ÅSIKT

Visst. Allt rämnar. Äntligen

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I går undrade Magnus William-Olsson om någon bryr sig om litteraturkritiken. I dag svarar

KRISTIAN LUNDBERG

. Han ser litteraturens smakdomare hämmas i sina läsningar och uppmanar: "Överraska oss."

Inledningen till denna artikel är också en lägesposition. Det är onsdag. Sommaren är på väg. Äntligen. Kanalerna skimrar i det ljusaste gröna. Polishuset på Porslinsgatan i Malmö flaggar. Med den svenska flaggan, som brukligt. Och med fotbollslaget MFF:s flagga. Det är däremot desto märkligare. Rent av anmärkningsvärt. Jag vet att jag inte kommer att få läsa om denna händelse om jag själv inte skriver om den.

I Magnus William-Olssons artikel finns det en rad ingångar. En uppsjö av infall som syftar till en och samma sak: varför lyssnar ni inte på kritikern? Jag skall försöka att svara på det. Alltså. Till verket!

Vem som i Malmö bryr sig om vad Åsa Beckman tycker? En försvinnande liten del. Det är inte det att Dagens Nyheters kultursida är subversiv, vilket Beckman tycks tro. Den är bara oviktig.

Vem skulle det vara, som på William-Olssons uppmaning, rusar iväg och köper en diktsamling? Ingen. Kritikens betydelse för bokinköp är marginell. Kritiken fungerar i ett större sammanhang, som en del av det pågående brus som omger oss.

Den fråga som ställs i William Olssons anmärkningsvärda text är: "Vad ska vi med litteraturkritik när ingen bryr sig om den?" Frågan är ett felaktigt påstående. De flesta bokläsande människor bryr sig - att de sedan inte lyder - det är snarare det som är William-Olssons problem. Det finns en politisk tendens i hans kritik av kritiken som är direkt obehaglig - konsekvensen av hans resonemang blir att han förespråkar ett slags litterärt apartheidsystem. "Varför är det viktigare för kultursidor att skriva om diktsamlingar än om dataspel eller fotboll?"

Ett svar: Det är det inte. William-Olsson faller i den vanliga fällan: antingen eller. Fotboll eller dikt. Se på Ragnar Strömberg, exempelvis - han är lika mycket fotboll som lyrik - både som kritiker och poet. Svaret måste alltså vara både och. Varför inte läsa exempelvis poeten Robert Ståhl i ljuset från en flimrande tv-skärm. Ett annat exempel är naturligtvis Lukas Moodysson, som med sin lyrik lyckades med att upphöja det triviala och avväpna det högstämda. Varför är det så stötande? Aniara som ett datorspel, Kallocain som ett Playstation-spel?

Denna bild av min sommareftermiddag fungerar också som en bild av den situation vi i dag har inom den svenska litteraturen. Vi har ett polishus. Vi har en rikssvensk kritikerkår. Och vi har en utbrytargrupp, som ännu överraskar, som fortfarande har en fana som slår i vinden.

Låt oss se närmare på det. Vi börjar med ett citat: "Men när det gäller litteraturkritiken, som fortfarande är stommen i kultursidornas vardag, tycks man alltså påtagligt villrådig." hävdar William-Olsson - naturligtvis utan att ge konkreta exempel. Det är också en paradox - litteraturkritiken är stommen på kultursidan. Dock, låter han oss förstå: ingen kritiker är djärv, alla tvivlar på sitt uppdrag, kritikern talar för ingen - men han skall uppfattas som en författare! En som gör konst av konst. Varför skall man låta ett sådant monster äta upp kultursidan?

Det är lyckligtvis inte sant.

Polishuset är naturligtvis kultursidorna. Här slås det fast vad som skall gälla. Alla rörelser bort ifrån detta statiska är av godo - att recensera datorspel jämsides med lyriksamlingar ger en adekvat bild av det pågående samhället - och det bryter upp känslan av att nu, nu närmar vi oss det heliga landet. Detta upprör William-Olsson. Han vill vara ifred, klädd i pösbyxor och kravatt.

