ÅSIKT

Nu är det 1964

GUNDER ANDERSSON om människor, jukeboxar och vemod i Åke Edwardsons roman

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Med sin nya roman (inte deckare) introducerar Åke Edwardson en ny yrkesgrupp i den svenska litteraturen. Huvudpersonen, 35-årige Johnny Bergman, är jukeboxuthyrare. Han kuskar omkring på den småländska landsbygden i en gammal rostig Duett och reparerar trasiga boxar, byter ut skivor och inkasserar alltmer sinande kassor.

För nu är det 1964, en ond tid för jukeboxen. Samhället har förändrats, människors fritidsvanor likaså. Skivspelare, tv, Hylands hörna, massbilismen utgör dramatiska hot mot jukeboxens framtid, men också mot de små näringsställen som utgör Bergmans kundkrets. Per Myrbergs 34:an (Nu ska hela rasket rivas), jukeboxarnas mest populära låt, blir själva sinnebilden för tidsandan.

Jukebox utspelar sig alltså i en brytpunkt i samtidshistorien, när de stora omvälvningarnas 60-tal just börjat. Men det händer också mycket på det individuella planet. Inte minst för Johnny Bergman, en fruntimmerskarl som aldrig vågat älska, som söker sin försvunna bror och kämpar mot sin alkoholism. En man med ett plågsamt förflutet som han allt klarare inser att han måste börja göra upp med.

På en prosa där dialogen har en dominerande plats och med mycket undertext möter vi mer eller mindre burleska och säregna människor, vilsna i den nya tid där Elvis Presley är på väg att slås ut från topplistorna av Beatles och Rolling Stones.

Även för många av dem blir denna sommar en vändpunkt. För den medelålders kaféinnehaverskan Bodil, för mister Swing och de andra på det ambulerande tivolit, för den alkoholiserade frisören Eskil Skörd (på

s 63 omdöpt till Björk). Och inte minst för Elisabeth, kaféservitrisen, och hennes elvaårige son Lennart, vars far gav sig av sex år tidigare och aldrig avhörts.

Hon och Johnny Bergman hade en gång ett kortvarigt förhållande. Nu träder han in som en sorts reservpappa när han är ledig. Den från början sköra relation som växer fram mellan dessa tre hör till bokens absoluta höjdpunkter, även om en viss del av slutet tycks mig väl tillrättalagt.

Jukebox har en grundton som påminner mig om Johan Bergenstråhles oförtjänt bortglömda långfilm Slumrande toner. Det var länge sedan jag läste en mer vemodsfylld roman. Och då menar jag vemod, alltså det tjechovska vemodet, en sorgsenhet inför det förgängliga och någontings obönhörliga slut. Det betyder inte att livet stannar upp, bara att det tar nya banor för den som orkar omorientera sig, socialt men också mentalt.

Den dramatiska kurvan är väl utförd i Jukebox. Edwardson har skickligt undvikit att trampa ned i nostalgiträsket. I England vore den här boken en självklar långfilm.

På köpet får man en lika kärleksfull som initierad skildring av olika jukeboxtyper och deras tekniska faciliteter.

Roman

Gunder Andersson