ÅSIKT

Vi måste börja oroa oss!

KULTUR

”Vi har inte lyckats visa varför vi borde räknas och vi räknas inte heller”,

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

skriver den ungerske författaren Peter Esterházy när han betraktar Europa ”från månen”.

”Under diktaturen lärde vi oss att Staten är en fiende man ska dra vid näsan, men förväntade oss sedan ändå att den skulle lösa alla våra problem”.

Och vad gör man nu, i ett nytt läge, ett nytt sammanhang?

Esterházys text, den sista i kultursidornas serie Vad är Europa?, är ett svar på Habermas och Derridas appell om att skapa en ”hård kärna” ur vilken en ny europeisk identitet kan växa fram.

Först var jag länge en östeuropé, sedan upphöjdes jag till rangen av centraleuropé och för några månader sedan fann jag mig förvandlad till ”ny europé”. Men innan jag ännu hunnit vänja mig vid detta tillstånd genomgick jag ännu en metamorfos: jag blev en perifer europé, eller utanför ”kärnan”, alltså ungefär det öde som drabbat den som bott hela livet i Munkàcs och som utan att någonsin röra sig ur fläcken förvandlats från ungrare till tjeck, sedan till sovjetmedborgare och till slut ukrainare.

I våra trakter är det så man blir kosmopolit. Själv sitter jag här på min kammare i Budapest, långt bort från hela den där debatten. Å andra sidan är Budapest oändligt fjärran debatten, som i sin tur äger rum på mycket stort avstånd från Budapest.

I alla händelser innebär Habermas idé om en ”hård kärna, tills vidare” – även om en sådan tolkning kan förefalla vidlyftig – att vi östeuropéer inte har så särskilt mycket med EU att skaffa. På vanligt vardagsspråk betyder talet om ”kärna/icke-kärna” att Europa delas in i första och andra klass. Men jag vill inte falla in i den gamla vanliga östeuropeiska offertrallen.

För övrigt förstår jag mycket väl Habermas reflex: för den som i de nya EU-medlemsstaterna ser ett störningsmoment är detta hans ”tills vidare” mycket logiskt. Ett rationellt och objektivt konstaterande.

Att samverka med nykomlingarna är besvärligt och kommer så att vara också i framtiden.

Vi ”nya” hävdar att vi alltid varit européer, men vi ser annorlunda på saker och ting och använder orden på ett annat sätt. Till exempel är friheten för oss inte ett jämviktsförhållande mellan rättigheter och skyldigheter utan en fråga om överlevnad, om hur skickligt man lyckas gömma sig för makten. Under diktaturen lärde vi oss att Staten är en fiende man ska dra vid näsan, men förväntade oss sedan ändå att den skulle lösa alla våra problem. Knappt har vi återerövrat suveräniteten förrän vi tvingas begränsa den innan vi ens hunnit förstå vad den innebär.

I våra ögon har Amerika aldrig varit en supermakt utan bara en dröm. En stor dröm om riddaren som kommer till vår undsättning på sin vita häst, även om han aldrig ens nuddat vid tanken (som till exempel 1956). Ändå är Amerikas status oförändrad sedan dess. Vi har heller aldrig befunnit oss i en situation där vi direkt känt av supermaktens arrogans och inte heller de tyngande villkor som kopplades till de bistånd vi tog emot.

Låt oss därför dröja kvar vid den aktuella situationen.

Den 15 februari hölls stora demonstrationer i hela Europa, så även här: 30 personer tågade genom staden, men eftersom de tillhörde olika partier råkade de snart i luven på varandra. Så demonstrationerna såg vi på tv. Denna passivitet är ett barn av den totalitära erfarenheten – hur skulle man annars förklara det faktum att här hos oss är det de så kallade konservativa (inklusive högerextremisterna) som var mot kriget medan socialisterna var för det?

Eller så försökte man helt enkelt undvika att alls ta ställning.

Också denna reflex är ett arv från Kádárs tid: att aldrig gå mot strömmen är det enda sättet att inte hamna i knipa.

Men en knipa är precis vad vi hamnat i nu.

Drivkraften bakom De Åtta Nationernas brev var mindre lojalitet gentemot Bush utan mer känslan av vanmakt, tafatthet och brist på diplomatisk erfarenhet.

Men hur ska man kunna förvänta sig att man ska bli skicklig på det här området över en natt? På vilken grundval, med vilken tradition, med vilken täckning bakåt?

Som en diktare redan uttryckt saken, kan Mellaneuropa bara förstå sig självt ur ett centraleuropeiskt perspektiv och att vara centraleuropé innebär att inte veta vem man är.

Det är alltså hög tid att göra upp räkningen med att vara ”den andre”, men sedan 1989 har mycket lite förändrats i det avseendet; vi har inte lyckats visa varför vi borde räknas och vi räknas inte heller. När DDR klampade in i Förbundsrepubliken, kunde man för ett ögonblick hoppas att den senare skulle ta tillfället i akt att lära känna ”den andre” (med andra ord sig själv). Men så skedde inte (något man nu försöker kompensera på en mängd olika sätt).

Och nu tränger sig dessutom den nya världsordningen på oss, med ett mäktigt Amerika och ett förvirrat Europa.

