ÅSIKT

Benvenuti… I nästa vecka tar Italien över ordförandeklubban i EU

KRISTINA KAPPELIN rapporterar från Europas politiska laboratorium

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Varje morgon klockan nio, tar jag min sexåring vid handen för att gå till dagis. Efter att ha korsat Via Claudia följer vi spårvagnsrampen upp mot Parco del Celio. Det är lite farligt att gå längs spåren, men det är värt risken. Snart nog kommer vi in i parken, där vackra ogräsblommor helt tar över så här års. På vägen träffar vi nästan alltid samma vildkatter och en galen tant som ger dem mat, en och annan utesovare och nunnorna från Moder Teresas närbelägna kloster. Bakom oss ligger Colosseum och bruset från det moderna Rom.

Julia ser denna märkliga blandning av historia och nutid, djur- och männi-skoliv som en naturlig del av sin vardag. För mig är Italien i många avseenden fortfarande ett mysterium. 19 år i landet räcker inte för att stävja impulsen att nypa mig i armen. Är det här på riktigt?

Men känslan av overklighet beror i själva verket inte på mitt främlingskap utan på min integration. Italienare är mästare i konsten att överleva, inte tack vare, utan trots den verklighet som omger dem. Morgonpromenaden i Parco del Celio är en välkommen parentes i den berlusconianska estetiken, där alla himlar är blå, alla människor har deodorant i väskan, där alla katter gör reklam för toalettpapper och tanterna som ger dem mat klipps bort ur tv-reportagen.

Inte ens oppositionspressen vet vad de ska kalla denna märkliga fas i italienskt samhällsliv. Är Berlusconis Italien en regim, en diktatur, en bananrepublik, ett ödesdigert skämt? Italien är Europas politiska laboratorium, alltid först med det bästa och det sämsta. Här föddes fascismen, här röstade man bort kärnkraften, här startade en grupp modiga undersökningsdomare korruptionsutredningar som ledde till en oblodig politisk revolution.

Här experimenterade man med den första så kallade regnbågskoalitionen och här har man nu Europas första massmediediktatur och västvärldens mest gigantiska politiska intressekonfliktsproblem.

Så länge Silvio Berlusconi är Italiens premiärminister är det huvudsakligen ett inhemskt dilemma. Men när han axlar det roterande ordförandeskapet i EU blir det hela unionens huvudvärk. Tv-kungens ordförandeskap måste förstås ha en slogan. ”Europa: medborgare av en gemensam dröm”, lyder den. Vilken?, undrar man i sitt stilla sinne.

Det råder enligt uppgift en viss oro runt om i Europa kring hur Berlusconi egentligen tänker handskas med sitt halvår som unionens ordförande. En EU-diplomat i Rom säger att han är övertygad om att Italien kommer att bjuda på överdådiga möten med sagolik inramning och liten substans. Silvio Berlusconi älskar att sola sig i glansen bland världens ledare.

Men vad unionens regeringar fruktar är Berlusconis ovana att improvisera i situationer där det är nödvändigt att följa protokollet och stå fast vid gemensamma överenskommelser. Bland andra The Economist och Le Monde har tagit upp problemet i artiklar och ledare. Deras tes är att Silvio Berlusconi saknar den moraliska resning och trovärdighet som krävs för att vara Europas talesman i ett så känsligt diplomatiskt läge som detta. Relationerna mellan USA och Europa är fortfarande kylslagna efter Irak-kriget och situationen i Mellanöstern är mer explosiv än någonsin. Det gjorde inte saken bättre att Silvio Berlusconi nyss reste till Israel ”på uppdrag av Bush” och totalt ignorerade de grundregler som EU:s utrikesministrar enats om vad gäller den svåra diplomatiska balansgången mellan Ariel Sharon och Yassir Arafat.

