ÅSIKT

Låt oss inte glömma Rolf Ekéus

ALEXANDER COCKBURN om en av Irakkrigets propagandister: Ekéus "spelade en värre roll än de flesta andra, under FN:s blåa flagg"

1 av 2 | Foto: SVEN-OLOF ENGLUND
Rolf Ekéus anklagas i dag av Alexander Cockburn för att som vapeninspektör ha spelat en avgörande roll för upprätthållandet av sanktionerna mot Irak. Ekéus är också aktuell som kontaktperson i skandalen med de svenska FOI-forskarna som reste till Irak för att söka efter vapenspår åt ett påstått tv-bolag. "Om det blivit bingo hade FOI blivit hjältar", sa Ekéus till Dagens Nyheter i går.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vecka efter vecka har Bush och hans medarbetare pucklats på av demokrater med nyvunnet mod och liberala ledarskribenter för att de överdrev hotet från Saddam Hussein och hans ännu oupptäckta massförstörelsevapen. Ena dagen är det CIA-chefen George Tenet som hudflängs, nästa dag är det Paul Wolfowitz pluton av galna straussianer. På andra sidan Atlanten har samma sak drabbat Tony Blair.

De förtjänar det stryk de får, men om vi ska vara rättvisa finns det en måltavla som förtjänar det ännu mer, en man med oklanderliga liberala meriter, väl ansedd på den sorts sammankomster som bevistas av New Labour-politiker och anhängare av tredje vägens politik. Tillåt mig presentera Rolf Ekéus, före detta svensk ambassadör i USA och dessförinnan chef för United Nations Special Commission on Iraq (UNSCOM) mellan 1991 och 1997. Numera är han ordförande för Stockholms internationella fredsforskningsinstitut SIPRI, ett känt duvslag inom olivkvistkotteriet.

Efter det första Irakkriget var det UNSCOM-chefen Ekéus, utstrålande opartisk integritet som bara en svensk kan, som bestämt hävdade att Saddam Hussein tveklöst fortsatte med tillverkning av massförstörelsevapen. Ekéus spelade en avgörande roll för att rättfärdiga det fortsatta upprätthållandet av sanktioner, med motiveringen att dessa sanktioner var nödvändiga som ett sätt att utöva påtryckningar på tyrannen i Bagdad.

1996 skrev Ramsey Clark, före detta amerikansk justi-

tieminister och en av de ledande kritikerna när det gäller dessa sanktioners urskillningslösa grymhet, ett öppet brev till Ekéus som började med följande ord: "Bäste herr Ekéus, hur många barn är du villig att låta dö medan du letar efter "poster" som du "är övertygad om fortfarande exi-sterar" i Irak? Varannan månad under det senaste halv-året, och vid tidigare tillfällen, har du eller ditt kansli gjort ett uttalande några veckor innan säkerhetsrådet ska ta ställning till sanktionerna mot Irak, uttalanden som du vet kommer att användas för att förlänga sanktionerna. Denna grymma och ändlösa bluff med nya avslöjanden varannan månad måste få ett slut. Den direkta konsekvensen av dina uttalanden, vilka används för att rättfärdiga en förlängning av sanktionerna mot Irak, är att hundratusentals oskyldiga och hjälplösa spädbarn, barn, gamla och kroniskt sjuka människor dör."

Trots många sådana ursinniga fördömanden fortsatte Ekéus, ända till dess att han lämnade över sitt jobb som UNSCOM-chef till den mer uppenbart suspekte och okammade australiensaren Richard Butler, att agera på det sätt som brännmärkts av Clark och andra. USA:s FN-ambassadör Madeleine Albright sade som alla vet till Lesley Stahl på CBS, apropå de dödliga sanktioner som dödade över en halv miljon irakiska barn, att "vi anser att det är värt priset", men det var Ekéus som tillhandahöll FN:s diplomatiska täckmantel för denna frånstötande kalkyl.