Förändringstakten är så hög att Derrida inte ens hinner skriva artiklar själv och ovanpå detta kommer nödvändigheten att genast skrida till handling.

I själva verket är den enklaste och snabbaste lösningen att låta ett avantgarde gå i täten. Om vi ett ögonblick bortser från diktaturerna är upplyst envälde det mest effektiva sättet att lösa den här sortens problem. Då skulle vi kunna använda den ”hårda kärnan” som lokomotiv, som ett avantgarde för Europa, i vars eget intresse tågets dörrar skulle förbli öppna, så att vi, i vårt eget intresse, skulle kunna stiga på det där tåget.

En vacker metafor och inte heller särskilt förenklad, så det enda verkligt problematiska tycks i mina ögon vara det faktum att järnvägsspåren redan är lagda.

Det är sant att Öst- och Centraleuropa utgör ett störningsmoment; men om man betraktar dem som enbart fridstörare, vad är det då vi egentligen talar om? Eller, med andra ord – även om frågeställningen går emot mina egna intressen – vilken är den djupaste drivkraften bakom utvidgningen av Europa? Osjälviskhet? Hövlighet? Skulle det förhålla sig så, skulle det vara för lite – det skulle rent ut sagt inte vara någonting alls.

Vi kan inte bara låtsas som om det regnar.

Östeuropa måste lära sig att uppträda som en vuxen, fatta egna beslut och medvetet ta ansvar för konsekvenserna. Å andra sidan kan inte Västeuropa undvika att lära känna fridstöraren; men då räcker det inte med flotta gester, som emellertid inte heller de kan utelämnas helt: med vilken magnifik förmätenhet påminde inte den franske presidenten de nya medlemsländerna om att de kunde ha hållit tyst! För egen del älskar jag fransk förmätenhet mest av alla i hela världen. Om förmätenhet alls äger existensberättigande ska den vara fransk, den ur stilsynpunkt förnämsta av alla dem den europeiska andan lyckats frambringa.

Ungersk förmätenhet är löjeväckande, den tyska är blytung, den italienska prålig; och den engelska kunde gått an, men till den grad subtil att den blir stum. Mot bakgrund av denna nya definition av Europa framstår, betraktad härifrån, från månen, den harm som riktas mot Amerika som trångsynt och taktiskt betingad.

Som jag ser det kan det inte finnas vare sig bestämda utgångspunkter eller målsättningar och detta gäller också ansträngningarna att uppnå en i sig önskvärd jämvikt mellan Europa och USA. Som jag ser det är de gemensamma nämnarna mycket svåra att beskriva. De skulle kunna bli synliga i form av enskilda rörelser och attityder eller i sättet att värdera och prioritera. Vad Amerika beträffar, är det som om det hamnade i skuggan av Bush.

Som jag ser det är amerikanerna, hinsides olikheterna, som vi. De representerar inte en motpol. Svepande, grova förenklingar av typen ”må den bäste vinna” för inget gott med sig. Därför finns det än en gång anledning att ställa frågan: vad är det vi talar om?

Den pågående idétävlingen på temat Det Nya Europeiska Självmedvetandet ger ett egendomligt intryck: det är som om man tänkte sig en

mega-nationalstat, med en gemensam fiende och besjälad av en identitetstanke som ska ersätta nationella särdrag och egenheter med euronationella särdrag och egenheter.

Utöver allt detta framstår idén om att skapa Europas Förenta stater som ogenomförbar också för att vi, i jämförelse med Amerika, är alltför olika varandra. Det är längre mellan Kiel och Hamburg (för att inte tala om Hódmezövásárhely) än mellan Boston och San Francisco.

Kanske har vårt bidrag till att andligen hålla samman Europa fram till i dag varit diktaturerna, eller rättare sagt motståndet mot diktaturerna. Men vad har då skett från 1989 och framåt? Var finns de platser där den organiska tanke utvecklas, ur vilken en ny europeisk självbild skulle kunna födas? Sådana laboratorier exi-sterar inte och för övrigt, inte utan goda skäl, skrämmer oss de stora visionerna. Vore jag mer hemfallen åt apokalyptiska visioner skulle jag beskriva Europa, den europeiska andan och den europeiska kulturen som vi uppfattar den, som ett lik vars naglar fortsätter att växa. Men den bilden skrämmer mig så mycket att jag genast suddar ut den (och om glömskan inte skulle stå mig bi, så utplånar jag den på min dödsbädd).

Habermas skriver: ”En attraktiv, eller rentav smittande, vision av Europa ramlar inte ner från himlen; och i dag kan den bara födas ur en oroande känsla av vilsenhet”.

Detta är ett viktigt yttrande. Men det är som om den allmänna vilsenheten inte var det minsta oroande; tvärtom verkar den mycket lugn. En lugn vilsenhet är tom. Från den punkt där vi befinner oss nu är allt vi kan åstadkomma skröpliga ekvationer i stil med: EU=euro+Bryssel. Först och främst, sålunda, gäller det att börja oroa sig. Vi måste komma fram till hur mycket oro vi européer har gemensamt.

Och se den i vitögat.

Peter Esterházy (Översättning och redigering: Ragnar Strömberg)