ÅSIKT

Kan vi någonsin förstå de andra?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För nio år sedan skrev jag ett efterord till min bok Orientalism där jag, i ett försök att klargöra vad jag ansåg att jag hade sagt och inte sagt, framhöll inte bara de många diskussioner som hade öppnats upp sedan min bok kom ut 1978, utan också de sätt på vilka ett arbete rörande olika föreställningar om ”Orienten” inbjöd till allt kraftigare feltolkningar. Att detta framstår mer som ironiskt än irriterande för mig i dag är ett tecken på i hur hög grad min ålder har hunnit i kapp mig. När mina två viktigaste intellektuella, politiska och personliga mentorer, Eqbal Ahmad och Ibrahim Abu-Lughod, nyligen gick bort upplevde jag sorg och förlust, och även resignation och en viss envis vilja att fortsätta.

Orientalism är i hög grad en bok med kopplingar till samtidshistoriens tumultartade dynamik. Den inleds med en beskrivning från 1975 av det libanesiska inbördeskrig som upphörde 1990, men våldet och den hemska blodspillan fortsätter intill denna dag. Vi har bevittnat Olsoprocessens misslyckande, den andra intifadans utbrott, och palestiniernas fruktansvärda lidande på den återockuperade Västbanken och Gaza. Fenomenet självmordsbombningar har framträtt i all sin ohyggliga våldsamhet, som mest skrämmande och apokalyptiskt, naturligtvis, i samband med händelserna den 11 september 2001 och deras efterverkningar i form av krigen mot Afghanistan och Irak. I skrivande stund pågår Storbritanniens och Förenta staternas olagliga imperialistiska ockupation av Irak. Dess följder är verkligen förfärliga att beskåda.

Allt detta är en del av vad som påstås vara en civilisationernas kamp, ändlös, oförsonlig, ohjälplig. Jag håller dock inte med.

Jag önskar jag kunde säga att den allmänna kunskapen om Mellanöstern, araberna och islam har förbättrats något i Förenta staterna, men tyvärr är så inte alls fallet. Det händer ofta att man får höra högt uppsatta byråkrater i Washington prata om att rita om Mellanösterns karta, som om mycket gamla samhällen och otaliga folk kunde skakas om som jordnötter i en burk. Men så har ofta skett med ”Orienten”, denna halvt mytiska konstruktion som sedan Napoleons invasion av Egypten i slutet av sjuttonhundratalet har danats och danats om oräkneliga gånger.

Min huvudtes är att precis som historien skapas av män och kvinnor kan den också upphävas och skrivas om, så att ”vårt” Öst, ”vår” Orient också blir ”vår” att besitta och styra. Jag hyser stor aktning för folken i denna region och deras möjligheter och förmåga att fortsätta kämpa för sin vision av vilka de är och vill vara. Det har skett ett så massivt och utstuderat aggressivt angrepp på de samtida arabiska och muslimska samhällena på grund av deras efterblivenhet, deras brist på demokrati och förnekande av kvinnors rättigheter att vi helt enkelt glömmer bort att idéer som modernitet, upplysning och demokrati ingalunda utgör några enkla och självklara begrepp som man antingen hittar eller inte hittar likt gömda påskägg i vardagsrummet.

Det är skillnad mellan å ena sidan kunskap om andra folk och andra historiska perioder som är ett resultat av förståelse, medkänsla, noggranna studier och analys, och å andra sidan kunskap som ett inslag i en övergripande kampanj för självhävdelse. Det är ju, när allt kommer omkring, stor skillnad mellan viljan att förstå till följd av en strävan efter samexistens och vidgade horisonter, och viljan att dominera och kontrollera. Det är utan tvekan en intellektuell katastrof av historiska dimensioner att ett imperialistiskt krig som kokats ihop av en liten grupp icke valda amerikanska byråkrater utkämpades mot en kraftigt försvagad diktatur i tredje världen på rent ideologiska grunder vilka hade att göra med global dominans och knappa naturtillgångar – syften som doldes av orientalister vilka därigenom svek sitt forskarkall.