Den rikssvenska kritikerkåren får då symboliseras av William-Olsson. Han fungerar som ett slags överkonstapel - en smakdomare. Det får han gärna vara. I alla fall i sina egna ögon. Tvinga bara inte mig att lyssna på det. Att söka sig bort från fastlagda sanningar är en förutsättning för kreativt läsande - alltså, att ifrågasätta kritikern - och kanske framför allt ifrågasätta den kritiker som hävdar att kritikern har förlorat sitt mandat.

Han har inte förlorat det. I de flesta fall har han självmant lämnat det ifrån sig. Vi återkommer till det. Och är det verkligen sant, det som låter sig anas mellan raderna i William-Olssons artikel - att det kritiska uppdraget inte längre existerade? Nix. Kritiken frodas på två ställen. Det första är kulturtidskrifterna. Här kan kritiken också tillåtas att växa ut, essäistiskt. Den andra platsen är det som så förhatligt kallas för landsortspressen. Jag föredrar den framför Dagens Nyheter. Framför allt för att kritikerna där är oberoende, djärva, oförutsägbara.

En annan avgörande faktor.

Sverige är ett litet land. De flesta författare är också kritiker och recenserar alltså sin bordskamrat. Det är inte bra. Det är problematiskt när man, så att säga, i offentligheten framhåller sin hustrus förträfflighet utan att redovisa att hon är ens hustru. Med andra ord: kritikerna har sålt ut sig. Det är det enkla svaret. Det är en trovärdighetsfråga. Du läser de kritiker du litar på. De andra struntar du i. Det är därför denna virvel sprider sig - kritiken är inte död. Den söker sig ut på andra platser - på de så förhatliga skrivarkurserna, exempelvis, där den hierarkiska ordningen inte är lika fastställd. Och som sagt: utanför rikstidningarna.

En smula senare i sin artikel hävdar William-Olsson: "Bara i undantagsfall intresserar sig recensenter för att skriva "sig själv som en annan", annat än möjligen genom sakliga referenser och uttalade preferenser. Svenska (nordiska) litteraturkritiker förefaller, kort sagt, märkvärdigt överens om hur en bokrecension bör se ut, och det trots att de uppenbarligen hyser starka dubier om varför de överhuvudtaget håller på."

Återigen: om det nu är på detta vis - varför inte börja skriva så själv? Överraska oss. Men, tvinga inte mig, som sagt. Den andra delen av hans påstående återkommer vi till.

För en tid sedan recenserade jag Stephen Kings Drömfångare genom att skriva en dikt om boken. Det var roligt. Det var en bra dikt. Dock: inte fan fick man ut någonting av det om man ville veta någonting substantiellt om boken. Två: det är inte sant att de flesta kritiker hyser tvivel om varför de skriver kritik. Det är bara trams. En ytlig gest. Att skriva en artikel om att allt för få skriver den kritik man vill läsa är lika kreativt som att skriva en dikt om att det inte går att skriva en dikt.

Det hade varit en lisa för själen om fler kritiker verkligen tvivlade på sitt uppdrag - varför inte närma sig andra områden inom samma fält? Det hade säkerligen befrämjat William-Olssons litteraturkritik om han hade fått tillfälle att praktisera som tv-recensent en tid. Om inte annat så hade han då lärt sig att skriva kort och koncist.

Nåväl. Utbrytargruppen är då dessa personer som vägrar att tjäna - och som låter litteratur och liv flätas samman, högt och lågt, viktigt och oviktigt, banaliteter och Höga visan. Vilka är de? Jo. Det är småförläggarna, tidskriftsredaktörerna. Det är banne mig den enda grupp inom samtidslitteraturen som tar risker. En av kritikens uppgifter är att lyfta fram det som ännu inte är tydliggjort.

Och där misslyckas man kapitalt, eftersom det är rädsla för det främmande som i så hög grad styr kritikern i hans selektion. Ingenting står på spel.

William-Olssons problem är perspektivet. Det är för snävt. Han är rädd. Han förstår inte vad det är som sker - varför inte mänskligheten lyssnar på vad han har att säga, och då måste han skriva en artikel om det.

Och jag måste då svara honom: Visst. Allt rämnar. Äntligen.

Kristian Lundberg