ÅSIKT

Vad blev det av vår dröm?

ARTHUR MILLER om ett Israel som måste hitta tillbaka till sina ideal

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag vill tacka er för denna ära och för att ni fogat mitt namn till listan över de framstående författare som tidigare tilldelats Jerusalem Prize. Detta pris utgör ett erkännande av mitt arbete som författare, men prismotiveringen nämner också mitt engagemang till försvar för medborgerliga fri- och rättigheter. Som tidigare ordförande i internationella PEN, organisationen för författare i hela världen som försvarar friheten att skriva, har jag besökt många länder med olika politiska system, vissa gånger för att försöka få författare släppta ur fängelse, andra gånger för att helt enkelt stärka lokala PEN-klubbar vilka ofta nog kämpar för sin existens. Sanningen att säga ville jag aldrig lämna mitt skrivbord, men det kan ha varit så att jag som jude tillhörande en viss generation inte kunde glömma tystnaden på 1930- och 1940-talet, när fascismen påbörjade sin till-intetgörelse av vårt folk, något som omvärlden under lång tid förhöll sig likgiltig till.

Kanske är det för att jag har försökt göra något meningsfullt för att försvara mänskliga rättigheter som jag vet hur svårt det är att åstadkomma någonting bra. Samtidigt säger mig min erfarenhet att de allra flesta människor fortsätter att tro på rättvisa och vill att den ska segra.

Eftersom jag har åtminstone en aning om de många fruktansvärda motsägelser som präglar Israels situation vis-à-vis palestinierna, är jag också medveten om på vilket avstånd från de dagliga realiteterna jag befinner mig. Jag kommer därför inte att predika eller försöka övertala. Grundprinciperna i min egen uppfattning är helt enkelt att Israel har rätt att exi-stera, och palestinierna likaså, i en stat som är deras egen. I och med bosättningsexpan-sionen har jag bevittnat, till en början med förvåning och därefter allt mer klentroget, vad som föreföll vara en kontraproduktiv politik. Jag tänker inte anföra motstridande argument med andrahandskunskap, utan blott säga det uppenbara - att bosättningspolitiken tycks ha förändrat den israeliska statens själva natur och att framväxten av en ny humanistisk vision är nödvändig om den judiska närvaron ska uppfattas som värd att bevara. För att uttrycka det kanske alltför koncist - ingen stat som inte har rättvisan som central princip kan bli bestående som symbol för den judiska karaktären.

Jag skulle kunna ge en liten bakgrund till dessa uppfattningar, eftersom denna bakgrund för mig utgör en så skarp kontrast till den nuvarande situationen. Jag har haft en viss, liten erfarenhet av det politiska Israel. Jag inbjöds att delta i den Waldorf-middag 1948 som hölls för att fira Sovjetunionens erkännande av staten Israel, vilket var det första och för en tid enda internationella erkännande Israel fick. Själva idén om en nation av judar som skulle existera i modern tid var svår att föreställa sig då. Det var nästan som om en scen ur Bibeln höll på att spelas upp igen, men den här gången med verkliga människor som rökte cigaretter. Föreställ er! Judiska busschaufförer, judiska snutar, judiska gatsopare, judiska domare och de brottslingar de dömde, judiska prostituerade och filmstjärnor, judiska rörmokare och snickare och bankirer, en judisk president och ett judiskt parlament och en judisk utrikesminister.

Allt detta var något så nytt på jorden att det aldrig gick upp för mig eller, skulle jag tro, för de flesta människor, att det nya Israel, som en stat styrd av människor, skulle bete sig på ungefär samma sätt som alla stater hade betett sig genom historien - den skulle försvara sin existens på alla sätt som ansågs nödvändiga och till och med utvidga sina gränser när det visade sig möjligt. 1948 var, åtminstone sett från New York, själva idén om en judisk stat defensiv, eftersom den utsattes för nästan oupphörliga angrepp. Den exi-sterade över huvud taget som en tillflyktsort för ett folk som med nöd och näppe hade undgått en total folkmordsutplåning i Europa bara några år tidigare. Och det var därför, tror jag, som den dominerande känslan under den där Waldorf-högtidligheten var att när judarna nu inte längre kontrollerades och dominerades av andra så var tiden kommen för dem att bete sig normalt.

