ÅSIKT

Vi måste synda om och om igen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Efter att ha deltagit i Biskops-Arnös årliga nordiska kritikseminarium försökte jag i en artikel (16 juni) att diskutera litteraturkritikens vardag. Varför är kritikerna så tveksamma till betydelsen av sitt arbete? Måste recensionerna vara så formellt enahanda? Hur ska tidningarnas kulturredaktörer hantera litteraturkritiken när bokutgivningen ökar och dagskritiken betyder allt mindre för bokförsäljningen, liksom för samtalen i de litterära offentligheterna?

Kristian Lundberg replikerade (17 juni) att jag fått allt om bakfoten. Kritiken är bra, men bara i landsortspressen och i tidskrifterna. Han ogillar för övrigt mitt sätt att skriva, tycker att jag är obehaglig och menar att jag vill agera ”överkonstapel och smakdomare”. OK. Jag får försöka leva med det.

I gengäld fick min artikel ett ytterst tänkvärt och välformulerat svar i Hanna Hallgrens ”Det är dags att förlora oskulden” (21 juni) . Hon för upp mina praktiska utgångspunkter till ett principiellt plan och diskuterar kritiken ur ett politiskt och kunskapsteoretiskt perspektiv. Om jag förstår henne rätt betraktar hon litteraturkritiken som en kunskapsform, vars grund är reflexionen över identitetspolitiska positioner kritikern intar i förhållande till föremålet. En sådan kritik bör söka en bortombegreppslig förståelse, menar Hallgren. ”En förståelse som är kroppslig, litterär, figurativ. En förståelse och intelligens som bygger på sympati. Ett förnimmande som överträffar filosofins traditionella kanon, blir feelosofiskt, och river humanismens falliskt anala mur mellan fantasi och förnuft. En förståelse som är medveten om att dess ursprung också är affektiv.”

Hallgren anknyter därmed till en romantisk förhoppning om en ”poetisk kunskapsteori”, som senast fick en renässans under 70- och 80-talen framför allt i Frankrike. Om allt detta är vi överens. När jag inledde debatten med att tala för synen på kritiken som en litteratur, gjorde jag det just mot bakgrund av att den primära litterära akten består i att sätta identiteterna i spel över representationens gräns, att beteckna sig själva som ”en annan”. Författaren är en ständigt pågående konstruktion. Litteratur innebär att liv och skrift ständigt interfererar, byter plats och positioner. Och tanken på en särskild, poetisk förståelseform har jag, kanske med föga finess, men ändå, försökt utveckla såväl i artiklar som i böcker under många år, senast i pamfletten Det är för att jag har lärt mig av Homeros som kom ut i vint-ras.

I mina ögon är Hanna Hallgren och jag oeniga bara på en väsentlig punkt. Nämligen om kritikens adress. Jag föreslog att kritik, som all litteratur, bör adressera ”alla och ingen”. Det tycker Hanna Hallgren är godtroget och oskuldsfullt. Insikten i att man alltid skriver ”någonstans ifrån”, underförstår insikten i att man inte skriver för alla, menar hon. Men är det nödvändigtvis så?

En av den spetsfundiga 1200-talsmystikern Mäster Eckeharts utläggningar av första Mosebok gäller den episod då Adam och Eva, plötsligt medvetna om att de har syndat, förskräckta gömmer sig i lustgården. Herren låter sig naturligtvis inte luras. Han dånar myndigt till Adam ”Var är du?”, varvid de första människorna skamset tvingas krypa fram och bekänna ursynden. I Eckeharts Vulgata lyder Herrens ord ”Ubi es?”, men det gör dem inte mindre problematiska. Guds själva auktoritet står här på spel. Varför frågar Herren över huvud taget? Antingen vet han faktiskt inte var Adam och Eva gömmer sig och då är det illa ställt med hans allvishet, eller så uttalar han orden blott för att förödmjuka sin skapelse, vilket om möjligt vore ännu värre. Eckehart, som i många stycken är en exemplarisk kritiker, finner emellertid andra möjligheter. Herrens ord kan uttydas intertextuellt i ljuset av andra bibelställen. De kan också tolkas genom andra teologer, som kyrkofadern Augustinus. Men hans i mina ögon mest tankeväckande förslag handlar om att läsa frasen ”Ubi es”, inte med stigande, utan med sjunkande tonfall. Orden skulle därmed uttolkas ”du är ett ’var’”.

Detta ”var”, utpekat genom en formidabel läsakt, skulle jag vilja se som prototypen för det litteraturens ”någonstans” som författaren/kritikern har att undersöka. Det är en ort som samtidigt är frågan om sig själv. Den är på en gång plats och händelse. Som plats låter den sig belysas och förstås av till exempel politiska, sociala och estetiska perspektiv. Men som händelse är den bara tillgänglig genom erfarenheten. Det räcker inte med att skärskåda, man måste också ”göra” litteraturen för att ”förstå” den.

För mig är denna dubbelhet viktig. Det omedvetna har en stor och given roll i litteraturens tillblivelse. Också när författaren/kritikern, som Adam och Eva, gjort sig medveten om skulden, kommer hon eller han lyckligtvis att synda om och om igen. Författaren måste ge sig detta villkor i våld. Hennes ”var” kan inte utforskas av henne ensam. Hon eller han måste på nåd och onåd överlämna skriften åt vem det vara månde (alla eller ingen) och hoppas på dennes svar. Varifrån talar jag? Vem är jag? Vad säger jag?

Det tillhör litteraturens idé att den i princip är tillgänglig för alla som vill göra sig mödan att läsa den. I praktiken förhåller det sig naturligtvis annorlunda. Diverse statistiska undersökningar har till exempel lärt oss att vissa klass- och könsmässiga, socialt och etniskt, etcetera definierade grupper läser kultursidor oftare än andra. Det är å ena sidan ovedersägligt. Men litteraturens löfte är å andra sidan att vi med dess hjälp kan överskrida våra bestämningar. Och min erfarenhet av de kultursidesläsare som på olika vägar givit sig till känna är att de aldrig överensstämmer med statistikens bild av dem.

Som jag ser det

utmärker sig litteraturen av att den skapar sin läsare, liksom läsaren skapar litteraturen. Den bör förstås som en kultur, en odling, snarare än som ett kommunikativt medium eller en konsumtionsvara. Litteraturen kräver av oss, författare som läsare, att vi uthärdar de obeständiga positioner och identiteter som den erbjuder. Men lovar i gengäld förändring och förvandling. Det var i ljuset av dessa osäkra villkor jag önskade att kritiken borde förstås som en litteratur om litteratur. Jag inbillar mig att litteraturkritikens vardag på så vis skulle bli mindre förutsägbar.

Magnus William-Olsson