Kritiken från snobbiga utländska tidningar biter dock varken på Berlusconis väljare eller på regeringen. Det är ju bara en del av den kommunistiska komplotten mot premiärministern. Utrikespolitiken tar för övrigt liten plats i den italienska debatten just nu. Här handlar det om Berlusconis rättsliga problem, om flyktingströmmen från Afrika, om uppgörelser mellan regeringspartierna och om oppositionen, som vunnit några viktiga segrar i de nyss avslutade lokalvalen. Den senare nyheten gör luften betydligt lättare att andas för alla de italienska väljarna som inte röstade på Berlusconi och Friheternas hus, det paradoxala namnet på en koalition som består av premiärministerns nyliberala parti Forza Italia (Heja Italien), postfascistiska Alleanza Nazionale, det främlingsfientliga missnöjespartiet Lega Nord och kristdemokraterna i Udc.

Berlusconis flåshurtiga kampanjmetoder gick inte hem den här gången. I de viktigaste städerna och regionerna vann de tunga politiska kandidaterna. I Milanos stenrika grannstad Brescia segrade den avgående, medelålders borgmästaren med stöd av mitten- och vänsterpartierna, över Friheternas unga, vackra borgmästarinna in spe. Det hjälpte inte ens att Silvio Berlusconi kom till staden och offentligt bad henne visa honom sin ni-vet-vad.

De sista veckorna före ordförandeskapet har kort sagt mattat av premiärministerns vanligtvis så välputsade yta. Häromdagen stod han i domstolen i Milano och försvarade sig mot anklagelserna att ha korrumperat en domare. Två dagar senare antog parlamentet som väntat en lag som ger juridisk immunitet till Italiens fem högsta ämbeten: presidenten, premiärministern, talmännen i senaten och kammaren och konstitutionsdomstolens ordförande.

Lagen har visserligen räddat Berlusconi från den överhängande skymfen att dömas mitt under ordförandeskapet i EU. Men kritiken mot lagen är öronbedövande, både från oppositionen, från allmänheten och från utlandet. Den introducerades i all hast mitt i mandatperioden, fick förtur i parlamentet och gick igenom rekordsnabbt, bara några dagar före ordförandeskapet. Den introducerades efter ett antal andra diskutabla lagar som regeringen drivit igenom i förhoppningen att lösa problemet, utan att lyckas.

Vid det här laget kan det inte ha undgått någon, att här har en enda man använt sitt lands parlament helt och hållet för sina egna syften. Samma man som inom kort ska föra hela EU:s talan i världen.

Samma kväll som lagen om immunitet gick igenom i parlamentet, demonstrerade tusentals människor i flera av Italiens stora städer. Andra gick ut i sommarkvällen eller satt hemma och tittade på de tv-shower som i ett tjugotal år banat vägen för Silvio Berlusconis valseger. En lång och utdragen kulturell förflackning med det grundläggande budskapet att allt – och alla – går att köpa och sälja. Det bästa tv-programmet är det som lockar flest annonsörer. Den bästa kvinnliga programledaren är hon som har rätt bystmått för bh-sponsorn. Den bästa politikern är han som har mest pengar att spendera på sin valkampanj. På liknande sätt har det politiska skeendet för många människor förvandlats till ytterligare en komplicerad såpa att hålla reda på. Det gäller även för många av dem som faktiskt röstade på Berlusconi.

Politikerföraktet i Italien är så rotat och så djupt, att många människor tar för givet att politikern de valt är ohederlig, för det är ju alla politiker. Om han eller hon lyckas åstadkomma något, desto bättre. Om inte, röstar man på någon annan nästa gång. Politikens commedia dell árte rullar vidare, på tv-skärmar och i tidningar. Men det som verkligen berör italienarna är den ekonomiska krisen, de otroliga prishöjningarna efter euron. Bara en av två italienare har råd att åka på semester och många fruktar för sina jobb. Det är frågor som bara kan bemötas med konstruktiv politik. Inte med juridisk immunitet.

Kristina Kappelin (Kristina Kappelin är frilansjournalist och bosatt i Rom sedan 19 år.)