George W Bushs Pentagon och Nationella säkerhetsråd påverkades starkt av personer som Bernard Lewis och Fouad Ajami, experter på arabvärlden och islam som hjälpte de amerikanska hökarna att göra sig föreställningar om sådana befängda fenomen som den arabiska mentaliteten och den flera århundraden långa islamiska tillbakagången som endast amerikansk maktutövning skulle kunna upphäva. I dag är boklådorna i USA fyllda av sjaskiga utgjutelser i bokform med braskande titlar kring ämnen som islam och terrorn, det avslöjade islam, det arabiska hotet och det muslimska hotet, alla skrivna av politiska polemiker som låtsas besitta kunskaper vilka meddelats dem av experter som påstås ha trängt in i hjärtat hos dessa besynnerliga orientaliska folk.

Utan en väl orkestrerad känsla av att folken där borta inte är som ”vi” och inte uppskattar ”våra” värderingar – själva kärnan i den traditionella orientaliska dogmatiken – skulle det inte ha blivit något krig.

Varje imperium genom historien har i sin officiella diskurs sagt att det inte är som alla andra imperier, att dess omständigheter är speciella, att det har ett uppdrag att upplysa, civilisera, skapa ordning och demokrati, och att det använder våld blott som en sista utväg. Och, vilket är ännu sorgligare, det finns alltid en kör av intellektuella som är villiga att säga mildrande ord om välvilliga och altruistiska imperier.

Tjugofem år efter att den publicerades ställer Orientalism återigen frågan om huruvida den moderna imperialismen någonsin upphörde, eller om den har fortsatt i Orienten ända sedan Napoleons intrång i Egypten för två århundraden sedan. Araber och muslimer har blivit tillsagda att offermentalitet och ältande av imperiets härjningar bara är ett sätt att undfly det egna ansvaret i nuet. Detta är naturligtvis också V S Naipauls bidrag till litteraturen, att imperiets offer fortsätter beklaga sig medan det går utför med deras länder. Men vilken ytlig bedömning av det imperialistiska intrånget detta är, vilket förnekande av den långa tidsperiod genom vilken imperiet fortsätter att påverka människors liv i exempelvis Palestina, Kongo,

Algeriet eller Irak.

Tänk på den historiska linje som börjar med Napoleon, fortsätter med orientalism-ämnets framväxt och koloniseringen av Nordafrika, och fortsätter med liknande projekt i Vietnam, i Egypten och, till följd av kampen om oljan och den strategiska kontrollen i Persiska viken under hela nittonhundratalet, i Irak, Syrien, Palestina och Afghanistan.

Tänk sedan på den antikoloniala nationalismens framväxt, den korta perioden av liberal självständighet, perioden av militärkupper, uppror, inbördeskrig, religiös fanatism, irrationell kamp och kompromisslös brutalitet gentemot den senaste gruppen av ”infödingar”. Var och en av dessa faser och perioder producerar sin egen förvrängda kunskap om den andre, var och en sina egna reduktionistiska bilder, och sin egen stridslystna polemik.

Min idé i Orientalism är att använda en humanistisk kritik för att öppna upp stridens fält, för att introducera en längre kedja av tankar och analyser som kan ersätta de korta utbrott av polemiskt, förblindande raseri som i så hög grad stänger oss inne. Jag har kallat det jag försöker göra ”humanism”, ett ord som jag envist fortsätter använda trots att termen förkastas med förakt av sofistikerade postmoderna kritiker. Med humanism menar jag först och främst ett försök att lösa upp Blakes ”av medvetandet skapade bojor” så att vi ska kunna använda vår intellektuella förmåga historiskt och rationellt i syfte att uppnå reflekterande förståelse. Humanismen upprätthålls dessutom genom en känsla av gemenskap med andra uttolkare och andra samhällen och historiska epoker: i strikt mening finns det därför ingenting sådant som en isolerad humanist.

Detta innebär att varje område är kopplat till varje annat område, och att ingenting som händer i vår värld någonsin har varit isolerat och fritt från all påverkan utifrån. Vi behöver sätta in orättvisor och lidanden i ett sammanhang som är fast förankrat i historien, kulturen och den socioekonomiska verkligheten. Vår roll är att utvidga diskussionsfältet. Jag har ägnat en stor del av mitt liv de senaste 35 åren åt att försvara det palestinska folkets rätt till nationellt självbestämmande, men jag har hela tiden försökt göra detta utan att på något sätt bortse från det judiska folkets verklighet och vad det tvingades genomlida i form av förföljelser och folkmord.