Naturligtvis föll det inte de flesta människor in, och definitivt inte mig, vad normalt verkligen betydde. Under den där sprudlande Waldorf-kvällen och efteråt hörde man lite eller inte alls talas om den mörka sidan av nybildade staters historia, i synnerhet deras våldsamma sammanstötningar med andra folk i samma eller intilliggande områden. Under några år, särskilt i Förenta staterna, existerade ett visst idylliskt Israel i allmänhetens föreställning, och för vissa gör det antagligen fortfarande det. Det var kibbutzernas Israel, det befriade landet, Israel som hemvist för pionjärer med en samarbetsanda som påminde om stämningen på ett sommarläger.

Denna bild innehöll oundvikligen en hel del psykologiskt förnekande, så som alltid är fallet när det gäller den nationalistiska bilden av alla nationer. Jag var själv inte sionist men jag deltog förvisso, om än oavsiktligt, i detta slags förnekande - även om det kändes ganska underligt att höra Golda Meir svara på en fråga om palestinierna genom att säga: "Det är vi som är palestinierna." Men detta föreföll ungefär lika harmlöst som den amerikanske presidentens vana att lösa problemet med de djupa orättvisorna i det amerikanska samhället genom att stolt deklarera: "Vi är alla amerikaner."

Den judiska fixeringen vid rättvisa går tillbaka till allra första början, naturligtvis. Job klagar när allt kommer omkring inte bara över att han har förlorat allt; han är inte en borgare som drabbats av en ekonomisk depression. Hans förvirring härrör från en fasansfull vision av en värld utan rättvisa, vilket är detsamma som en värld som har störtat samman i kaos och rå styrka. Och om han uppmanas att ändå tro på Gud så är det en gud som på något mystiskt sätt faktiskt fortfarande står för rättvisa, hur outgrundliga hans syften än må vara.

Under den där Waldorf-kvällen betydde Israel den rena överlevnadens triumf, den fasta föresatsen att leva ett värdigt liv. Israel innebar också att ett visst sinnelag hade överlevt, den fortsatta judiska insnärjningen i livets garn, och på något sätt den judiska insnärjningen i de eviga tingen. Kort sagt: Israel var mycket mer än en politisk enhet, och mycket mer än en geografisk plats, förmodligen åtminstone delvis därför att det låg så långt bort och därför att avståndet förvandlade det till något som liknade ett konstnärligt uttryck, ett slags ljus vision av produktiv fred.

Oavsett hur det kan ha gått till framstår det på detta avstånd och från och med mordet på Rabin som om bosättningspolitiken - i kombination med den nuvarande politiska ledningens tydliga beslut att som svar på de obevekliga självmordsbombningarna och den oundvikliga rädsla de framkallat överge upplysningens värden - har fört landet bort från dess visionära karaktär. Och därmed har det också förts bort från Waldorf-förhoppningarna om att Israel skulle utgöra ett fredligt, progressivt, normalt samhälle som alla andra. Vad som återstår, förefaller det, är raka motsatsen - ett beväpnat och ganska desperat samhälle som är på kant med sina grannar men också med världen. Att det fortfarande är den enda demokratin i området skyls enkelt över som om detta inte hade någon större betydelse, så stark är den fientlighet som omger landet i många männi-skors sinnen. Kanske är hyckleriet i denna konflikt inte större än vanligt, men det är förvisso inte mindre.

Är det för att landet är judarnas land som denna fientlighet har mött så lite motstånd? Jag tror det, men inte av den uppenbara orsaken medfödd antisemitism, åtminstone inte uteslutande. Det är också därför att judarna från första början förkunnade att Gud först och främst betyder rättvisa framför alla andra värden. Vi är bokens folk och boken är, när allt kommer omkring, Bibeln, och Bibeln betyder rättvisa eller så betyder den ingenting, åtminstone ingenting som betyder något. Israels värn, förefaller det mig, var att här på denna plats hade en utjämning av rättvisans vågskålar till slut ägt rum, detta folk hade i själva verket överlevt det mekaniserade folkmordet och kommit tillbaka för att än en gång bruka jorden och uppföra nya städer.

