ÅSIKT

En död får röst

RAGNAR STRÖMBERG läser om rättsskandalen Osmo Vallo

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mortui vivos docent, de döda lär de levande, lyder ett romerskt ordspråk som för

Jovan Rajs, den genom sin kamp för att fastställa sanningen om Osmo Vallos död numera rikskände professorn i rättsmedicin, utgör ett yrkes-etiskt imperativ: rättsmedicinens uppgift är att ge de döda röst, låta dem tala i egen sak. Misslyckas vetenskapen här, om ingen dödsorsak kan fastställas, är följden "att den döde inte har dött".

Rajs bok om sin och Vallos mors kamp för att få fram sanningen om vad som hände vid polisingripandet på Basun-

gatan i Karlstad den 30 maj 1995 är en ofta upprörande läsning, där man man stundtals tycker sig vandra genom en Kafka-

labyrint av mörkläggningsförsök, prestigestrider och en

jesuitisk kåranda.

Varför har då så många gjort så stora ansträngningar för att hindra fastställandet av en dödsorsak, dessutom i ett fall som i sig inte var särskilt

komplicerat, eftersom en sky av vittnen såg vad som hände. Såg - och hörde; det knakande ljudet när den ene polismannen trampar på den liggande Vallo är mörkrets hjärtas slag i denna berättelse om den yttersta skymfen, för den döde som berövas sin död har heller inte levat.

Fallet Osmo Vallo är egent-ligen tre i varandra inflätade berättelser. Den första handlar om hur två poliser inför ögonen på chockade vittnen, som de sedan varnar för att snacka om vad de sett, med sin hund som hetsat tillhygge tillfogar en känd - och säkerligen outhärdligt påfrestande - bråkmakare och tjackpundare så svåra skador att han avlider. Den andra berättelsen är den om hur en rad myndigheter, med Rättsmedicinalverket, RMV, och dess förre generaldirektör Kurt Roos i spetsen, får erfarna läkare att fräta sönder hals-kotor, låta kroppsdelar försvinna och i obduktionsutlåtanden på en sida beskriva en skada som de på nästa sida förnekar existensen av. Tack vare att Rajs skriver så klart och väl och med sådan robust intelligens, blir denna hemska berättelse en ofta dråplig skildring av byråkratiska absurditeter, där

polis, åklagare och rättsmedicinare, institutioner som i demokratier måste vara åtskilda, sluter leden.

Den stora offensiven kommer igång när Rajs på Riksåklagarämbetets, RÅ:s, uppdrag tillsammans med en kollega utför en tredje obduktion och kommer fram till den för RMV, polis och åklagare egendomliga slutsatsen att Vallo inte dog av stress och drogpåverkan, så kallat exciterat delirium, utan av det extrema våld som de båda poliserna utövade efter att ha bussat schäfern Keller på honom. Den tredje - och den ytterst viktigaste - berättelsen är den som börjar med att Janne Josefsson, då i redaktionen för Striptease, ringer upp Jovan Rajs för att be honom kommentera fallet Osmo Vallo och som slutar med Rajs och andras förvandling till "rättshaverister". Josefsson får igång Rajs genom att antyda att också Rajs belagts med munkavle av RMV, en fint Rajs går på så det sjunger om det.

Denna berättelse handlar på ett socialt och politiskt plan om civilkuraget som männi-skovärdets enda garanti mot maktmissbruk och ett kamaraderi som utgör ett mycket konkret hot mot demokratin, ett hot vars allvar rättegångarna efter Göteborgskravallerna ytterligare understrukit. Men det som gör Fallet Osmo Vallo till en så oavvislig bok är att den gör det alldeles självklart att människovärdet uppstår ur döden, att det är dödens fasa som gör livet heligt.

Samhälle

Ragnar Strömberg