ÅSIKT

Är det så vår kamp ser ut?

HANNA HALLGREN ifrågasätter Pride med öl, flaggor och moderater

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Fredrik Reinfeldt äntrar scenen till tonerna av En sån karl. Som representant för ett parti som konsekvent förhalat riksdagsarbetet för homo-, bi- och transexuellas rättigheter, inviger han årets Pridefestival.

Det hela verkar faktiskt något masochistiskt; jag försöker föreställa mig en feministfestival där invigningstalen hålls av en politiker som röstat nej till aborträtt och lagstiftning mot sexism.

Det är mycket möjligt att Reinfeldt tillhör de mer HBT-progressiva krafterna inom moderaterna. Men så länge han - och moderaterna - detta till trots röstar nej i viktiga rättvisefrågor är det inte nog. Pride borde inte få urarta till ett slags hjälpcentral för (om än välvilliga) konformistiska nej-partipolitiker. Men väljer man denna hjälp- och uppfostringsväg, så vore det logiskt att låta Alf Svensson (kd) stå för nästa års invigningstal. Det skulle troligen kännas terapeutiskt bra för HBT-människor som röstar på (kd) och kanske känner utanförskap i gaysamhället och dessutom haft svårt att komma ut inom (kd).

Den centrala frågeställningen, och oavsett om det är Reinfeldt eller Svensson som håller tal, är: har vi inte kommit längre? Vill vi inte mer? Ska vi inte börja vid en politisk punkt där det är självklart att HBT-människor har samma medborgerliga rättigheter och skyldigheter som andra? Är det inte slöseri med HBT-tid och kraft att hjälpa moderaterna (eller kd) över år 2000-strecket?

Jag menar att fallet Reinfeldt bland annat handlar om olika sätt att bedriva och tänka politik. Ska man tänka parti- eller identitetspolitiskt? Varken eller, eller både och? När Pride-arrangören Nicke Johansson intervjuas i RFSL:s tidning Kom ut menar han att Pride är apolitiskt: "Så länge man har brett innehåll och ser till att inte stänga någon ute kan man vara apolitisk anser jag". Jag antar att Johansson menar att Pride ska vara en partipolitiskt obunden festival. Likväl måste Pride vara politisk; det vill säga ett identitetspolitiskt projekt - för HBT-människors rättigheter.

Det är när Prides identitetspolitiska projekt korsar moderaternas antigay-partipolitik som problem uppstår. Därför är det ur en politisk aspekt naivt att låta Reinfeldt invigningstala.

Personligen skulle jag vilja gå ännu längre, genom att påstå att snart hela Pridefestivalen förhåller sig naivt - eller icke-uppdaterat - till samtidens identitetspolitik. Vill man arbeta aktivt mot förtryck av minoriteter måste man tänka och agera i flera led. Vill man till exempel att vita medelklassbögar ska bli respekterade i samhället, kan inte denna kamp (ideologiskt och praktiskt) föras isolerad från andra kamper: rörande kön, klass, etnicitet, nationalitet etcetera - minoritetskamperna hör samman, eftersom de olika systemen av förtryck ömsesidigt skapar och påverkar varandra. Förtrycket av den äckliga bögen, den farliga muslimen och den bidrags-ätande ensamma mamman hör alltså ihop.

Därför vore ett steg i rätt riktning att öppna portarna in till Pride, att slopa reservatet (det kostar cirka 500 kronor bara att gå in på området), att aktivt tänka i kategorier av kön, klass, etnicitet när festivalen planeras. Inte bara för att "flatorna ska bli nöjda" utan för att prestigelöst tänka och handla kring förtryck som fenomen. Och för att motverka förtryck.

Men väljer man att låta Pride bara-fortsätta-som-det-är, så håller jag med forskaren och queerfeministaktivisten Ulrika Dahl, när hon i Kom ut säger:"Jag tycker Pride kan gå ut med att det här är en fest för alla er som har lust att betala femhundra spänn för att se det ni kan se på Bingolotto, möta en moderat politiker, dricka en massa öl och köpa ett gäng regnbågsflaggor. Det är ni som är välkomna hit och det är detta vi har att erbjuda! Då får ni sagt vad ni är i stället för att säga att `det är det här som är kampen"".

För egen del för jag i år kampen genom den alternativa gratisfestivalen Moonbow (International Homo Culture & Human Rights Festival). Denna lilla festival har fattat någonting om solidaritet - över sexualitets-, köns-, klass- och etnicitetsgränserna.

Hanna Hallgren