Enligt min erfarenhet väckte detta Israel snart beundran och respekt bland många människor vilka, så vitt jag visste, inte hade något särskilt till övers för judar eller till och med var fientligt inställda till dem. Detta avvisande av döden och anammande av livet gav eko runtom i världen, och det förefaller mig nu liksom det gjorde för ett halvt århundrade sedan att det var detta som var Israels värn, i lika hög grad som landets tapperhet i strid.

Det är kanske meningslöst att bråka om en upprepad hi-storia som varje modern nation har gått igenom i sin utveckling - ett demokratiskt system för de egna medborgarna, och någonting helt annat för andra som befinner sig utanför landets fysiska och psykologiska gränser. Det som utgör Israels olycka, och som den nuvarande ledningen och dess anhängare utan tvekan inser har betydelse, är statens sena inträde på scenen, långt efter den tid då en kolonial mentalitet betraktades som inte bara normal utan också lovvärd. Hela långa kvarter av mycket solida byggnader står fortfarande kvar i London, Wien, Paris vilka en gång fylldes av kontor som hade till uppgift att administrera människors liv och öden tusentals kilometer bort i klimat som ingen europé någonsin skulle uppleva.

Det post-rabinska Israel begär, utan tvekan som en förvarshandling men icke desto mindre, inte bara att klockan ska stanna utan att den ska vridas bakåt för att möjliggöra Israels expansion in i områden utanför dess gränser.

Slutligen tror jag det skulle vara ett misstag att hänföra så mycket av världens motvilja mot denna politik till antisemitism. Förenta staterna väcker, förmodligen av liknande skäl, en liknande aversion i världen, något som de flesta amerikaner har svårt att förstå. Den amerikanska administrationen har visat världen en enastående hård och kompromisslös attityd, och detta i kombination med en viss arrogant självrättfärdighet i dess tonfall har alienerat en massa människor som för bara ett litet tag sedan hyste genuint medlidande med oss på grund av de blodiga 11 september-attackerna. Det var trots allt inte länge sedan som fransmännen - jo visst, fransmännen - tillkännagav i ett antal jätterubriker: "Vi är alla amerikaner nu."

Det kanske har slagit några av er att vad jag har pratat om i grund och botten är public relations - Israels genomslagskraft som en symbol inför världen - snarare än de svåra frågorna om säkerhet och nya uppgörelser med palestinierna. Men min inspirationskälla när jag gjort detta sträcker sig betydligt längre tillbaka i historien än public relationsindustrin.

När Thomas Jefferson skrev den amerikanska oavhängig-hetsförklaringen infogade han i den en mening som nog var tänkt att hjälpa till att rättfärdiga den nya demokratins beslut att bryta sig ur det brittiska imperiet. Han hoppades sålunda kunna vädja om fördragsamhet från en fientlig värld av monarkier och imperialism. Förklaringen, sade han, hade skrivits "Med tillbörlig respekt för människosläktets uppfattningar "". Kort sagt, det svaga, nyfödda samhället behövde världens vänskap eller åtminstone dess tolerans i samma stund som det var berett att gå i krig för sin självständighet.

Också här var det någonting unikt som höll på att införas i en i stort sett fientlig värld; britterna utgjorde fienden och det franska stödet var rent strategiskt, eftersom monarkin inte gillade denna nya demokrati som den misstänkte skulle kunna äventyra regim-en genom sitt inflytande. Men Jefferson och hans vänner förstod och accepterade att ingen nation kan bestå någon längre tid, oavsett hur ihärdigt den försvarar sig, med mindre än att den hyser respekt, och ingalunda förakt, för resten av mänskligheten och dess längtan efter rättvisa och rättfärdighet för alla. Men min egen tro är inte helt pessimistisk. En nations historia spelar en stor roll för att bestämma dess framtid. Den judiska historien är extremt lång och den är, som jag har sagt, full av en fixering vid rättvisa. Det är en fruktansvärd ironi att staten Israel i dag på sätt och vis attackeras av dem som frambär visionära ideal vilka föddes i det judiska hjärtat. Det är hög tid för det judiska ledarskapet att kräva tillbaka den egna historien och återinföra dess odödliga ljus i världen.

Arthur Miller (Översättning: Tor Wennerberg)