Det viktigaste av allt är att kampen för jämlikhet i Pale-stina/Israel bör inriktas på ett humant mål, nämligen samexistens, och inte ytterligare undertryckande och förnekelse. Det är ingen slump att orientalismen och den moderna antisemitismen har gemensamma rötter. Därför framstår det som livsviktigt att oberoende intellektuella alltid strävar efter att erbjuda alternativ till de förenklande och inskränkande modeller baserade på ömsesidig fiendskap som har varit rådande i Mellanöstern och på andra håll under så lång tid.

Som humanist med skönlitteraturen som arbetsfält är jag tillräckligt gammal för att ha utbildats för fyrtio år sedan i ämnet komparativ litteratur, vars ledande idéer går tillbaka till det sena sjuttonhundratalets och tidiga artonhundratalets Tyskland. Först måste jag nämna det fantastiskt kreativa arbete som utfördes av Giambattista Vico, den neapolitanske filosofen och filologen vars idéer förebådar tyska tänkares som Herder och Wolf, vilka senare följdes av Goethe, Humboldt, Dilthey, Nietzsche, Gadamer och slutligen av nittonhundratalets stora romanska filologer Erich Auerbach, Leo Spitzer och Ernst Robert Curtius.

För dagens unga generation framstår själva ämnet filologi som någonting hopplöst antikvariskt och unket, men filologi är i själva verket det mest grundläggande och kreativa av de tolkande ämnena. Ett i mina ögon beundransvärt exempel är Goethes intresse för islam i allmänhet, och Hafiz i synnerhet, en brinnande passion som ledde till författandet av West-Östlicher Diwan och som påverkade Goethes senare idéer om Weltliteratur, studiet av alla världens litteraturer som en symfonisk helhet vilken kunde förstås teoretiskt och där varje verk bevarade sin individualitet utan att helheten förlorades ur sikte.

Det ligger en betydande ironi i det faktum att vi nu, i takt med att dagens globaliserade värld kopplas samman på en rad olika sätt, kan vara på väg mot just den typ av standardisering och homogenitet som Goethes idéer uttryckligen syftade till att förhindra. I en essä som publicerades 1951 under rubriken Phiolologie der Weltliteratur gjorde Erich Auerbach just detta påpekande i början av efterkrigsperioden som också var början på det kalla kriget. Hans betydelsefulla bok Mimesis, som publicerades i Bern 1946 men skrevs medan Auerbach levde i exil under kriget och undervisade i romanska språk i Istanbul, var avsedd att vara ett vittnesbörd om mångfalden och konkretionen i den västerländska litteraturens verklighetsframställning från Homeros till Virginia Woolf; men när man läser essän från 1951 får man en känsla av att boken för Auerbach själv var en elegi över en tid när människor kunde tolka texter filologiskt, konkret, känsligt och intuitivt, med hjälp av lärdom och utmärkta kunskaper i flera språk till stöd för den sorts förståelse som Goethe förespråkade i sina studier av islamisk litteratur.

Kunskaper i språk och historia var nödvändiga, men aldrig tillräckliga, lika lite som ett mekaniskt faktainsamlande skulle utgöra en lämplig metod för att förstå till exempel en författare som Dante. Den sorts filologiska förståelse som Auerbach och hans föregångare talade om och försökte förverkliga gick ut på att inkännande och subjektivt läsa och tolka en skriven text så som den skulle ha uppfattats i sin samtid och av sin författare (einfühlung). Uttolkaren gör således plats i sitt medvetande för en främmande Annan. Och detta kreativa skapande av utrymme för arbeten som annars är främmande och avlägsna är den viktigaste aspekten av uttolkarens uppdrag.

Allt detta undergrävdes och förstördes naturligtvis i Tyskland av nazismen. Efter kriget, noterar Auerbach sorgset, ledde standardiseringen av idéer och en allt större kunskapsspecialisering till ett gradvis minskande utrymme för den sorts undersökande filologiska arbete som han hade företrätt, och det är tyvärr ett ännu mer deprimerande faktum att sedan Auerbachs död 1957 har den humanistiska forskningen trängts tillbaka ytterligare både i fråga om omfattning och betydelse. I stället för att läsa i ordets verkliga mening blir våra studenter i dag ofta bara distraherade av den fragmenterade kunskap som finns tillgänglig på internet och i massmedierna.