Det är tur för Ekéus anseende i fina liberala kretsar att den allmänna medvetenheten om vad han verkligen visste om Saddams kemiska, biologiska och nukleära vapen fortfarande är ringa. I själva verket var Ekéus, från och med mitten av 1990-talet, mycket väl medveten om att Saddam Hussein inte hade några sådana massförstörelsevapen. De hade alla blivit förstörda flera år tidigare, efter det första Irakkriget.

Ekéus fick veta detta natten till den 22 augusti 1995 i Amman direkt från general Hussein Kamels mun, som just hade hoppat av från Irak tillsammans med några av sina främsta militära rådgivare. Kamel var Saddams svärson och hade haft det övergripande ansvaret för alla program för utveckling av kemiska,

biologiska och nukleära vapen och avfyrningssystem.

Den natten, under tre timmars detaljerad utfrågning av Ekéus och två tekniska experter, var Kamel kategorisk. FN:s inspektionsteam hade gjort ett bra jobb. När Saddam till slut övertygades om att det skulle få mycket allvarliga konsekvenser om han inte gjorde sig av med de relevanta vapensystemen utfärdade han ordern och Kamel verkställde den. Som han sade till Ekéus den där natten: "Alla vapen, biologiska, kemiska, nukleära, missiler, förstördes." (UNSCOM:s redogörelse för sessionen kan läsas på www.fair.org/press-releases/kamel.pdf). I liknande utfrågningar samma månad sade Kamel samma sak till team från CIA och MI6. Hans militära rådgivare tillhandahöll en stor mängd bekräftande detaljer. Sedan, året därpå, lurades Kamel tillbaka till Irak och avrättades omedelbart.

Gick Ekéus omedelbart ut och proklamerade seger, och föreslog att sanktionerna skulle kunna upphävas? Som vi har sett gjorde han inte det. I själva verket yrkade han på att de skulle intensifieras. Åren rullade på och irakiska barn i tusental försvagades och dog. Krigshetsarna slog på trumman om Saddams massförstörelsevapen, och Kamels uttalanden hölls hemliga. Till slut grävde John Barry på Newsweek fram detaljer om sessionerna i Amman och i februari i år publicerade Newsweek hans artikel, dock inte med de stora rubriker den förtjänade. Jag har förstått att när Barry konfronterade Ekéus med detaljer om den hemlighållna utfrågningen blev denne bedrövad. Barrys sensationella avslöjande ignorerades på de flesta håll.

Och Ekéus förklaring till varför han hemlighöll de avslöjanden som gjordes av Kamel och hans medarbetare? Han hävdar att planen var att bluffa Saddam och hans vetenskapsmän till att göra ytterligare avslöjanden. Försök få det att hänga ihop.

Ekéus fick sin belöning för att ha spelat spelet så som USA ville att det skulle spelas: ett behagligt mottagande i Washington när han anlände dit som svensk ambassadör, respektfulla audienser längs världens diplomatiska turnérutter. Intill denna dag polerar han nitiskt sin "tro-

värdighet" med hjälp av långa, tendentiösa artiklar som hävdar att Bush och Blair hade rätt. Han visar inga tecken på att besväras av sin fasansfulla roll. Han kommer aldrig att tvingas sitta och skruva på sig i utskottsförhör med demokratiska senatorer som plötsligt är modiga som lejon. Han kommer inte tvingas vada genom avloppsvatten för att ta sig in på det största sjukhuset i Bagdad och se barnen dö, och inte heller åka i ett militärfordon och vänta på att någon ska släppa en handgranat från en bro och spränga honom i bitar.

I dag betar han fridfullt på SIPRIS lugna betesmarker. Men om vi ska ösa beskyllningar över Bush och Blair och de propagandister som utformade deras lögner, låt oss då inte glömma Ekéus. Han spelade en värre roll än de flesta andra, under FN:s blåa flagg.

Alexander Cockburn