturkritikern borde vara litteraturens lyckligaste invånare. En författare som skriver sitt verk i marginalen till den anspråksfulla litteraturen. En varelse som rör sig in och ut i självframställningen och i fiktionernas labyrint. En litteraturens gycklare och parasit som odlar sin sjuka genom att göra sig till själva platsen för litteraturens händelse och som svarar den med sitt liv, sin tanke, dess skrift.

Sådana kritiker finns, och inte bara i romanerna. Jag har träffat många, i samtal på krogar, i bibliotekens foajéer, under pauserna till seminarier och akademiska diskussioner. Förvånande ofta bär de samma namn som brukar stå under litteraturrecensionerna på tidningarna kultursidor. Men där möter man den sällan.

De borde "komma ut", tycker jag. De borde bekänna och öppet hänge sig åt sina böjelser. Det skulle göra deras författarskap så mycket intressantare att följa.

Magnus William-Olsson