Än värre är att utbildningen hotas av nationalistiska och religiösa ortodoxier som ofta sprids av massmedierna i och med att de historielöst och sensationslystet fokuserar på avlägsna elektroniska krig som ger tittarna ett intryck av kirurgisk precision, men som i själva verket döljer det fruktansvärda lidande och den förstörelse som modern krigföring åstadkommer.

Som amerikan och arab måste jag be mina läsare att inte underskatta den slags förenklade världsbild som en handfull Pentagonbyråkrater har formulerat som grundval för USA:s politik gentemot hela den arabiska och islamiska världen. De centrala inslagen i denna världsbild utgörs av terrorism, preventivkrig och unilateral regimförändring – med uppbackning från den mest uppsvällda militärbudgeten i historien – och dessa idéer diskuteras utan uppehåll i medier som tilldelat sig själva rollen att tillhandahålla så kallade experter som ska rättfärdiga regeringens allmänna linje. Reflektion, debatt, rationella argument, moraliska principer grundade på en sekulär föreställning om att människor måste skapa sin egen historia, allt detta har ersatts av abstrakta idéer som hyllar Amerikas och västvärldens exceptionella status och betraktar andra kulturer med förakt.

Detta är en sida av den globala debatten. I de arabiska och muslimska länderna är situationen knappast bättre. Som Roula Khalaf har påpekat har regionen anammat en lättköpt anti-amerikanism som vittnar om bristande förståelse för vad USA verkligen är för slags samhälle. Eftersom regeringarna är relativt maktlösa och inte kan påverka USA:s politik gentemot dem ägnar de i stället sin energi åt att förtrycka och hålla nere sina egna befolkningar, vilket resulterar i förbittring, vrede och hjälplösa förbannelser som inte på något sätt bidrar till att öppna upp samhällen där sekulära idéer om den mänskliga historien och utvecklingen har drunknat i misslyckanden och frustration, och trängts undan av en islamism som grundar sig på utantillärning och utplåning av vad som uppfattas som alternativa, konkurrerande former av sekulär kunskap.

Det konflikttänkande som innebär att man föser ihop människor under falskt enande begrepp som ”Amerika”, ”Västvärlden” eller ”Islam”, och uppfinner kollektiva identiteter åt stora mängder människor som i själva verket är mycket olika, får inte fortsätta grassera utan måste motarbetas. Vi har fortfarande tillgång till den rationella tolkningsförmåga som är den humanistiska skolningens arv, inte i form av en sentimental uppmaning att återgå till traditionella värderingar eller klassikerna utan i form av den sekulära rationella diskursen som praktisk handling. Den sekulära världen är en historisk värld skapad av människor. Ett kritiskt tänkande underkastar sig inte order om att falla in i ledet och marschera mot den ena eller andra utpekade fienden. I stället för att acceptera den frambesvurna civilisationernas kamp behöver vi koncentrera oss på det stegvisa närmandet mellan kulturer som överlappar varandra, lånar från varandra och lever tillsammans på en mängd intressanta sätt.

Humanismen grundar sig på den mänskliga individualitetens verkande kraft och på den subjektiva intuitionen, i stället för på vedertagna idéer och godkända auktoriteter. Texter måste läsas som texter vilka producerades och lever vidare i en historisk värld. Men detta utesluter på intet vis frågor om makt; tvärtom har jag försökt visa på hur makten nästlar sig in till och med i de mest svårtillgängliga av studier.

Till slut, och viktigast av allt: humanismen är det enda och jag skulle gå så långt som att säga det sista motstånd som vi kan resa mot de omänskliga handlingar och orättvisor som vanställer den mänskliga historien. Vi kan i dag använda oss av cyberrymdens enormt löftesrika demokratiska fält, öppet för alla användare på ett sätt som tidigare generationer inte kunde drömma om. De världsomfattande protester som föregick kriget i Irak skulle inte ha varit möjliga om det inte vore för de alternativa gemenskaper och grupper som finns runtom i världen, som informerar sig med alternativ information, och som är klart medvetna om de ekologiska, människorättsliga och frihetliga impulser som binder oss samman på denna lilla planet.

För precis 25 år sedan utkom EDWARD W SAIDS epokgörande bok Orientalism. I dag skriver han om vad som hänt under de här åren – och om framtiden. Kan västvärlden och den arabiska, muslimska världen någonsin mötas?

Edward W Said , Översättning: Tor Wennerberg